Vestatemplet (latin: Aedes Vestae, italienska: Tempio di Vesta) var ett rundtempelForum Romanum i Rom, uppfört till gudinnan Vestas ära av Numa Pompilius. Där vaktade vestalerna den eviga elden.[1]

Vestatemplet
Tempel
Rom vesta tempel.jpg
Land Italien Italien
Region Lazio
Kommun Roms kommun
Ort Rom
Adress Forum Romanum
Regio VIII Forum Romanum
Koordinater 41°53′30.12″N 12°29′10.32″Ö / 41.8917000°N 12.4862000°Ö / 41.8917000; 12.4862000
GeoNames 10278740
Lägeskarta

Sten med Theoderik den stores emblem påträffad i Vestatemplet.
Sten med Theoderik den stores emblem påträffad i Vestatemplet.

HistorikRedigera

Templet var helgat åt Vesta, hemmets och härdens gudinna. Det första Vestatemplet uppfördes under kungaperioden (753 till 509 f.Kr.). Enligt legenden uppfördes Vestatemplet av Numa Pompilius, Roms andra kung. Han ska även ha grundat Vestasorden samt låtit uppföra Vestalernas hus. Det första templet var möjligen en rund lerbyggnad med halmtak. Byggnaden fick behålla sin runda arkitektoniska form historien igenom och detta utgör därför ett av karaktärsdragen för templets utformning. Detta kan ha gjorts för att markera vestatemplet samt vestakultens antika arv som en av Roms äldsta kulter. Byggnaden var en av de tidigaste uppförda på Forum Romanum (Forum Magnum).[1]

I templet brann den eviga elden vilket var en symbol för Roms välgång och fortlevnad. Det centrala fokuset i templet kretsade inte kring en kultstaty av gudinnan Vesta utan snarare kring den eviga elden som hon levde inom. Den eviga elden var placerad i cellan, det vill säga i templets mitt. En öppning i taket möjliggjorde det för rökutgång. Bredvid templet fanns ett bostadskomplex Atrium Vestae, åt de sex vestalerna och deras slavar. I byggnaden fanns det yttre förrådet Penus exteriur[2] (till skillnad från Penus Vestae som låg inne i templet). Under senrepubliken, troligtvis under Julius Caesars tid som Pontifex maximus (62–44 f.Kr.), utökades antalet rum tillhörande bostadsdelen. Templet förstördes många gånger genom historien; bland annat av galler år 390 f.Kr. Templet har även drabbats av ett antal förödande eldsvådor. Enligt ett mynt präglat av Lucius Cassius Longinus 55 f.kr ska vestatemplet ha varit runt med sex längsgående kolonner, en skulptur hållande en spira ovanför pedimentet samt griphövdade antefixer som täckte takfötterna.[3]

Vestatemplet på Forum Romanum hade en diameter på 14,8 meter vilket var lika stort som Herculestemplet på Forum Boarium. Vestatemplet förstördes i den stora branden 64 e.Kr. Kejsar Septimius Severus hustru Julia Domna restaurerade templet efter ytterligare en brand 191 e.Kr. De lämningar av templet vi ser idag är från Julia Domnas restaurering.[4]

Ett av templets senare rekonstruktion byggdes i marmor och hade 20 kolonner i den korintiska ordningen. Varje kolonn var drygt en halv meter i diameter varav basen var sexton decimeter i omkrets [källa behövs].

År 391 e.Kr. lät Theodosius I släcka elden och stänga templet. Templet plundrades 1549 e.Kr. på sin yttre marmorstruktur och kvar fanns en rund betongmur och några kalkstensblock. Idag står en liten del av templets utsida som rekonstruerades under 1930-talet med tidigare utgrävt material.[5]

Penus VestaeRedigera

En av vestalernas huvudsakliga uppgift var att framställa renande substanser som sedan användes i publika offerritualer i Rom. Substanser ska ha symboliserat stadens föda. En sådan reningssubstans som tillverkades var mola salsa (ordagrant "saltat mjöl"), vilket var en blandning av speltvete och salt.[3]

Längst in i templet fanns ett förrådsrum, Penus Vestae, där reningssubstanserna samt de heliga objekten förvarades. Det ålades vestalerna att vakta detta rum. De heliga objekten, sacra, renades med vatten dagligen. Detta inre rum skall ha varit avskärmat då det endast var vestalerna som både fick och kunde se de heliga objekten. Detta gjorde att det fanns en stor mystik runt innehållet i rummet. Vad man vet ska det åtminstone ha funnits en liten staty av Pallas Athena vid namn Palladium som sägs ha följt med Aeneas från Troja.[3][6]

Den eviga eldenRedigera

I många kulter framställde man guden eller gudinnan med en kultstaty, vilket inte var fallet med Vestatemplet. Inuti Vestatemplet fanns det istället en stor härd med en brinnande eld som representerade Vestas närvaro. Denna härd kallades för “den eviga elden” eftersom den skulle brinna dag och natt och fungerade som ett fysiskt och symboliskt hjärta för staden. Enligt legenden skulle Rom falla om elden slocknade. Det var vestalerna, templets prästinnor, som ansvarade för att vakta elden. Vestalernas ansvar över elden var en viktig uppgift då elden ansågs vara en direkt länk till romarnas välmående och framgång. Eld var ett viktigt element för romarna eftersom det var avgörande för att ge ljus och värme åt sådant som matlagning, bränna offer och vid tillverkning av keramik. Vestas härd symboliserade alla romerska familjers härdar och försäkrade att de skulle vara i evighet. Om elden slocknade ansågs det vara ett resultat av vestalernas brutna kyskhetslöfte och de kunde bli bestraffade. Bestraffningen kunde ges ut i form av piskning från översteprästen, pontifex maximus.[7]

Vestalerna bar det yttersta ansvaret för att hålla elden vid liv och vaka över den. Dock finns det exempel på när samtliga vestaler varit närvarande vid olika tillställningar, vilket då inneburit att slavar eller liknande fick vaka över den. Elden användes också vid tillverkningen av de reningssubstanser som det förelåg vestalerna att framställa.[8]

BildgalleriRedigera

KällorRedigera

  • DiLuzio, Meghan J. A place at the Altar. Priestesses in Republican Rome. (2016).

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Warrior, Valerie M. (2006). Roman religion. ISBN 978-0-511-81474-7. OCLC 903391193. https://www.worldcat.org/oclc/903391193. Läst 18 maj 2022 
  2. ^ DiLuzio, Meghan (2016). A place at the altar. sid. 197. Läst 24/11-22 
  3. ^ [a b c] DiLuzio, Meghan J. (2016). A Place at the Altar. Priestesses in Republican Rome.. Princeton University Press. Läst 20 april 2021 
  4. ^ Tuck, Steven (2015). A history of Roman art. Läst 18/5-22 
  5. ^ Claridge, Amanda (1998). Rome: an Oxford archaeological guide. Oxford: Oxford University Press. sid. 105. Läst 24/11-22 
  6. ^ Wildfang, Robin Lorsch (2006). Rome's vestal virgins: a study of Rome's vestal priestesses in the late Republic and Early Empire. London: Routledge 
  7. ^ DiLuzio, Meghan J., A place at the altar: priestesses in Republican Rome, Princeton University Press, Princeton, 2016, s. 189–190.
  8. ^ DiLuzio, 2016, s. 191.

Externa länkarRedigera

Plan över Forum Romanum under antiken
Forum Romanum under republiken.
Forum Romanum under kejsartiden.