Öppna huvudmenyn

Vallaro (Macropus robustus) är ett pungdjur i familjen kängurudjur. Den kallas även för wallaroo eller euro.[2] Fyra olika underarter finns, M. r. robustus, M. r. erubescens, M. r. isabellinus och M. r. woodwardi.

Vallaro
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Macropus robustus.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningFåframtandade pungdjur
Diprotodontia
FamiljKängurudjur
Macropodidae
SläkteMacropus
ArtVallaro
M. robustus
Vetenskapligt namn
§ Macropus robustus
AuktorGould 1841
Utbredning
Wallaroo Range.jpg
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

KänneteckenRedigera

Vallaron hör till släktet Macropus. Den är mindre än jättekänguruerna, som röd jättekänguru och grå jättekänguru, men tyngre byggd. Den är dock större än de flesta vallabyer. Kroppslängden (huvud och bål) är 75–140 centimeter och svansen är 60–90 centimeter lång.[3] Vikten är upp till omkring 36 kg för hanar och omkring 16 kg för honor. Hanarna är större och tyngre än honorna.[3] De olika underarterna varierar något i utseende. Ofta är djurens päls jämförelsevis mörk och brunaktig eller blågrå,[3] speciellt hårens toppar är ofta nästan svartaktiga. Ovansidan av huvudet, öronen och ryggen är mörkast i färgen, medan kroppens undersida är ljusare. Extremiteter och svans är ofta mörkbruna. Hos underarten M. r. robustus har hanarna mörk päls, medan honorna kan vara lite ljusare. Underarten M. r. erubescens är vanligen brunaktig, men variation förekommer. M. r. isabellinus är mer rödbrunaktig i färgen än de andra underarterna och underarten M. r. woodwari är den ljusaste och har mer brungråaktig päls.[4]

UtbredningRedigera

Vallaron är vitt utbredd i Australien, men den saknas på Tasmanien.[1] Den förekommer i varierande habitat men föredrar stenig terräng. Underarten M. r. robustus förekommer i östra Australien och underarten M. r. erubescens är spridd över stora delar av västra och centrala Australien.[4] Underarten M. r. isabellinus förekommer endast på Barrow Island.[1] Underarten M. r. woodwardi förekommer i Kimberleyregionen i Western Australia och i ett band genom Northern Territory.[4]

LevnadssättRedigera

Vallaron är väl anpassad till torra och bergiga regionen och förekommer även i Australiens mer ogästvänliga centrala delar. Den är en av de känguruer som är bäst anpassad till torka, den kan överleva i områden med mindre än 400 millimeter nederbörd om året.

Dess levnadssätt är på flera sätt präglat av de vanligen torra och varma förhållanden som råder i större delen av dess utbredningsområde, som att den främst är aktiv under de timmar på dygnet då det är svalare. Under dagen vilar den i skuggan av klippor.[3]

Vanligen lever individerna ensamma, men på en plats med god tillgång till föda kan många individer samlas.[3] Individerna har ett visst hemoråde som de rör sig inom, men det är oklart om de är revirhävdande. Det är möjligt att de kan köra bort artfränder från sitt favoritmatställe eller viloplats.

Liksom andra kängurur är vallaron växtätare. Den betar bland annat gräs, örter samt kvistar från buskar och kan i jämförelse med flertalet andra känguruer klara sig på ganska näringsfattig vegetation.[3] Arten behöver inte dricka i upp till tre månader och tillfredsställer sitt vätskebehov med födan.[3] För att minimera vätskeförlusterna har den en starkt koncentrerad urin.[5]

Vallaron har ingen avgränsad parningssäsong, utan kan föröka sig året om. På fortplantningen inverkar dock ofta om förhållandena för reproduktion är gynnsamma eller ej, under perioder av torka blir honorna vanligen inte dräktiga. Dräktighetsperioden är cirka 32 dagar (30 till 38) och ungen stannar i honans pung (marsupium) tills den är 8–9 månader.[3] Vid cirka ett års ålder är den avvänjd. Könsmognaden kommer vid 1,5–2 års ålder.[3] Livslängden i naturen är upp till 18 år.[3]

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] Macropus robustusIUCN:s rödlista, läst 2010-05-13.
  2. ^ WE Poole and JC Merchant (1987): Reproduction in Captive Wallaroos - the Eastern Wallaroo, Macropus-Robustus-Robustus, the Euro, Macropus-Robustus-Erubescens and the Antilopine Wallaroo, Macropus-Antilopinus. Australian Wildlife Research 14(3) 225 - 242. online link
  3. ^ [a b c d e f g h i j] Dr Andrew A. Burbidge (29 mars 2010). ”Common wallaroo”. ARKive. Arkiverad från originalet den 8 november 2017. https://web.archive.org/web/20171108100905/http://www.arkive.org/common-wallaroo/macropus-robustus/. Läst 19 april 2013. 
  4. ^ [a b c] Menkhorst, Peter (2001). A Field Guide to the Mammals of Australia. Oxford University Press. sid. 118 
  5. ^ K. Breen (18 november 1999). Macropus robustus (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Macropus_robustus/. Läst 24 april 2013. 

Externa länkarRedigera