Valdemar Magnusson

svensk prins och hertig av Finland 1302

Valdemar Magnusson, född under första hälften av 1280-talet, död i fångenskap på Nyköpingshus 1318, begravd i Storkyrkan i Stockholm, svensk prins, hertig av Finland 1302. Son till kung Magnus Ladulås och Helvig av Holstein, bror till kung Birger och hertig Erik Magnusson.

Valdemar Magnusson
Sigill för prins Valdemar av Sverige, hertig av Finland
Hertig av Finland
Ämbetstid 1302-1318
Utnämnd av Kung Birger Magnusson
Företrädare Bengt Birgersson (Bjälboätten)
Efterträdare Bengt Algotsson
Gemål 1) Kristina Tyrgilsdotter
2) Ingeborg Eriksdotter
Ätt Bjälboätten
Far kung Magnus Ladulås
Mor Helvig av Holstein
Död 1318
Nyköpingshus
Begravd Storkyrkan i Stockholm[1]

Valdemar blev vid sin äldste broder Birgers kröning år 1302 upphöjd till hertig av Finland.

Nämnd 1308 när han är sigillant åt hertig Erik, som stod i skuld till riddaren Lyder van Kyren.[2]

Sveriges hertig Erik erkänner sig vara skyldig riddaren Lyder ”de kyrn” (van Kyren) 800 mark lödigt silver, för vilka han med samtycke av sina bröder kung Birger av Sverige och hertig Valdemar av Finland samt av sin mor drottning Helvig till densamme pantförskrivit sin lösa och fasta egendom i ”symonsöö” (Simonsö, Mörkö socken, Hölebo härad) och ”abylungh” (möjl. Åbylund, Romfartuna socken, Norrbo härad?) med alla tillägor, men förbehållit sig och sina arvingar rätten att återköpa detta gods inom två år, varom inte det skulle tillfalla nämnde Lyder och dennes arvingar. Sigillanter är utfärdaren, hans bröder kung Birger av Sverige och (hertig) Valdemar, hans mor Helvig, biskoparna Brynolf (Algotsson) i Skara, Karl i Linköping och Magnus i Växjö, rådsherrarna Ture Kettilsson, Filip Ingevaldsson, Filip Ulfsson, Birger Persson, Knut Jonsson, Mats Kettilmundsson, Karl Tydiske, Folke Jonsson, Nils Björnsson, Bengt Algotsson, Knut Magnusson, Ragnvald Puke, Ragnvald Mule, Abjörn Sixtensson, Arvid Gustavsson, Johan Huvud, Peter Ragnvaldsson, Tuke Jonsson, Gunne Gris och Rörik Birgersson.
– SDHK-nr: 2237

Hans levnadsöde är nära förknippat med sin äldre bror Eriks då Erik hade stort inflytande på Valdemar. Valdemar dog jämte Erik som Birgers fånge på Nyköpingshus 1318.

Valdemar gifte sig första gången efter 2 december 1302 med Kristina Tyrgilsdotter, dotter till marsken Torgils Knutsson och Birgitta, men lät skilja sig från Kristina 9 december 1305 under förevändning att de var dopsyskon, då Torgils burit Valdemar till dopet. Detta inträffade tre dagar efter att kung Birger genom en uppgörelse med Valdemar och Erik låtit arrestera Torgils, för att sedan avrätta denne.

Valdemar gifte sig andra gången i Oslo den 29 september 1312 med prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Norge (Ingebjørg Eiriksdatter).

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Lars O. Lagerqvist i Sverige och dess regenter under 1000 år ISBN 91-0-075007-7 s. 75
  2. ^ SDHK-nr: 2237