Väteförsprödning (ibland kallat hydrogenförsprödning) är ett fenomen som uppträder i metaller när de utsätts för väte och mekanisk spänning.[1][2] Det atomvärda vätet diffunderar ut i materialet och omvandlas till molekylärt väte i korngränserna. Mikroporer skapas vid defekter i materialets struktur (exempelvis inneslutningar och slaggrester). Mikroporerna växer med tiden till sig (spricktillväxt) på grund av spänningar (antingen kvarvarande eller pålagd spänning) vilket kan resultera i sprödbrott.

Stål med sprickor orsakade av väteförsprödning.

Väteförsprödning kallas ibland felaktigt för korrosion men är egentligen ett sprödbrott. Dock kan väte skapas genom en korrosionsprocess vilket i sin tur leder till väteförsprödning.[3] Väte kan även skapas genom elektrolytiska ytbehandlingar men kan även finnas med sedan smältan.

Austenitiska, ferritiska och martensitiska stål liksom nickelbaserade legeringar och titanlegeringar är speciellt känsliga för väte.[4] Andra metaller såsom aluminium är också känsliga för väteförsprödning. När det gäller aluminium kan väteförsprödning bromsas genom att legera aluminiumet med koppar. Detta koppar lägger sig i korngränserna vilket man utgår från är anledningen till det retarderade förloppet.[5] Väteförsprödning accelereras av förhöjd temperatur och liten spänning.[6]

Källor redigera

  1. ^ Callister och Rethwisch (2010). Materials Science and Engineering: An Introduction. John Wiley & Sons, Inc. sid. 699-700. ISBN 978-0-470-41997-7 
  2. ^ Ullman, Erik (2003). Materiallära. Liber AB. sid. 161, 381. ISBN 91-47-05178-7 
  3. ^ Callister och Rethwisch (2010). Materials Science and Engineering: An Introduction. John Wiley & Sons, Inc. sid. 692. ISBN 978-0-470-41997-7 
  4. ^ Cramer och Covino (2003). ASM Handbooks - Volume 13A - Corrosion: Fundamentals, Testing and Protection. ASM International. sid. 940. ISBN 0-87170-705-5 
  5. ^ Cramer och Covino (2003). ASM Handbooks - Volume 13A - Corrosion: Fundamentals, Testing and Protection. ASM International. sid. 690. ISBN 0-87170-705-5 
  6. ^ Smallman och Bishop (1999). Modern Physical Metallurgy and Materials Engineering. Reed Educational and Professional Publishing Ltd. sid. 291. ISBN 0-7506-4564-4 

Externa länkar redigera