Utomhushandboll
Utomhushandboll är ett namn för två typer av handboll. Den ena spelas med elvamannalag på stor plan utomhus, den andra med sjumannalag utomhus och med samma planmått som vid handbollsspel inomhus. Den förra varianten är numera ovanlig i tävlingssammanhang, medan även den senare i stort sett ersatts av sjumannahandboll inomhus (och av beachhandboll).
![]() Match i elvamannahandboll, i tyska Jena, 1953. | |
Egenskaper | |
---|---|
Lagmedlemmar | elvamannalag |
Könsmixad | ja, separata tävlingar |
Utrustning | boll |
Spelplats | utomhus, stor plan |
OS | 1936 |
Utomhushandboll för elvamannalag, som främst nådde popularitet i tyskspråkiga delar av Centraleuropa, var olympisk idrott i sommar-OS 1936. VM-turneringar arrangerades för herrar 1938–66 och för damer 1949–60. Under efterkrigstiden har sjumannavarianten av handboll i inomhushallar helt ersatt utomhushandboll för elvamannalag som tävlingsidrott. Utomhus-SM i handboll spelades 1942–61 på stor plan (elva man) och 1962–98 på liten plan (sju man).
ReglerRedigera
De yttre måtten på en plan för elvamannahandboll är i stort sett desamma som för fotboll, och ofta använd(e)s samma planer i de båda idrotterna. Planen är 90–110 meter lång och 55–65 meter bred. 35 meter ut från vardera kortsida finns det utmärkta anfallsområdet. I planens mitt finns mittcirkel, med 9,15 meters diameter.
Runt vardera målbur är två halvmåneformade cirkellinjer dragna, vinkelrätt mot kortsidans (och mållinjens) mittpunkt. Den inre cirkellinjen går 13 meter ut och avgränsar målvaktens egen zon, medan den 19 meter ut motsvarar frikastlinjen.
Varje målbur har stolpar 7,32 meter från varandra. Ribban ligger 2,44 meter över marken. Detta är samma mått som i fotboll.
HistoriaRedigera
BakgrundRedigera
Utomhushandboll var tidigare populärt, och bland annat Sverige spelade sina första landskamper utomhus – både på herr- och damsidan. De första reglerna kom till i Danmark 1898. Seriespel inleddes på 1910-talet i Tyskland. Utvecklingen skedde i Tyskland där bland annat Carl Schelenz utvecklade handbollen utifrån det spel man kallade torball. Torball hade utvecklats av Max Heiser som ett alternativ för kvinnor att idrotta istället för fotboll som var förbehållet männen vid denna tid. Schelenz ska ha fått inspiration från det tjeckiska spelet Hazena. Schlienz var den som lanserade trestegsregeln. Andra menar att det var Carl Diem som initierade utvecklingen av utomhushandboll.[1]
I tyskspråkiga länder har handboll på stor plan benämnts Feldhandball ('fälthandboll'; till skillnad mot Hallenhandball, handboll för spel i hallar). Denna variant har, på grund av planmåtten alltid spelats med elvamannalag – en målvakt och tio utespelare.
Mitten av 1900-taletRedigera
Då handboll för första gången fanns med vid olympiska spelen i Berlin 1936 var det utomhushandboll med elvamannalag som spelades. Hemmanationen Tyskland vann före Österrike, i en final som spelades i ösregn inför 80 000 åskådare.[2] Schweiz erövrade olympiskt brons, och i turneringen deltog även Ungern, Rumänien och USA.
1938[2] hölls det första världsmästerskapet i utomhushandboll, samma år som det första världsmästerskapet för handboll inomhus. Båda turneringarna ägde rum i Berlin.
Tyskland och senare Västtyskland och Östtyskland dominerade utomhushandbollen. Tyskland (båda staterna inräknade) vann sex av sju VM i utomhushandboll; undantaget var 1948 då Sverige vann, men i den turneringen fick inga tyska lag delta eftersom landet hade förlorat andra världskriget och var ockuperat av segrarmakterna. VM-turneringar för herrar arrangerades mellan 1938 och 1966, och för damer 1949–60.[2]
I Västtyskland arrangerades 1954 två landskamper i Augsburg, mot Österrike och mot Sverige, landskamper som drog 35 000 respektive 40 000 åskådare. 1959 spelades en landskamp mellan Västtyskland och Östtyskland, och efter den östtyska segern blev laget utsett till årets östtyska lag.
NedgångRedigera
Åren kring 1970 tappade utomhushandbollen snabbt mark till inomhushandbollen, och det sista världsmästerskapet spelades 1966. Orsakerna var bland annat väderförhållandena som gjorde att säsongen blev kort, inte minst i norra Europa. Det var även betydligt bättre underlag i inomhushallarna och speltempot på den mindre planen betydligt högre. 1972 kom handbollen tillbaka till OS men då som nu handlar det om inomhushandboll.
En liten renässans för utomhushandboll i annan form har kommit via den nya idrotten beachhandboll. I SM-sammanhang har den från och med 1999[2] ersatt den traditionella elvamannavarianten.
Utomhushandboll i SverigeRedigera
I Sverige var det utomhusvarianten som spred sporten i början av 1900-talet då bristen på hallar var stor. Handboll spelades bland annat av marinen, där handboll var en populär sport.
1942 spelade den första SM-turneringen i utomhushandboll för herrar; fem år senare gjordes motsvarande för damlag.[2] De sista SM-gulden för elvamannalag delades ut 1961, sedan spelades 7-manna handboll utomhus till 1998. De sista SM-gulden tog herrarnas Lugi HF och damernas Skuru IK.[2] Därefter har SM-guld istället utdelats till vinnare av beachhandboll-SM.[2]
Sverige spelade 1934 sin första handbollslandskamp på herrsidan, mot Tyskland i Stockholm, som blev förlust med 7–18. Den första damlandskampen med svenskt deltagande avgjordes 1946, då Sveriges elvamannalandslag vann med 5–2 mot Norge i Oslo.[2]
De mest framgångsrika svenska handbollsklubbarna i elvamannahandboll utomhus har varit herrarnas Majornas IK med 8 SM-guld och damernas Kvinnliga IK Sport (KvIK Sport). Redbergslids IK (RIK) vann totalt 11 SM-guld men då var flera i sjumannahandboll utomhus, och KvIK Sport totalt 14 stycken. Det bör noteras att endast sex av RIK:s elva utomhusguld togs i elvamannahandboll;[2] resten erövrades i sjumannahandboll på liten utomhusplan. Från och med 1962 har alla svenska mästerskap i utomhushandboll avgjorts på planer med samma mått som för inomhusspelet och med sjumannalag.[2]
Svenska mästare utomhus (herrar)Redigera
- 1941 IFK Kristianstad
- 1942 Majornas IK
- 1943 IK Göta
- 1944 IFK Kristianstad
- 1945 Majornas IK
- 1946 Redbergslids IK
- 1947 Redbergslids IK
- 1948 SoIK Hellas
- 1949 Redbergslids IK
- 1950 Redbergslids IK
- 1951 Redbergslids IK
- 1952 Spelades ej
- 1953 Majornas IK
- 1954 Örebro SK
- 1955 Majornas IK
- 1956 Majornas IK
- 1957 Majornas IK
- 1958 Majornas IK
- 1959 Majornas IK
- 1960 Lugi HF
- 1961 Redbergslids IK
- 1962 SoIK Hellas
- 1963 Redbergslids IK
- 1964 Redbergslids IK
- 1965 IF Saab
- 1966 KFUM Borås
- 1967 UoIF Matteuspojkarna
- 1968 SoIK Hellas
- 1969 Redbergslids IK
- 1970 Västra Frölunda IF
- 1971 IF Guif
- 1972 SoIK Hellas
- 1973 Västra Frölunda IF
- 1974 Lugi HF
- 1975 Lugi HF
- 1976 IFK Malmö
- 1977 HK Drott
- 1978–1980 Spelades ej
- 1981 Tyresö IF
- 1982 Spelades ej
- 1983 GF Kroppskultur
- 1984 IF Guif
- 1985 HP Warta
- 1986 Redbergslids IK
- 1987 Redbergslids IK
- 1988 HK Cliff
- 1989 HK Cliff
- 1990 Irsta HF
- 1991 BK Söder
- 1992 BK Söder
- 1993 BK Söder
- 1994 HK Drott
- 1995 BK Söder
- 1996 Polisen/Söder
- 1997 IFK Tumba
- 1998 Lugi HF
Världsmästerskap i utomhushandbollRedigera
VM-turneringar för elvamannalag i handboll på stor utomhusplan arrangerades av International Handball Federation (IHF) för herrar 1938–1966 och för damer 1949–1960[2]. Denna elvamannahandboll försvann dock alltmer i takt med att handbollsformen med sjumannalag (och så småningom alltid inomhus) vann i popularitet.
Dessa VM-turneringar arrangerades på den tid då handbollsmatcher i gemen spelades av elvamannalag på en (gräs)plan av fotbollstyp.[2]
VM-turneringarna i utomhushandboll betecknas på tyska ofta Feldhandball, och denna spelform blev särskilt populär i tyskspråkiga delar av Centraleuropa. I Västtyskland levde sporten kvar längst.[2]
VM i sjumannahandbollRedigera
Under mellankrigstiden utvecklades en ny typ av handboll på mindre plan, med sin första VM-turnering för herrar 1938 (i Deutschlandhalle) och regelbundna VM-turneringar från och med 1954. Det första regelverket i denna typ av handboll är tyskt och från 1917.[2] Under 1950- och 1960-talet avgjordes dessa tävlingar enligt nya regler fortfarande utomhus. Från och med cirka 1970 spelas handboll i stort sett alltid i inomhushallar, åtminstone på internationell nivå.
MedaljörerRedigera
HerrarRedigera
År | Värdnation | Final | Match om tredjepris | ||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Vinnare | Resultat | Tvåa | Trea | Resultat | Fyra | ||
1938 | Tyskland | Tyskland | 23 – 0 | Schweiz | Ungern | 10 – 2 | Sverige |
1948 | Frankrike | Sverige | 11 – 4 | Danmark | Schweiz | 21 – 4 | Frankrike |
1952 | Schweiz | Tyskland | 19 – 8 | Sverige | Schweiz | 12 – 10 | Österrike |
1955 | Västtyskland | Tyskland | 25 – 13 | Schweiz | Tjeckoslovakien | 13 – 10 | Sverige |
1959 | Österrike | Tyskland | 14 – 11 | Rumänien | Sverige | 18 – 9 | Österrike |
1963 | Schweiz | Östtyskland | 14 – 7 | Västtyskland | Schweiz | 10 – 6 | Polen |
1966 | Österrike | Västtyskland | Gruppspel | Östtyskland | Österrike | Gruppspel | Polen |
DamerRedigera
År | Värdnation | Final | Match om tredjepris | ||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Vinnare | Resultat | Tvåa | Trea | Resultat | Fyra | ||
1949 | Ungern | Ungern | Gruppspel | Österrike | Tjeckoslovakien | Gruppspel | Frankrike |
1956 | Västtyskland | Rumänien | 6 – 5 | Västtyskland | Ungern | 8 – 6 | Österrike |
1960 | Nederländerna | Rumänien | 10 – 2 | Österrike | Tyskland | 3 – 1 | Nederländerna |
Se ävenRedigera
KommentarerRedigera
ReferenserRedigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, tidigare version.