- För fågeln, se Tukaner.
Tukanen (Tucana på latin) är en stjärnbild på den södra stjärnhimlen.[3][4] Den är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella astronomiska unionen.[5]
| Tukanen | |
 | |
| Lista över stjärnor i Tukanen | |
| Latinskt namn | Tucana |
|---|---|
| Förkortning | Tuc |
| Rektascension | 23,5[1] h |
| Deklination | -66[1]° |
| Area | 295 grad² (48) |
| Huvudstjärnor | 3 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 17 |
| Stjärnor med exoplaneter | 5 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 1 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 2 |
| Ljusaste stjärnan | Alfa Tucanae (2,82[2]m) |
| Närmaste stjärnan | LHS 1208 (26,55 lå) |
| Messierobjekt | 0 |
| Meteorregn | Inga |
| Närliggande stjärnbilder | Tranan, Indianen, Oktanten, Lilla vattenormen, Fenix, Eridanus |
| Synlig vid latituder mellan +25° och −-90° Bäst synlig klockan 21:00 under November. | |
Stjärnbilderna Tukanen, Påfågeln, Fenix och Tranan kallas ibland ”De sydliga fåglarna”.
Historia redigera
Stjärnbilden var inte med när stjärnbilderna listades av astronomen Klaudios Ptolemaios på 100-talet e. Kr. i hans samlingsverk Almagest.
Johannes Kepler var möjligen först bland européer att studera stjärnbilden och kallade den Anas Americana (amerikansk bläsand).[6]
Stjärnbilden är en av de tolv stjärnbilder som namngavs av den nederländske astronomen Petrus Plancius efter kartograferna Pieter Dirkszoon Keyser och Frederick de Houtmans observationer. Den förekom första gången i en stjärnatlas som publicerades av Plancius och den flamländske kartografen Jodocus Hondius 1598. På bild förekom den första gången i Johann Bayers stjärnatlas Uranometria, som utkom 1603. Den franske astronomen Nicolas Louis de Lacaille gav stjärnbilden Bayer-beteckningar 1756.[7]
Stjärnor redigera
Tukanen är en tämligen svag stjärnbild och utan stjärnor med egennamn.[5]
- α - Alfa Tucanae är ljusstarkast med magnitud 2,82. Den är en orange jättestjärna av spektralklass K3 III.
- γ - Gamma Tucanae är en gulvit jätte av spektralklass F1 III och magnitud 3,99.
- ζ - Zeta Tucanae är en gulvit dvärgstjärna i huvudserien. Den är av spektralklass F9.5 V och magnitud 4,23.
- κ - Kappa Tucanae är en multipelstjärna med den sammanlagda magnituden 4,25.
- β - Beta Tucanae är en multipelstjärna där de två ljusstarkaste stjärnorna har magnitud 4,36 och 4,53.
- ε - Epsilon Tucanae är en blåvit subjätte med av spektralklass B9 IV och magnitude 4,49.
- δ - Delta Tucanae är en dubbelstjärna med magnitud 4,51.
- HD 4308 är en gul dvärg med magnitud 6,54 där en exoplanet upptäcktes 2005. Planeten har en massa på åtminstone 0,0442 av Jupiters och en omloppstid på 15,56 dygn.
- HD 5980 är en av de mest luminiösa stjärnor som astronomerna känner till. Den ligger i NGC 346 i Lilla magellanska molnet och har på grund av det stora avståndet bara magnitud 11,31. Dess absoluta ljusstyrka är -7,3.
Djuprymdsobjekt redigera
.jpg)
Stjärnbilden har ett antal intressanta objekt, men innehåller inga Messierobjekt.[6][5]
Stjärnhopar redigera
- NGC 104 (47 Tucanae) är stjärnhimlens näst ljusstarkaste klotformiga stjärnhop.[8] Endast Omega Centauri i Kentaurens stjärnbild är starkare. Dess magnitud är 4,91.
- NGC 290 är en öppen stjärnhop.
- NGC 346 är en öppen stjärnhop som innehåller den luminiösa stjärnan HD 5980.
- NGC 362 (Caldwell 104) är en klotformig stjärnhop, med magnitud 6,4.
Galaxer redigera
- Lilla magellanska molnet är en dvärggalax som är Vintergatans närmaste följeslagare bland galaxer, på ungefär 197000 ljusårs avstånd. Dess magnitud är 2,7.
- NGC 406 är en spiralgalax på ungefär 65 miljoner ljusårs avstånd.
Nebulosor redigera
- NGC 248 är en emissionsnebulosa.
Historia redigera
Johannes Kepler var möjligen först bland européer att studera stjärbilden och kallade den Anser Americana (amerikansk bläsand).♧[6]
Stjärnbilden är en av de tolv stjärnbilder som namngavs av den nederländske astronomen Petrus Plancius efter kartograferna Pieter Dirkszoon Keyser och Frederick de Houtmans observationer. Den förekom första gången i en stjärnatlas som publicerades av Plancius och den flamländske kartografen Jodocus Hondius 1598. På bild förekom den första gången i Johann Bayers stjärnatlas Uranometria, som utkom 1603. Den Frankrike|franske astronomen Nicolas Louis de Lacaille gav stjärnbilden Bayer-beteckningar 1756.[7]
Referenser redigera
- ^ [a b] ”Tucana, constellation boundary”. The Constellations. International Astronomical Union. http://www.iau.org/public/themes/constellations/#tuc. Läst 12 september 2014.
- ^ ”Basic data: alf Tuc -- Spectroscopic binary” (på engelska). Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Alpha+Tucanae&submit=SIMBAD+search. Läst 12 september 2014.
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna – Tukanen”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html#tableTbookmark. Läst 12 september 2014.
- ^ [a b c] ”Tucana Constellation” (på engelska). http://www.constellation-guide.com/constellation-list/Tucana-constellation/. Läst 12 september 2014.
- ^ [a b c] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 468-469. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ [a b] ”Ian Ridpath’s Star Tales – Tucana - the toucan” (på engelska). http://www.ianridpath.com/startales/Tucana.htm. Läst 12 september 2014.
- ^ ”Basic data: NGC 104 -- Globular Cluster” (på engelska). Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=47+Tucanae&submit=SIMBAD+search. Läst 13 september 2014.
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Tukanen.
