Öppna huvudmenyn

Toronto Blueshirts, även kallat Toronto Hockey Club eller Torontos och säsongen 1917–18 omformat till Toronto Arenas, var ett kanadensiskt professionellt ishockeylag i Toronto, Ontario, som spelade i NHA och NHL åren 1912–1919. Laget omformades därefter till Toronto St. Patricks och sedermera till Toronto Maple Leafs.[2]

Toronto Blueshirts
Toronto Arenas Logo.svg
HemortToronto, Ontario
Kanada Kanada
Grundad1911
Upplöst1919
HistoriaToronto Blueshirts 1912–1917
Toronto Arenas 1917–1919
LigaNHA 1912–1917
NHL 1917–1919
ArenaArena Gardens
Lagfärger         
Organisation
ÄgarePercy Quinn 1911–13
Frank Robinson 1913–15
Eddie Livingstone 1915–18
MästareStanley Cup
1913–14
1917–18
Toronto Arenas mästarlag säsongen 1917–18. Övre raden, från vänster: Rusty Crawford, Harry Meeking, Ken Randall, Corbett Denneny, Harry Cameron. Mellanraden, från vänster: Dick Carroll, Jack Adams, Charles Querrie, Alf Skinner, Frank Carroll. Nedre raden, från vänster: Harry Mummery, Harry "Hap" Homes, Reg Noble.
Arena Gardens, senare Mutual Street Arena, där Toronto Blueshirts spelade sina hemmamatcher.

HistoriaRedigera

Toronto Blueshirts vann Stanley Cup säsongen 1913–14 efter det att Montreal Canadiens besegrats i ett dubbelmöte med den sammanlagda målskillnaden 6-2. Blueshirts besegrade sedan även Victoria Aristocrats från Pacific Coast Hockey Association med 3-0 i matcher.[3]

Som Toronto Arenas vann laget Stanley Cup säsongen 1917–18 efter det att Vancouver Millionaires besegrats med 3-2 i matcher i finalserien.[4]

Toronto Blueshirts 1913–14Redigera

Laget som vann Stanley Cup 1914: Frank Foyston, Scotty Davidson, James Harriston, Roy McGiffin, Jack Walker, Cully Wilson, Con Corbeau, Harry Cameron, George McNamara, Harry "Hap" Holmes, Claude Wilson och spelande tränaren Jack Marshall.

Toronto Arenas 1917–18Redigera

Laget som vann Stanley Cup 1918: Reg Noble, Corb Denneny, Jack Adams, Alf Skinner, Rusty Crawford, Jack Coughlin, Harry Meeking, Jack Marks, Harry Cameron, Ken Randall, Harry Mummery, Harry "Hap" Holmes, Arthur Brooks och tränaren Dick Carroll.[5]


ReferenserRedigera