Tolkning är att översätta muntligt tal, eller teckenspråk, till ett annat språk. Tolken tar in budskapet och gör direkt en tolkning till det andra språket. Skillnaden mellan tolkning och översättning är att översättaren får en längre tid att jobba igenom materialet, och kan till exempel slå i ordböcker och fråga om råd, medan tolken arbetar här och nu. Så kallad simultantolkning innebär att man direkt översätter kontinuerligt avlyssnat tal, ofta vid internationella sammankomster, där flera språk talas.

Simultantolkning som förekommer oftast i tolkning inom det offentliga sektorn, där tolken återge yttrandet samtidigt som talaren talar. Det är tidsbesparande eftersom tolkningen bör genomföras utan pauser som är nödvändiga för tolken vid konsekutiv tolkning. Simultantolkningen är helt beroende på anpassning av situationen. Just detta metod krävs elektronisk utrustning i form av mikrofoner och hörsnäckor samt en ljudisolerad kabin som tolken sitter i så slipper tolken bli störd av båda talaren och lyssnaren samtidigt som tolken tolkar. Simultantolkningen med de elektronsika utrustningen togs i bruk och användes första gången under Nürnbergrättegångarna (1945-1949). Simultantolkningen som utförs av tolken då väljer de språkinriktning som byggs på helst sitt bästa språk dvs. modersmålet eller så kallade A-språket som man behärskar bäst, skriver Hanne Skaaden i Den tvåpartiska tolken (2017). Forskning om simultantolkning har bedrivits av bland andra Barbara Moser-Mercer, Bistra Alexieva och Gelij Tjernov.

Se ävenRedigera