Öppna huvudmenyn

Tofsviolsångare

asiatisk fågel i familjen stjärtmesar

Tofsviolsångare[2] (Leptopoecile elegans) är en liten asiatisk färgglad tätting som numera placeras i familjen stjärtmesar, endemisk för Kina.[3]

Tofsviolsångare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Leptopoecile elegans elegans & Leptopoecile sophiae sophiae & Leptopoecile sophiae obscurus 1889.jpg
Tofsviolsångare överst
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljStjärtmesar
Aegithalidae
SläkteLeptopoecile
ArtTofsviolsångare
L. elegans
Vetenskapligt namn
§ Leptopoecile elegans
AuktorPrzewalski, 1887
Hitta fler artiklar om fåglar med

Innehåll

Utseende och lätenRedigera

Tofsviolsångaren är en mycket liten (10 cm), färgsprakande tätting med tofs på huvudet och relativt lång, avsmalnad stjärt. Hanen har vit panna, svart tygel och blekt lilafärgad hjässa, med resten av huvudet i kastanjebrunt, blekare på strupen. Vidare är mantel och rygg dovt blå, mot övergump och övre stjärttäckare himmelsblå. Undersidan är vinröd, mot buken mer blålila. Undre stjärttäckarna är blekt kastanjebruna.[4]

Honan har mörkare hjässa och mindre tydlig tofs, mer umbrafärgad än blå ovan. Undersidan är smutsvit med anstrykning av vinrött, på nedre flankerna i lila.[4]

Bland lätena hörs ett mycket tunt, dalande och sorgest "pseee", likt violsångaren (Leptopoecile sophiae).[5]

Utbredning och systematikRedigera

Tofsviolsångare förekommer från nordcentrala Kina till Tibet och Sichuan.[3] Den behandlas antingen som monotypisk[3] eller delas in i två underarter med följande utbredning:[6]

  • Leptopoecile elegans meissneri – sydöstra Tibet
  • Leptopoecile elegans elegans – södra Kina

FamiljetillhörighetRedigera

Tidigare placerades arten i den stora sångarfamiljen Sylviidae. DNA-studier har dock visat att dess medlemmar inte är varandras närmaste släktingar och familjen har därefter delats upp i ett antal mindre. Violsångarna står nära stjärtmesarna i Aegotheles och inkluderas numera därför i deras familj Aegothelidae.

LevnadssättRedigera

Tofsviolsångaren förekommer i bergstrakter i barrskog, framför allt gran, och i dvärgväxande buskmarker ovan trädgränsen, på mellan 2600 och 4300 meters höjd. Den lever av insekter som den födosöker efter likt kungsfåglar högt upp i träden. Häckningsbiologin är mycket dåligt känd. Ett bo har hittats 15 meter upp i ett barrträd och ett par har observerats samla bomaterial i slutet av april.[1][4][5]

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som ganska ovanlig.[7]

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Leptopoecile elegans Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c] Baker, Kevin (1997). Warblers of Europe, Asia and North Africa (Helm Identification Guides). sid. 256–259. ISBN 0713639717 
  5. ^ [a b] Harrap, S. (2018). Crested Tit-warbler (Leptopoecile elegans). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/59752 17 december 2018).
  6. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
  7. ^ Baker, K. 1997. Warblers of Europe, Asia and North Africa. Princeton University Press, Princeton.

Externa länkarRedigera