Tofsmoa[3] (Pachyornis australis) är en förhistorisk utdöd fågel i familjen mindre moafåglar inom ordningen moafåglar som liksom alla moafåglar tidigare förekom i Nya Zeeland.

Tofsmoa
Förhistorisk
Benlämningar efter tofsmoa och buskmoa (Anomalopteryx didiformis)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningMoafåglar
† Dinornithiformes
FamiljMindre moafåglar
† Emeidae
SläktePachyornis
ArtTofsmoa
Pachyornis australis
Vetenskapligt namn
§ † P. australis
Auktor(Oliver, 1949)[1][2]

Utseende redigera

Tofsmoan har fått sitt namn av gropar på skallbenet vilket skulle kunna tyda på att arten hade någon sorts tofs. Liknande gropar har tillfälligtvis hittats på skallben från andra moaarter i släkten Dinornis, Anomalopteryx och andra i tofsmoans släkte Pachyornis.[4] Den var mindre än kortbent moa (Pachyornis elephantopus) men benlämningarna är i övrigt till förväxling lika.[5][6]

Utbredning och levnadsmiljö redigera

Tofsmoan var endemisk för Sydön där den till skillnad från den kortbenta moan förekom i högt belägna subalpina skogar i North West.[6][7] Även om deras benlämningar tillfälligtvis har hittats sida vid sida föredrog den kortbenta moan generellt varmare och torrare låglänta områden.[5][6][7]

Ekologi och föda redigera

I Nya Zeeland fanns ursprungligen inga landlevande däggdjur förutom fladdermöss. I brist på konkurrens fyllde därför moafåglarna, däribland tofsmoan, den ekologiska nischen som växtätare.[6][8] Även landlevande predatorer saknades. Det enda egentliga hotet för moafåglarna var moaörnen (Hieraaetus moorei).[8]

Utdöende redigera

Fram tills nyligen trodde man att tofsmoan dog ut i övergången mellan pleistocen och holocen för ungefär 10.000 år sedan när klimatet förändrades.[6][9] 2012 visade dock datering av tofsmoans benlämningar från Bulmer Cavern med kol-14-metoden att det exemplaret tog ut mellan år 1396 och 1442, över 100 år efter människan kom till ön.[5][6] Under klimatförändringarna innan bosättare anlände följde tofsmoan med utan att dess bestånd förändrades. Att den, liksom alla andra moafåglar, dog ut ganska snart efter att människan anlänt pekar på att jakt och habitatförstörelse ligger bakom.[5][6] Man tror att tofsmoan överlevde längst i terräng som var svårast för människan att nå.[5]

Referenser redigera

Artikeln bygger på en översättning från engelskspråkiga wikipedias artikel Pachyornis australis, läst 2016-06-03

Noter redigera

  1. ^ Oliver, W.R.B. (1949). ”The moas of New Zealand and Australia”. Dominion Museum Bulletin 15. 
  2. ^ Checklist Committee Ornithological Society of New Zealand (2010). ”Checklist-of-Birds of New Zealand, Norfolk and Macquarie Islands and the Ross Dependancy Antarctica”. Checklist-of-Birds of New Zealand, Norfolk and Macquarie Islands and the Ross Dependancy Antarctica. Te Papa Press. http://nzbirdsonline.org.nz/sites/all/files/checklist/Checklist-of-Birds.pdf. 
  3. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  4. ^ Olliver, Narena (2005). ”Crested Moa: Birds (of New Zealand)”. New Zealand Birds. http://www.nzbirds.com/birds/moacrested.html. Läst 15 februari 2011. 
  5. ^ [a b c d e] Rawlence, N. J.; Cooper, A. (2012). ”Youngest reported radiocarbon age of a moa (Aves: Dinornithiformes) dated from a natural site in New Zealand”. Journal of the Royal Society of New Zealand 43 (2): sid. 100–107. doi:10.1080/03036758.2012.658817. 
  6. ^ [a b c d e f g] Rawlence, N. J.; Metcalf, J. L.; Wood, J. R.; Worthy, T. H.; Austin, J. J.; Cooper, A. (2012). ”The effect of climate and environmental change on the megafaunal moa of New Zealand in the absence of humans”. Quaternary Science Reviews 50: sid. 141–153. doi:10.1016/j.quascirev.2012.07.004. 
  7. ^ [a b] Worthy, T. H. (1990). ”An analysis of the distribution and relative abundance of moa species (Aves: Dinornithiformes)”. New Zealand Journal of Zoology 17 (2): sid. 213–241. doi:10.1080/03014223.1990.10422598. 
  8. ^ [a b] Cooper, A.; Atkinson, I. A. E.; Lee, W. G.; Worthy, T. H. (1993). ”Evolution of the moa and their effect on the New Zealand flora”. Trends in Ecology & Evolution 8 (12): sid. 433–437. doi:10.1016/0169-5347(93)90005-a. 
  9. ^ Williams, P. W.; King, D. N. T.; Zhao, J. X.; Collerson, K. D. (2005). ”Late Pleistocene to Holocene composite speleothem 18O and 13C chronologies from South Island, New Zealand — did a global Younger Dryas really exist?”. Earth and Planetary Science Letters 230 (3-4): sid. 301–317. doi:10.1016/j.epsl.2004.10.024. 

Externa länkar redigera