Öppna huvudmenyn

Tobisgrissla

fågelart i familjen alkor

Tobisgrissla (Cepphus grylle) är en fågel som tillhör familjen alkor.[2]

Tobisgrissla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Cepphus grylle -Metinic Island, Maine, USA-8.jpg
Tobisgrisslan är inte bara kraftfullt rödfärgad om benen utan även i näbbgapet.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningAlkfåglar
Alcae
FamiljAlkor
Alcidae
SläkteCepphus
ArtTobisgrissla
C. grylle
Vetenskapligt namn
§ Cepphus grylle
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Cepphus grylle map.svg
Synonymer
Uria grylle
Hitta fler artiklar om fåglar med

Innehåll

UtseendeRedigera

 
Tobisgrissla i första levnadsårets vinterdräkt.

Tobisgrisslan är om sommaren helt svart utom en stor vit vingfläck, och de röda benen. Näbben är mörk och smal. När fågeln flyger ser man vita vingkanter. På vintern skiftar färgen på huvudet och undersidan till vitt. Vingarna behåller dock sina färger. Könen är lika. Totallängden är mellan 34 och 37 cm och vingspannet 52–58 cm.

Utbredning och systematikRedigera

Tobisgrisslan häckar på steniga stränder, klippor och öar i norra Atlanten, i Europa söderut till Irland, och i Nordamerika söderut till Maine och västerut till Alaska. De övervintrar ofta i häckningsområdet, men kan också flytta något söderut på vintern. Om vattnet fryser flyttar de ut till öppet vatten.

Trots namnet hör tobisgrisslan inte till släktet grisslor (Uria), dit bland annat sillgrisslan hör.

UnderarterRedigera

Arten delas in i fem underarter i två distinkta grupper:[2]

Förekomst i SverigeRedigera

Två underarter förekommer i Sverige: nominatformen C. g. grylle som häckar längs ostkusten, och C. g. arcticus som häckar i Bohuslän. Under 2005 blev Sveriges största koloni av tobisgrisslor, cirka 2 600 individer på Malgrundet i Västerbotten, helt utplånad av minkar.[3]

EkologiRedigera

Denna fågel dyker från ytan och simmar under vattnet för att söka sin föda. De äter huvudsakligen fisk och kräftdjur men också en del blötdjur, insekter och växtdelar.

Tobisgrissla och människanRedigera

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] 1996 uppskattades världspopulationen till mellan 400.000 och 700.000 individer. 2015 uppskattade dock Birdlife International beståndet i Europa till mellan 304.000 och 742.000 individer, vilket extrapolerat på hela utbredningsområdet skulle ge en större världspopulation mellan cirka 400.000 och 1,5 miljoner individer.[1] Den svenska populationen kategoriseras som nära hotad (NT) av ArtDatabanken.[4]

NamnRedigera

Tobisgrisslan har även kallats för grisla, gresla eller Olle drucken. I norra Bohuslän kallades den iste eller tiste och persupp. Det förra syftar på en adult individ i sommardräkt medan det senare syftar på en individ i vinter- eller ungfågeldräkt.[5] Andra äldre dialektala namn är iste i Skåne, gryllaGotland och gröttla i Kalmar.[6][7] Andra namn är tejst, teiste och teste, som även kan avse fisken tejstefisk (Pholis gunnellus), vilket är fågelns huvudföda.

KällorRedigera

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Cepphus grylle Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  3. ^ "Mink tog hela fågelkolonin". Jaktojagare.se. Läst 2012-01-25.
  4. ^ Artdatabankens rödlista 2015 Arkiverad 23 april 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ C. A. Hansson (1889) Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän, ur: Översigt af Kongl. Vetenskapas-Akademiens Förhandlingar, nr.5, Stockholm, sid:323
  6. ^ Teiste i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  7. ^ Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:67

Externa länkarRedigera