The Thrilla in Manila var en klassisk boxningsmatch i Filippinerna mellan Muhammad Ali och Joe Frazier. Matchen som gällde Alis enade VM-titel i tungvikt ägde rum 1 oktober 1975 i Quezon City, "systerstad" till huvudstaden Manilla. Näst den legendariska matchen "The Rumble in the Jungle" mot George Foreman ett år tidigare är denna match den mest berömda av Alis många klassiska matcher. Matchen anses vara en av de absolut bästa matcherna som någonsin utkämpats, bland annat utnämnde tidskriften The Ring Magazine år 1997 den till "Århundradets fight".[1]

BakgrundRedigera

 
Frazier och Ali i "Århundradets match"

Rivaliteten mellan Muhammad Ali och Joe Frazier är en av de mest kända i boxningshistorien vilken kulminerade med denna match. Ali hade blivit mästare första gången redan 1964 efter att ha besegrat Sonny Liston men 1967 blivit fråntagen VM-titeln på grund av vägran att göra militärtjänst i Vietnamkriget. Han blev även avstängd fem år och fråntagen sitt pass. På grund av det allt större motståndet mot Vietnamkriget i USA hävdes avstängningen efter tre år och hösten 1970 gjorde Ali comeback och besegrade det "vita hoppet" Jerry QuarryKO i rond 3.

Joe Frazier hade vunnit OS-guld 1964 och efter att ha besegrat Jimmy Ellis 1970 enade han tungviktstiteln (han hade vunnit "ena halvan" redan 1968) och erkändes av The Ring Magazine som den sanne världsmästaren. Tidningen hade 1967–70 fortfarande räknat Ali som den rättmätige mästaren.

I mars 1971 möttes Frazier och Ali en första gång i vad som kallades "Århundradets match". Frazier vann på poäng och i 15:e och sista ronden synade Ali även golvet en gång. Trots rykten om en snabb returmatch kom ingen sådan till stånd och i januari 1973 förlorade Frazier VM-titeln till George Foreman. Ytterligare drygt ett år senare möttes ärkerivalerna en andra gång i en match, där segraren skulle få möta George Foreman. Ali fick revansch och vann på poäng. The Rumble in the Jungle mot Foreman vann Ali på KO i rond 8 och återtog därmed VM-titeln som tagits från honom sju år tidigare.

MatchenRedigera

Don King som varit promotor för Foreman–Ali-matchen arrangerade även denna match. Först sades det att matchen skulle gå i Egyptens huvudstad Kairo men det ändrades till Quezon City. Ali fick ett rekordgage på 6 miljoner dollar (enligt vissa källor 7 miljoner dollar) medan Frazier fick nöja sig med 3 miljoner dollar. För att få bästa sändningstid i USA gick matchen på förmiddagen lokal tid.

Relationen mellan världsmästaren och utmanaren hade aldrig varit speciellt hjärtlig. Ali (nu 33 år gammal) skröt i vanlig ordning inför matchen och förolämpade utmanaren medan Frazier (31 år) lovade att han skulle vinna på KO. Inför matchen ansåg många att Ali tog väl lätt på motståndaren då han inte verkade träna lika hårt som han brukade göra. Anledningen tros ha varit att han betraktade Frazier som en boxare vars karriär definitivt passerat zenit. Frazier hade varit chanslös när han förlorade titeln till Foreman och Ali hade besegrat honom relativt komfortabelt i returmatchen 1974. Frazier å andra sidan tränade minutiöst.

 
Muhammad Ali (till vänster) och Joe Frazier

När matchen väl inleddes var det Ali som tog kommandot. Han dominerade de inledande ronderna som gick i ett högt tempo och träffade Frazier med många kombinationer. Ali och Frazier var helt olika varandra som boxare. Även om Ali tappat en del av sin snabbhet från 1960-talet var han fortfarande betydligt snabbare än utmanaren och förlitade sig i stor utsträckning på sin teknik och reflexer. Frazier var däremot en så kallad "slugger" som förlitade sig mycket mer på råstyrka och var beredd att ta emot slag för att kunna dela ut fler. Utmanaren var emellertid fruktansvärd laddad inför matchen och trots att Alis kombinationer snabbt började lämna märken i Fraziers ansikte vägrade han att backa.

Efter sex ronder såg det ändå ut som att mästaren var på väg mot en solklar poängseger, kanske till och med en knockoutseger. Men istället utvecklade sig matchen till en kraftmätning av sällan skådat slag. Frazier inledde en enorm forcering och tvingade Ali till konstant reträtt; mästaren hade stora problem att freda sig. I ett försök att sänka tempot och stoppa Fraziers offensiv gick Ali nu över till "Rope-a-dope"-taktiken (stanna mot repen, gardera huvudet och satsa på kontringar och låsa motståndaren när tillfälle ges) som varit så framgångsrik mot Foreman. Det hjälpte emellertid inte. Frazier pressade obönhörligen Ali bakåt i rond efter rond och träffade världsmästaren med många hårda kombinationer mot både kropp och huvud, som Ali dock stod pall för. Enligt Frazier själv träffade han Ali upprepade gånger med slag som "borde raserat en vägg". Det var enligt honom ofattbart hur Ali klarade att ta emot dem utan att knockas. Visserligen fick även Frazier ta emot mycket stryk men det var ändå solklart att han vann varje rond 7–11.

Vid det här laget var båda boxarna utmattade och Fraziers ansikte hade svullnat oroväckande mycket, han började få svårt att se. I rond 12 återtog Ali initiativet (genom åren har boxningsexperter frågat sig var han lyckades "hitta" nya krafter) och i rond 13 tvingades Frazier slutligen till reträtt. Han fick ta emot många hårda slag men vägrade att gå ner för räkning. I pausen till 14:e ronden ville Fraziers tränare Eddie Futch stoppa matchen, men Frazier vägrade. Hans ansikte var nu så svullet att han knappt kunde se överhuvudtaget. Ali fortsatte att gå på offensiven i rond 14. Frazier hade nu mycket svårt att försvara sig på grund av synproblemen. Han fick ta emot oerhörda mängder stryk men visade upp en otrolig kämpaglöd, och trots alla slag som Ali öste över honom lyckades mästaren inte slå ned honom. I pausen till 15:e och sista ronden hade emellertid Eddie Futch fått nog. Mot sin utmattade och svårt märkte adepts vilja bad han ringdomaren bryta matchen. Ali förklarades därmed som segrare på TKO i rond 14.

Inför den avslutande ronden hade Ali en liten men ändå klar poängledning; Fraziers enda chans till seger skulle nu ha varit att vinna på knockout. Eddie Futch hävdade ända fram till sin död 2001 att han aldrig ångrade att han stoppade matchen. Ringdomaren Carlos Padilla sa senare i intervjuer att han med största sannolikhet stoppat matchen själv max en minut in i 15:e och sista ronden.

Ali, som också fullständigt tömt sina krafter, satt utmattad kvar på sin stol i sin ringhörna efter att matchen stoppats. Efteråt menade han att "det var det närmsta döden jag någonsin varit" och senare framkom det att Ali själv var på väg att ge upp när Padilla stoppade matchen till hans fördel. Medan Frazier knappt kunde se hade Ali stora svullnader över hela överkroppen. Alla experter är ense om att matchen tog oerhört hårt på båda boxarna. Ali fortsatte visserligen sin karriär, men nådde aldrig upp till samma nivå igen. Sin sista match gick han först 1981. Frazier drog sig tillbaka 1977 på grund av kroniska ögonskador.

KällorRedigera

  1. ^ ”The Myth of “The Thrilla in Manila””. boxing.com. http://www.boxing.com/the_myth_of_the_thrilla_in_manilla.html. Läst 12 mars 2014.