Öppna huvudmenyn

InledningRedigera

Talkören har sitt ursprung i den klassiska teatern, men fick en mer utvecklad konstnärlig form under 1950-talet i södra Europa i kretsen kring Schola Cantorum Basiliensis i Basel och Züricher Kammersprechchor och dess ledare Fred Barth. Bland annat framfördes verk av Wladimir Rudolfowitsch Vogel, Kurt Schwitters, Einojuhani Rautavaara och körer ur sceniska verk som Goethes Faust och Sofokles Kung Oidipus.

I samband med den experimentella perioden under 1960-talet i Norden kom talkörer och talkörseffekter ofta att ingå i körkompositioner. Ett tidigt exempel är Folke Rabe och Lasse O'Månssons Pièce från 1961.

I talkörer är ibland den fonetiska funktionen viktigare än den semantiska. Vokaler, konsonanter eller stavelser utgör textelement snarare än ord. Även andra effekter som frambringas med talorganen kan ingå, till exempel viskningar, glissando, läppljud och hörbara andningar. Moment av improvisation är också vanliga.

Notation av talkör följer inte någon enhetlig internationell praxis.

Exempel på större vokalverk som innehåller talkörsavsnittRedigera

Exempel på kompositioner för talkörRedigera

KörerRedigera

  • Den finländska kören Mieskuoro Huutajat (svenska: 'Manskören skrikarna') sjunger inte utan ropar och skriker enbart.

ReferenserRedigera