Tajgabeckasin

Fågelart i familjen snäppor

Tajgabeckasin[2] (Gallinago megala) är en sibirisk vadarfågel i familjen snäppor inom ordningen vadarfåglar.[3]

Tajgabeckasin
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljSnäppor
Scolopacidae
SläkteGallinago
ArtTajgabeckasin
G. megala
Vetenskapligt namn
§ Gallinago megala
AuktorSwinhoe, 1861
Synonymer
  • Taigabeckasin

Utseende och läte redigera

Tajgabeckasinen är en typisk beckasin med korta ben, lång näbb och kryptisk teckning och med en längd på cirka 26–31 centimeter mittemellan enkelbeckasin och dubbelbeckasin i storlek. Den är mycket svår att skilja från enkelbeckasin och kanske ännu mer sibirisk beckasin. Från den senare avviker den genom att sakna den sibiriska beckasinens sex till sju nålsmala yttre stjärtfjädrar samt en något tjockare kropp, längre stjärt och kortare ben som inte sticker ut i flykten. Jämfört med enkelbeckasinen saknar den dennes vita vingbakkant och har mörkare vingundersida samt kortare näbb.[4]

Säkraste sättet att skilja tajgabeckasinen från dess släktingar är det avvikande spellätet, ett vinande och ihåligt allt starkare ljud som avslutas pulserande och allra sist några sträva dämpade toner.[4]

Utbredning redigera

Tajgabeckasinen är en flyttfågel som häckar i mellersta och östra Sibirien, men möjligen förbisedd längre västerut.[4][3]Den övervintrar från Indien till Sydostasien, Filippinerna och norra Australien.[3]

Fågeln är en mycket sällsynt gäst i Europa med två fynd i Uralbergen samt en spelande hane i Värtsilä, Finland 3-5 juli 2008.[5] Det anses dock att fler fynd är att förvänta.[4]

Ekologi redigera

 
Tajgabeckasinens bo.

Tajgabeckasinen häckar från maj till augusti i öppna lövskogar eller blandskogar med särskild förkärlek för gräsområden nära våtmarker och åar, hyggen, skogsområden utmed floddalar samt skogsgläntor med ängar, buskar och asp- och björksly. Den undviker de blötaste myrarna men kan påträffas på fjällängar nära trädgränsen.

Vintertid förekommer den i tät växtlighet kring söt- och bräckvattensvåtmarker, träsk, risfält, små vattendrag och vattenreningsdammar.[1]

Fågeln födosöker helst nattetid eller kring skymning och gryning på jakt efter daggmask, insekter och deras larver (till exempel lysmaskar, skalbaggar, gräshoppor och myror), marklevande mollusker samt frön.[1]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde, men en relativt liten världspopulation på 25.000 till 100.000 individer vars utveckling är osäker. Trots detta anser inte internationella naturvårdsunionen att den kan anses hotad och kategoriserar den därför som livskraftig (LC).[1]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Gallinago megala Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 413. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ Fynd av tajgabekasin i Västpalearktis på Tarsiger.com

Externa länkar redigera