TV-avgift i Sverige

avgift som finansierar delar av kostnaderna för public service
(Omdirigerad från TV-avgiften i Sverige)
Den här artikeln handlar om TV-avgiften ur ett svenskt perspektiv. För begreppet TV-avgift från ett globalt perspektiv, se TV-avgift.

Public service-avgift är en avgift som finansierar delar av kostnaderna för public service, det vill säga Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR). Enligt svensk lag betalas den via skattsedeln av myndiga privatpersoner med förvärvsinkomst.

Till och med 2018 benämndes den TV-avgift, egentligen radio- och TV-avgift[1] och betalades istället av hushåll och företag med innehav av TV-mottagare och fram till 1978 även radiomottagare. TV-avgiften var en licensavgift fram till 1967 och benämningen TV-licens har delvis levt kvar i folkmun.[2] Eftersom TV-avgiften var obligatorisk definierades den av EU som en skatt, trots att den kallades "avgift".[3]

Skyldigheten att betala avgiften, och beloppens storlek, bestäms av Sveriges riksdag och hanteras av Skatteverket från och med 2019, tidigare av Radiotjänst i Kiruna och regleras i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst.

HistoriaRedigera

TV-avgiften har sitt ursprung i licensavgiften för radioapparater. Ursprungligen krävde innehav av radiomottagare tillstånd från Kungl. Maj:t, vilket kunde sökas hos Telestyrelsen mot en stämpelavgift på 3:50 kronor. Vid början av 1924 fanns 4 500 sådana tillstånd och vid årets slut hade antalet ökat till 40 000. Detta år bestämdes det också att stämpelavgiften skulle ersättas av en licensavgift vars storlek bestämdes av regeringen. Från och med 1925 skulle den som hade en radiomottagare betala en avgift på tolv kronor.[4] 1926 sänktes avgiften till tio kronor, något som skulle gälla fram till 1951.

Från 1956 blev även innehavare av TV-mottagare skyldiga att betala en licensavgift, som uppgick till 25 kronor per kalenderkvartal. År 1967 övergick avgiften till att bli en "allmän mottagaravgift", och begreppet "licens" avskaffades. De hushåll som ägde en TV-apparat betalade en allmän mottagaravgift som även täckte eventuellt innehav av radiomottagare. Den som bara hade en radioapparat betalade en mindre "särskild ljudradioavgift".

I samband med införandet av färg-TV blev den som hade en färg-TV-apparat från april 1970 skyldig att betala en tilläggsavgift.[5] Från 1971 var den allmänna mottagaravgiften 220 kronor, färgtillägget 100 kronor och den särskilda ljudradioavgiften 50 kronor. Dessa avgifter var oförändrade fram till 1 juli 1977, men radiomonopolet fick ändå ökade medel när fler färg-TV-tillägg betalades.[6]

Avgiften för ljudradio avskaffades den 1 april 1978 och därefter var inte radioapparater licenspliktiga. Före avskaffandet hade ljudradioavgifterna stått för mindre än två procent av avgiftsintäkterna.[6] Färgtillägget avskaffades 1990 och den ordinarie avgiften höjdes för att kompensera.

År 2010 bytte avgiften namn till radio- och TV-avgift för att visa att pengarna går till Sveriges Radio, SVT och UR.[7] Fakturorna skickades till att börja med från Televerket, men Radiotjänst i Kiruna tog över från slutet av 1980-talet till om med 2018.

Den tekniska utvecklingen ledde till möjligheter att ta emot TV-kanaler på olika plattformar. Februari 2013 till juni 2014 ansåg Radiotjänst att datorer, surfplattor och "smarta mobiltelefoner" med internetuppkoppling i Sverige var avgiftspliktiga TV-mottagare, efter att SVT börjat med livekanaler på internet.[8][9]

Den 13 juni 2014 slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att datorer och surfplattor inte kan anses vara mottagare då användaren själv aktivt måste begära att få ta del av utbudet (unicast).[10][11][12] Med anledning av Högsta förvaltningsdomstolens beslut ändrade Radiotjänst sina villkor. Från och med den 13 juni 2014 var datorer, surfplattor och mobiltelefoner inte längre avgiftspliktiga.[13]

Från och med 1 januari 2019 betalas avgiften per person och benämns public service-avgift[14]. Den nya avgiften administreras av Skatteverket och betalas via skattsedeln, men är även fortsättningsvis en avgift som finansierar public service.

En förändring är att betalningsskyldighet inte längre är beroende av om man har TV-mottagare.

Avgiftens storlekRedigera

Under 2018 var avgiften 2 400 kr per hushåll med TV-mottagare, medan den 2019 blev maximalt cirka 1 300 kr per person och reducerad för personer med låga förvärvsinkomster. Som förvärvsinkomst räknas även exempelvis a-kassa, pension och sjukersättning. Under dessa premisser föreligger betalningsskyldighet till och med dödsåret.[14] Företag, juridiska personer, personer under 18 år och personer utan förvärvsinkomst (exempelvis studerande som enbart har studiemedel som inkomst) betalar ingen avgift från och med 2019.[15] Förändringen trädde i kraft automatiskt och de som betalade TV-avgift 2018 behövde inte göra något. De som hade betalat den gamla avgiften för 2019 skulle återbetalas av Radiotjänst.[16]

Avgiftsskyldighet före förändringen 2019Redigera

Innehavaren av en TV-mottagare skulle enligt 1 § i TV-avgiftslagen betala TV-avgift till Radiotjänst. För hushåll, och efterhand även företag, räckte det med att betala en TV-avgift, oavsett antal apparater med TV-mottagare. Även butiker som sålde TV-apparater skulle betala avgift för innehavet.

Privatpersoner betalade avgift för själva mottagaren. Meningarna gick isär kring skyldigheten att betala avgiften även för undanställda eller obrukbara mottagare. Medan Radiotjänst ansåg att avgiften omfattade även en TV-mottagare som inte användes, var trasig eller under dåliga mottagningsförhållanden[17], medan en lagändring från 2009 nämnde: "Radio- och TV-avgift betalas inte för TV-mottagare som [...] är varaktigt undanställd eller obrukbar vad gäller tid efter det att förhållandet har anmälts till RIKAB av den avgiftsskyldige."[18]

Den som hyrde ut sin bostad i andra hand och lät TV-mottagaren stå kvar i huset behövde inte betala avgiften, utan det var då hyresgästen som var avgiftsskyldig.[17]

Tidigare fanns ett undantag i TV-avgiftslagen för den som hade en TV-mottagare som på grund av sin konstruktion inte kunde användas för att ta emot markbundna sändningar (ofta kallad kanalväljaren), men detta undantag omfattade inte längre TV-mottagare i lokaler avsedda för bostadsändamål. Företag, föreningar och juridiska personer utom privatpersoner kunde enligt 5 § i TV-avgiftslagen få TV-mottagare plomberade/blockerade och på så sätt bli befriade från avgiften.[17]

I svensk lag var underlåtelse att anmäla innehav av TV-mottagare (så kallat licensskolk eller licenssmitning) kriminaliserat; för den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte anmälde TV-innehav var straffet dagsböter enligt 22 § i dåvarande TV-avgiftslagen. Brottet föll under allmänt åtal, och preskriptionstiden för ett sådant brott var två år.

Den som blev innehavare av en TV-mottagare skulle enligt 8 § i TV-avgiftslagen anmäla detta till Radiotjänst senast 15 dagar efter det att innehavet påbörjats. Den som yrkesmässigt sålde eller hyrde ut TV-mottagare hade också skyldighet att rapportera kunden till Radiotjänst. En anmälan till Radiotjänst från en yrkesöverlåtare skulle också innehålla de uppgifter som behövs för fastställandet av vem som var avgiftsskyldig.

Radiotjänst kunde fatta beslut om avgiftsskyldighet till följd av en anmälan eller på grund av att Radiotjänst på annat sätt fått reda på TV-innehav, enligt 9 § i TV-avgiftslagen. Vad som avses med "på annat sätt" uttalas inte i lagen. Det finns många nyhetsartiklar som handlar om fall där enskilda personer fått rätt mot Radiotjänst i rättsfall, men statistiken visar att det var få rättsfall där Radiotjänsts beslut ändrades. Av de 115 fall som gick vidare till Förvaltningsrätten 2012 ändrades Radiotjänsts beslut i två fall.[19]

Radiotjänst besökte, skickade brev eller ringde hushåll som inte fanns med som betalande i registret, som köpt eller hyrt en TV-mottagare eller som flyttat och inte anmält innehav av TV-mottagare.[17] Man kunde även bli kontaktad av Radiotjänst om en /make/maka/sambo redan betalade avgiften, vilket kunde förhindras genom att man registrerade sig på "mina sidor" på Radiotjänsts webbplats.[20]

Fortlöpande genomfördes kontroller bland dem som inte uppgett att de innehar en TV-mottagare. Dessa kontroller kallas för särskild avgiftskontroll. Utsända kontrollanter från Radiotjänst skulle då kontrollera samtliga bostäder i ett område (26 § TV-avgiftslagen). Innan en särskild avgiftskontroll utfördes skulle Radiotjänst i god tid och på lämpligt sätt informera de boende i området (27 § TV-avgiftslagen). Upplysning om vilka områden som var aktuella för särskild avgiftskontroll gick även ut i public service-kanalerna.

Kontrollen skedde med hjälp av listor över betalande, där hushåll som inte var listade fick besök av kontrollanten.[20] Enligt Radiotjänst visade kontrollanten alltid ID-kort och fick aldrig gå in i bostaden ens vid inbjudan.[20] Kontrollanten tog inte betalt vid besöket, utan tog notis om uppgifter som skickades till huvudkontoret och några veckor senare skedde eventuell fakturering.[20]

Radiotjänst hade enligt 25 § TV-avgiftslagen rätt att använda särskilda pejlinstrument för att ta reda på i vilken utsträckning det fanns TV-mottagare i bostäder inom ett visst område. Kontrollanterna fick endast använda pejlinstrument vid särskild avgiftskontroll. Radiotjänst har dock gått ut i medier under 2010-talet och försäkrat att pejlingsutrustning inte använts sedan 1990-talet.[21][22]

I lagen (28 § TV-avgiftslagen) stod det att så kallad särskild avgiftskontroll skulle bedrivas på ett sådant sätt att besvär för den enskilde kunde undvikas.

Av 17 § TV-avgiftslagen framgår att beslut av Radiotjänst skulle anses som beslut av förvaltningsmyndighet.

Vid mätningar över om allmänheten fick värde för TV-avgften de betalde blev resutlatet att mellan 47 och 60 procent att de fick mycket för TV-avgiften och att en majoritet var positiv till att SVT, SR och UR finansierades via TV-avgiften.[23][24][25]

Kritik mot TV-avgiften (före 2019)Redigera

Avgiftens utformning

Ett argument mot en TV-avgift var att den är att anse som en regressiv skatt, som utfaller oproportionerligt, eftersom hushåll med låginkomsttagare tvingas att ge bort en proportionerligt större del av sin disponibla inkomst för att betala TV-avgiften. Ensamhushåll missgynnade mot hushåll som har flera medlemmar, eftersom hushållen endast behöver betala en TV-avgift. Ett annat argument mot en TV-avgift var att den var föråldrad. När den infördes fanns inga andra kanaler än SVT:s, men numera finns en uppsjö av fristående kanaler.

Indrivning av TV-avgifter

Kritik riktatades mot det sätt som Radiotjänsts kontrollanter jagader s.k. licensskolkare. Bland annat att man använde ett provisionssystem där kontrollanten fick ekonomisk vinning för varje licensskolkare som börjar betala. Ingen grundlön förekom och man hade 2005 ett krav att man tecknade minst 500 nya avtal per år. [26]

Värde för pengarna

I takt med att TV-utbudet ökade kunden det uppfattas som att värdet för konsumenterna i proportion till avgiftens storlek minskar. I Sverige sändes TV3, ZTV och TV8 gratis över det digitala nätet under en period år 2004. Dessa sändningar krypterades efter några månader och kom att ingå i betal-TV-operatören Boxers utbud. Sedan 2006 sänds reklamfinansierade TV4 och TV6 gratis över det digitala nätet.

Kritik mot vad TV-avgiften finansierar

Kritik riktades mot vad TV-avgiften finansierade, det vill säga SVT:s programutbud, som många kritiker menade inte uppfyller de krav som kan ställas på ett public service-företag.

Kritik mot avgift för internetanslutna enheter

Beslutet att göra enheter med internetuppkoppling avgiftsbelagda möttes av kritik med argument att enheterna inte är avsedda för TV-mottagning.[27][28]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 9 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170709223114/https://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Historik-om-avgiften/. Läst 13 september 2012. 
  2. ^ Prop. 1988/89:18, s 21
  3. ^ "Veckopanelen: Är Joe Biden allierad med ljuset?" (vid 54m30s), Kvartal, 22 augusti 2020.
  4. ^ Radions och televisionens framtid i Sverige, SOU 1965:20
  5. ^ Prop. 1988/89:18, s 21 f, 41
  6. ^ [a b] Radio och TV 1978-1985, SOU 1977:19
  7. ^ ”Radiotjänst: Historik om avgiften”. Arkiverad från originalet den 9 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170709223114/https://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Historik-om-avgiften/. Läst 13 september 2012. 
  8. ^ http://www.idg.se/2.1085/1.487743/dator-och-surfplatta-belaggs-med-tv-avgift
  9. ^ Radiotjänst: Avgiftsplikt för t ex datorer och surfplattor Arkiverad 5 april 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  10. ^ SVT: Ingen tv-avgift för dator
  11. ^ Sweclockers: Högsta förvaltningsdomstolen stoppar tv-licens för datorinnehav
  12. ^ ”Ingen tv-avgift för dator”. Högsta förvaltningsdomstolen. Arkiverad från originalet den 14 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140614230224/http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/Om-Hogsta-forvaltningsdomstolen/Nyheter-fran-Hogsta-forvaltningsdomstolen/Ingen-tv-avgift-for-dator/. Läst 13 juni 2014. 
  13. ^ ”Important information regarding the ruling of the Supreme administrative court concerning fee obligation for computers, tablet PCs and mobile phones” (på engelska). Radiotjänst. Arkiverad från originalet den 17 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140617114037/http://www.radiotjanst.se/Avgiften/Lagar-och-regler/Important-information/. Läst 13 juni 2014. 
  14. ^ [a b] Wikén, Johan (16 november 2018). ”Tv-avgift för avlidna – det här gäller”. Viralgranskaren. Arkiverad från originalet den 16 november 2019. https://web.archive.org/web/20191116173118/https://www.metro.se/viralgranskaren/tv-avgift-for-avlidna-det-har-galler-6MTWJRbwsc. Läst 16 november 2019. 
  15. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (14 november 2018). ”Ny avgift ersätter radio- och tv-avgiften – frågor och svar” (på svenska). Regeringskansliet. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/medier/ny-avgift-ersatter-radio--och-tv-avgiften--fragor-och-svar/. Läst 14 november 2018. 
  16. ^ Radio- och tv-avgiften ersätts”. Radiotjänst. Arkiverad från originalet den 15 november 2018. https://web.archive.org/web/20181115030718/https://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/avslut/. Läst 14 november 2018. 
  17. ^ [a b c d] ”Vanliga frågor och svar”. Radiotjänst. Arkiverad från originalet den 31 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131031001935/http://www.radiotjanst.se/sv/Kundservice/Vanliga-fragor-och-svar/. Läst 29 oktober 2013. 
  18. ^ ”SFS 2009:1235 om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst”. Regeringskansliet. http://rkrattsdb.gov.se/SFSdoc/09/091235.PDF. Läst 20 Januari 2017. 
  19. ^ Svårt att vinna om tv-avgiften”. Metro. 8 mars 2013. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2019. https://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:0IqysZkuxjYJ:https://www.metro.se/nyheter/svart-att-vinna-om-tv-avgiften-838J1uZUfz+&cd=1&hl=sv&ct=clnk&gl=se. 
  20. ^ [a b c d] ”Avgiftskontroll”. Radiotjänst. Arkiverad från originalet den 16 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131016175744/http://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Avgiftskontroll/. Läst 29 oktober 2013. 
  21. ^ Bluffen: Radiotjänst använder inte pejlare”. Expressen. 23 januari 2013. http://www.expressen.se/nyheter/bluffen-radiotjanst-anvander-inte-pejlare/. Läst 29 oktober 2013. 
  22. ^ Nu tv-pejlas det för fullt i Kalmar”. Barometern. 7 december 2011. Arkiverad från originalet den 10 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120310201559/http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/nu-tv-pejlas-det-for-fullt-i-kalmar(3064177).gm. Läst 29 oktober 2013. 
  23. ^ Tidningarnas Telegrambyrå (30 december 2003). ”Rekordmånga betalar tv-licens”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/2.738/rekordmanga-betalar-tv-licens-1.232348. Läst 11 april 2010. 
  24. ^ Public service inte värt tv-avgift”. Svenska Dagbladet. 23 oktober 2005. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/public-service-inte-vart-tv-avgift. Läst 16 november 2019. 
  25. ^ ”Majoriteten tycker att public service är värt pengarna”. SVT Nyheter. 22 november 2018. https://www.svt.se/opinion/sa-tycker-svenskarna-om-public-service. Läst 16 november 2019. 
  26. ^ SR (29 augusti 2005). ”Tv-avgiftskontrollanter leker poliser”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=681495. 
  27. ^ http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/radiotjanst-foljer-inte-lagen-i-synen-pa-dator_7968578.svd
  28. ^ http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/radiotjansts-tolkning-leder-till-godtycke_7979288.svd

Externa länkarRedigera

  • Lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. (TV-avgiftslagen)