Öppna huvudmenyn

Tågfärd är en term för det färdsätt som, enligt Transportstyrelsens Trafikföreskrifter (JTF), används för ett normalt tåg, vilket framförs som en säkrad rörelse utan andra begränsningar i hastigheten än de som banan eller fordonen ger. Andra färdsätt enligt JTF är spärrfärd och växling.

Innehåll

BakgrundRedigera

Tågtrafik är en förhållandevis säker form av trafik. Men om något händer, så blir konsekvenserna stora. Tågtrafiken kan dock ske på ett sätt som gör den ovanligt säker. Man har genom åren infört en hel mängd säkerhetsfunktioner. En bana är numera alltid byggd med ett visst säkerhetssystem, som ser till att kollisioner ej ska kunna ske, trots att flera tåg kan finnas ute på spåret. Det sker genom att säkerhetssystemet hela tiden håller reda på var varje tåg befinner sig och därmed kan säkra att ett spåravsnitt är hinderfritt. Man kallar då detta kontrollerade färdsätt för tågfärd. I vissa situationer är det dock inte möjligt att uppehålla samma säkerhetsnivå. Till exempel vid underhåll av banan eller vid sammansättning av nya tåg. Man talar då om de två andra färdsätten spärrfärd och växling som har lägre säkerhetsnivå men som med andra restriktioner ändå gör dem säkra.

SäkerhetssystemRedigera

I ett järnvägssystem förekommer oftast olika nivåer på säkerhetsinstallationer. Från nästan helt automatiserade, med datoriserade ställverk, till helt manuellt hanterade spår ute i kapillärnätet. 2009-06 genomförde i Sverige Transportstyrelsen en upprensning och definierade ett antal system:

  • System H. Banor med fjärrblockering, där en tågklarerare har de hjälpmedel som krävs för att själv dirigera ett tåg. Utgöres av de flesta huvudlinjerna.
  • System M. Banor utan fjärrblockering och där det krävs två tågklarerare för att dirigera trafiken manuellt. Utgöres av mindre banor med lite trafik.
  • System S. Banor som spärras av så att endast ett tågsätt kan framföras (så kallad spärrfärd). Utgöres av bibanor, vanligen endast för godstrafik.
  • System R. Banor med radioblockering (endast Tjustbanan och Stångådalsbanan Linköping-Rimforsa).
  • System F. Banor utan linjeblockering som övervakas av en tågklarerare med hjälp av ett manuellt system. Högsta hastigheten vid tågfärd är 80 km/tim och halv siktfart på driftsplats. (endast en bana Örbyhus-Hallstavik)[1]
  • System E1. Banor som försetts med det nya Europeiska ERTMS-systemet nivå 1. Ersätter system H på avsnitt med tät trafik.
  • System E2. ERTMS-banor med nivå 2. Ersätter system H. Övriga huvudbanor.
  • System E3. ERTMS-banor med nivå 2. Ersätter system M, F, S och R.

Sättet att genomföra en tågfärd beror på de möjligheter de olika systemen erbjuder.

Karakteristiskt för tågfärderRedigera

  • Tågfärdsättet (alla rälsfordon i tåget) är alltid av typen storfordon, d.v.s. kortsluter med säkerhet spårledningar. Således får inga lätta arbetsfordon ingå.
  • Tågfärden går endast i en riktning. En återfärd betraktas som en ny tågfärd.
  • Tågfärden har alltid ett körtillstånd av tågklareraren och gäller från en driftplats (station) till en annan. Körtillstånden avges normalt genom att avgångssignal ges på förarens instrumentpanel (ERTMS) samt "kör" på optiska huvudsignaler (saknas vid ERTMS nivå 2 och 3).
  • Körtillståndet rullar framåt alltefter som tåget passerar driftplatser och är vid ERTMS helt rullande tills tåget når sin slutdestination.
  • För en tågfärd finns alltid en förare och vid persontåg även en ombordansvarig (kan vara föraren vid enklare tåg).
  • För tågklareraren och föraren gäller ett antal regler, vilka varierar med systemtypen:
    • Vid planeringen. Start- och slutmål, tider mm.
    • Vid avfärden. Bromsprov, ATC-registrering mm.
    • Vid ankomster till driftplatserna.
    • Vid oväntade händelser.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

FotnoterRedigera

  1. ^ Trafikverksamheter - System F Arkiverad 5 november 2014 hämtat från the Wayback Machine.