Öppna huvudmenyn

Med svensk kulturpolitik förstås svensk statlig politik inom kulturområdet. Denna var förr nära förbunden med religionspolitik och utbildningspolitik, och inom regeringen ansvarade tidigare Sveriges ecklesiastikminister[1], från den 1 januari 1968 benämnd Sveriges utbildningsminister, för kulturfrågor. Från 1991 har det funnits ett Kulturdepartement, förutom 20042006 då det var sammanslaget med utbildningsdepartementet. Kulturdepartementet ansvarar idag för frågor som rör kultur, demokrati, medier, de nationella minoriteterna och det samiska folkets språk och kultur. Departementet ansvarar också för idrott och ungdomspolitik samt för frågor som rör det civila samhället, trossamfund och begravningsverksamhet[2]. Sveriges nuvarande kultur- och demokratiminister heter Amanda Lind (MP)[3].

Svensk politik
Flag of Sweden.svg
Riksdagspartier
Centerpartiet (C)
Kristdemokraterna (KD)
Liberalerna (L)
Miljöpartiet (MP)
Moderaterna (M)
Socialdemokraterna (S)
Sverigedemokraterna (SD)
Vänsterpartiet (V)
Historik och val
Politikområden
Alkoholpolitik
Arbetsmarknadspolitik
Bostadspolitik
Ekonomisk politik
Invandringspolitik
Jordbrukspolitik
Kulturpolitik
Kärnkraftspolitik
Sjukvårdspolitik
Utbildningspolitik
Utrikespolitik
Massmedia
Svensk press
Television i Sverige

Svenska samhällets kulturutgifter (2017)Redigera

Huvudartikel: Sveriges kulturbudget

Myndigheten för kulturanalys rapport Samhällets utgifter för kultur 2017 (Kulturfakta 2018:5) innehåller officiell statistik för statistikområdet samhällets kulturutgifter för år 2017. Med samhällets kulturutgifter avses här de offentliga aktörernas, det vill säga statens, regioners/landstings och kommuners, anslag till kultur.[4]

Utgifternas storlek 2017:

  • Staten: 12,3 miljarder kr
  • Regioner/landsting: 4,4 miljarder kr
  • Kommuner: 11,5 miljarder kr
  • Sammanlagt: 28,3 miljarder kr

Utgift per invånare: 2 793 kr

Statens utgifter för kultur delas upp i tre huvudområden: kultur, folkbildning och medier. År 2017 uppgick statens samlade kulturbudget till cirka 12,3 miljarder kronor. Jämfört med 2016 är detta en ökning med 216 miljoner kronor, 1,8 procent, i 2017 års priser. Statens samlade kulturbudget har ökat med nära 15 procent jämfört med 2008. Som andel av statsbudgeten utgjorde kulturområdet omkring 1,3 procent åren 2008–2017, med mindre variationer.[4]

Regionernas/landstingens kostnader för kultur kan fördelas på fyra områden: scenkonst (teater och musik), museer, folkhögskolor och övrigt. De sammanlagda medlen för kultur i regionerna/landstingen uppgick 2017 till 4,4 miljarder kronor. Jämfört med 2016 är detta en ökning med 262 miljoner kronor, 6,3 procent, i 2017 års priser. Kulturens andel av samtliga regioners/landstings totala verksamhetskostnader var omkring 1,5 procent åren 2008–2017, med mindre variationer mellan åren.[4]

Kommunernas kostnader för kultur fördelas på posterna bibliotek, allmän kulturverksamhet, musikskola/kulturskola och stöd till studieorganisationer. Kommunernas sammanlagda kulturutgifter uppgick 2017 till cirka 11,5 miljarder kronor. Jämfört med 2016 är detta en ökning med 23,6 miljoner kronor, 0,2 procent, i 2017 års priser. Kommunernas kostnader för kultur har ökat med 13 procent jämfört med 2008. Kulturens andel av samtliga kommuners totala verksamhetskostnader var 2,17 procent 2017, en minskning från 2,40 procent år 2008.[4]

Statens utgifter för kultur 2017 fördelat på huvud- och delområdenRedigera

Statens utgifter för kultur 2017 fördelat på huvud- och delområden. Miljoner kronor, 2017 års priser.[5] [6]
År 2017
KULTUR 7 599
Kulturområdesövergripande verksamhet* 1 821
Museer och utställningar 1 537
Teater, dans och musik** 1 315
Kulturmiljö 940
Arkiv 387
Ersättning och bidrag till konstnärer 416
Film 547
Litteraturen, läsandet, och språket 329
Skapande skola*** 187
Bildkonst, arkitektur, form och design 81
Forskning 40
FOLKBILDNING 4 074
MEDIEFRÅGOR 659
SUMMA 12 333
Källa: Egen bearbetning av data från Ekonomistyrningsverket.

HistorikRedigera

Förmodern tidRedigera

MedeltidenRedigera

Ungefär samtidigt som staterna Danmark, Norge och Sverige växte fram omkring år 1000, det vill säga att landskapen får en gemensam kung för hela riket, införs också kristendomen som officiell religion på bekostnad av den äldre asatron, och Skandinavien kom att räknas till romersk-katolska kyrkan, inledningsvis under ärkestiftet Hamburg. Politik och religion gick från början hand i hand. Tidiga missionärer (Ansgar, Sigfrid) verkade under beskydd av härskarna. Med kristendomen kom det latinska alfabetet till Skandinavien, som komplement till runorna.

Övergången på 800-talet från den äldre runraden med 24 tecken till den yngre med 16 tecken gick uppenbarligen rätt snabbt. Det kan tyda på att övergången skedde genom påbud, men om detta är ett förhistoriskt fall av kulturpolitik går inte att fastställa.

Från 1200-talet omfattade svenska riket även Finland. Svensk politik utövades i Finland på svenska språket, som där fick en samhällsledande ställning. Detsamma gäller för de områden samerna befolkat i norr.

Riksarkivets äldsta anor kan följas tillbaka till 1200-talet.

ReformationenRedigera

De politiska förändringarna på 1500-talet fick stora inverkningar på svensk kultur. Kungariket Sverige bröt sig ur Kalmarunionen. Gustav Vasas politiska centralstyrning och omfattande korrespondens stärkte det svenska språkets ställning som kanslispråk och nationalspråk. Den lutherska reformationen lade om kyrkans inriktning och makt försköts från kyrka till stat genom Gustav Vasas reduktion. Reformationens krav att Bibeln och mässan skulle vara på folkets eget språk, gjorde att det svenska språket fick en fasthet och en åtskillnad från danska språket som det tidigare hade saknat. Nedläggningen av klostren och den starkt minskade verksamheten vid (det katolska) Uppsala universitet var förödande för den högre bildningen. Lärda män som Olaus Magnus lämnade landet.

StormaktstidenRedigera

Under 1600-talet började kungamakten för första gången i svensk historia intressera sig för fornlämningar. Som ett led i denna politik grundade Gustav II Adolf den första föregångaren till Riksantikvarieämbetet. Detta skedde i syfte att stärka Sveriges internationella anseende genom att peka på att riket hade en lång historia. Den dominerande teorin blev göticismen vars främsta företrädare var den förste riksantikvarien Johannes Bureus och Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck d.ä.

På 1620-talet började Uppsala universitet blomstra igen. Nya universitet anlades i Dorpat (Tartu universitet) år 1632, Åbo (nuvarande Helsingfors universitet) 1640 och Lunds universitet 1666 i det nyligen erövrade Skåne.

Från Belgien invandrade år 1595 Willem de Besche och 1627 Louis De Geer till Sverige, två mäktiga industrialister, härtill uppmuntrade av Gustav II Adolf. Deras järnbruk i Finspång och Dannemora lade grunden till en invandring av valloner till Sverige, som kulminerade under 1640-talet. Vallonerna tillhörde reformerta kyrkan, medan Belgien hörde till det katolska Spanien.

UpplysningstidenRedigera

Den dominerande ideologin i 1700-talets kulturpolitik var idéer hämtade från den franska upplysningen.

Under frihetstiden var stödet till konsten ett av de få områden som fortfarande var ett kungligt ansvarsområde. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien grundades av drottning Lovisa Ulrika.

Gustav III grundade bland annat Operan och Svenska Akademien.

Den moderna svenska kulturpolitikens framväxtRedigera

1800-talet till ca 1920Redigera

År 1866 invigdes Nationalmuseum.

Framförallt under slutet av 1800-talet dominerades kulturpolitiken i hög grad av privat stöd, stiftelser och donationer. Många privata stiftelser från den tiden har senare tagits över av staten. Det kanske främsta exemplet på detta är Nordiska Museet och Skansen, som båda byggdes upp med hjälp av privata medel från Arthur Hazelius. Andra exempel är Hallwylska museet och Waldemarsudde.[källa behövs]

1920 till ca 1960Redigera

I kölvattnet av de omvälvningar i Europa som följde på första världskriget 1914-1918 och den ryska revolutionen 1917 började en ny föreställning om konstens och kulturens roll i samhället att ta form inom den svenska statsapparaten. Det fanns en förväntan om att en förbättring av livsvillkoren för folk också skulle innebära större möjligheter att delta i kulturlivet[7].

Den statliga kulturpolitiken hade dittills fokuserat på att förvalta kulturinstitutioner och kulturella traditioner som vuxit fram under århundraden, men under 1930-talet började staten också att forma kulturlivet för att göra det möjligt för så många som möjligt att komma i kontakt med de sköna konsterna.[7].

Under Arthur Engbergs tid som ecklesiastikminister (1932-36 och 1936-39) togs flera initiativ för att bredda inriktningen på det kulturpolitiska arbetet. Kulturpolitiken var för Engberg ett instrument för att förändra samhället och för en demokratisk fostran som skulle göra det möjligt för alla att delta i det politiska livet. Riksteatern inrättades år 1934. 1937 inrättades den statliga myndigheten Statens konstråd efter en utredning som tillsatts av Engberg 1936. Myndighetens uppdrag blev att verka för konstnärliga gestaltningar i statliga verksamheter och dess byggnader, och på så sätt bidra till kreativa och attraktiva miljöer för arbetstagare och medborgare. I samband med detta infördes den så kallade enprocentregeln, det vill säga att en procent av byggkostnaden skulle användas för konstnärlig gestaltning.[7] Konstnärernas riksorganisation (KRO) bildades samma år för att företräda konstnärernas intressen och utse sakkunniga till Statens konstråd.[8] År 1938 inrättades Lotterimedelsfonden för att bekosta vissa kulturändamål.[7]

Det dröjde till efterkrigstiden och 1950- och 1960-talen innan de reella möjligheterna fanns för att förverkliga idén om en stark kulturpolitik. Det var framför allt inom kommunerna som utvecklingen skedde under 1950- och 1960-talen. De nya, större kommunerna byggde snabbt upp kommunala folkbibliotek och kommunala musikskolan, och kom att ansvara för många av de museer och konsthallar som fanns i de flesta medelstora och större städer.[7]

1960-taletRedigera

I början av 1960-talet blev kulturpolitikens utformning en återkommande diskussion i riksdagens bägge kammare. 1961 presenterades den regeringsproposition som i fyra punkter angav riktlinjerna för statens åtgärder gentemot kulturlivet, eller vad som benämndes som den ”fria sektorn”[9]

Två förslag som skulle återkomma i diskussionerna under åren som följde var att regeringen skulle tillsätta en kulturutredning och upprätta ett kulturpolitiskt handlingsprogram. Det fanns dock ingen enighet om vad en sådan utredning skulle innehålla eller hur den skulle genomföras.

My Klockar Linder skriver i sin avhandling från 2014 att "Oenigheterna kring hur kulturområdet skulle hanteras kan därmed förstås som oenigheter på flera plan: dels som oenigheter om de konkreta åtgärderna, och dels som oenigheter om vad som var principiellt görbart eller önskvärt. Annorlunda uttryckt var man oense såväl om uppgiften som hur den skulle utföras och vem som skulle utföra den".[10]

När Olof Palme hösten 1967 tillträtt som ecklesiastikminister verkar arbetet ha intensifierats. Under våren 1968 diskuteras på departementet möjligheten att tillsätta ett nytt kulturråd som självständigt från departementet skall undersöka möjliga vägar framåt för att etablera en ny kulturpolitik. Den statliga utredningen Kulturrådet sammanträdde första gången i februari 1969.[10]

1974 års kulturpropositionRedigera

huvudartikel: Kulturpropositionen 1974

Utredningen Kulturrådet presenterade 1972 i sitt betänkande "Ny Kulturpolitik" (SOU 1972:66) kom att ligga till grund för kulturpropositionerna 1974:28, 1975:20 och 1975/76:135. Med dessa grundlades kulturpolitiken som ett självständigt politiskt område i Sverige.

Sven Nilsson sammanfattar inriktningen på den nya politiken i fyra punkter:

  • decentralisering, det vill säga en förankring av de olika insatserna i människornas närmiljö
  • integration av de kulturpolitiska åtgärderna i det sociala livet och vardagen
  • ökad betoning av det egna skapandet, det vill säga den kulturella amatörverksamheten
  • en beredskap för mer offensiva ingrepp i den kommersiella kulturmarknaden.

Nilsson: "Den nya kulturpolitiken skulle liksom den tidigare syfta till att skapa goda villkor för det konstnärliga skapandet inom kulturinstitutionerna och bland de fria konstnärliga yrkesutövarna. Men motiven för insatserna förändrades, och man ville stimulera nya strävanden. Idémässigt anknöt utredningen snarare till den offensiva, samhällsförändrande socialpolitiken än till den humanistiska och konstnärliga bildningstraditionen".[7]

De kulturpolitiska målen enligt regeringens och riksdagens beslut 1974Redigera

Kulturpolitiken skall:[11]

– medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,
– ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor,
– motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet,
– främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet,
– i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov,
– möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,
– garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs,
– främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

Som ett resultat av 1974 års kulturproposition så bildades två nya statliga myndigheter med uppgift att förvalta den nya kulturpolitiken. Konstnärsnämnden fick uppdraget att fördela statliga stipendier och bidrag direkt till kulturutövare och Statens Kulturråd skulle fördela statliga medel till arrangörer och större projekt över hela landet.

1974-2009Redigera

1993 års utredningRedigera

Nästa gång kulturpolitiken utreddes mer omfattande var i 1993 års utredning som avlade sitt betänkande 1995. Denna gång var bakgrundsarbetet än mer grundligt genomfört. Däremot valde man att inte föreslå några genomgripande förändringar av kulturområdets övergripande struktur. Dock innehöll betänkandet i jämförelse med 1972 års betänkande en viss förskjutning i perspektiv: kulturpolitiken beskrevs nu inte som inriktad enbart till fördel för hela samhället. Istället skiftades fokus till att bli något mer inriktat på den enskilde individen. Kulturens betydelse för identiteten blev således viktigare, liksom respekten för den enskildes valfrihet. En annan viktig förändring var ett större fokus på kulturarvsfrågor och att de kulturpolitiska målen (så som de formulerades i propositionen) omfattade frasen "att bevara och bruka kulturarvet." Kulturarvet uppfattades alltså inte längre som en del av det förflutna utan också som någonting som kunde användas för att förstå och påverka samtiden.

Även för denna kulturutredning var det emellertid självklart att kulturpolitik handlade om de redan erkända institutionerna och verksamhetsområdena. Till dessa fogades nu även frågor rörande exempelvis design och arkitektur. Några stora nya institutionella satsningar blev det dock inte. Mer omfattande blev istället satsningarna på världskultur och den stora satsningen i kulturpropositionen som kom året därpå, var planerna på det nya Världskulturmuseet som skulle byggas i Göteborg, ett projekt som inte ens ingått i utredningens förslag.[källa behövs]

De nationella kulturpolitiska målen enligt riksdagens beslut 1996Redigera

  • att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den,
  • att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande,
  • att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar,
  • att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället,
  • att bevara och bruka kulturarvet,
  • att främja bildningssträvandena samt
  • att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

2000-taletRedigera

De stora kulturpolitiska satsningarna som skulle äga rum under de därpå följande åren kom att gälla frågor rörande världskultur, mångkultur och bekämpandet av rasism. Tydliga exempel på denna nya trend är vid sidan av Världskulturmuseet också Forum för Levande Historia, Forum för Världskultur och Mångkulturåret (2006), men också vissa satsningar inom ramarna för redan existerande institutioner som Riksantikvarieämbetet och Historiska Museet. Dessa satsningar kan sägas representera en ambition hos kulturpolitiken att anpassa sig till samhällets förändrade etniska och kulturella sammansättning. Samtidigt har de emellertid också (liksom de flesta tidigare förändringar i kulturpolitiken) upprättats som nya organisationer och institutioner vid sidan av de redan etablerade och som tillägg i regleringsbreven. De kan följaktligen beskrivas som ett nytt lager som lags ovanpå eller utanför den redan etablerade kulturpolitiken snarare än som en omgestaltning av den.

Samtidigt som man med hjälp av kulturpolitiken försökt reagera på detta sätt har omvärlden och därmed förutsättningarna för kulturpolitiken emellertid förändrats på betydligt mer genomgripande sätt. Olika bedömare[vilka?] beskriver dessa förändringar på skilda sätt. Man kan emellertid urskilja ett antal centrala och för kulturpolitiken relevanta trender i den pågående samhällsutvecklingen:

  1. Sveriges befolknings kulturella och etniska bakgrund håller på att förändras genom migration
  2. det ökande globala medieflödet ökar tillgången på kulturprodukter och information, inte minst från andra delar av världen
  3. postmodernt och postkolonialt tänkande har alltmer kommit att ifrågasätta det självklara i föreställningar om konstnärlig kvalitet och historisk sanning
  4. nationalstaten är på väg att förlora sin ställning som självklart dominerande aktör i takt med att kommuner och regioner agerar alltmer självständigt, samtidigt som EU blir en alltmer avgörande aktör inom allt fler områden.[källa behövs]

Kulturutredningen 2009Redigera

(huvudartikel Kulturutredningen)

I juni 2007 tillsatte regeringen en kommitté för att se över kulturpolitiken. Denna kommitté, Kulturutredningen, lade fram sitt betänkande till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i februari 2009.

Viktigare huvudpunkter i kulturutredningens förslag var:

  • de kulturpolitiska målen justeras, bland annat innebärande att tidigare delmål om att kulturpolitiken ska motverka "kommersialiseringens negativa effekter" slopas
  • konstens samhällsnytta betonas mer än tidigare
  • kulturpolitik ska också integreras inom andra politikområden
  • myndigheterna på läns- och regionnivå ska medverka mer i och få större makt över genomförandet av kulturpolitiken
  • det ska vara färre centrala statliga myndigheter inom kulturområdet

Kulturpropositionen 2009 - Tid för kulturRedigera

(huvudartikel Kulturpropositionen 2009)

I september 2009 presenterade Allians-regeringen en ny kulturproposition kallad "Tid för kultur" (Proposition 2009/10:3). Propositionen bygger på den utredning som tillsattes av Sveriges regering 2007 och som framlade sitt betänkande i januari 2009 (se artikeln Kulturutredningen).

Nyckelbegrepp i propositionen är samspel mellan stat, kommuner och landsting (den så kallade "portföljmodellen" eller "koffertmodellen"), samverkan mellan kultur och näringsliv, entreprenörskap, yttrandefrihet, mångfald, konstnärlig förnyelse och vård av kulturarvet. Den omtalade formuleringen “motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet" från 1974 års proposition finns inte längre med. I den nya propositionen säger men: “Det finns ingen given motsättning mellan kommersiell bärkraft och konstnärlig kvalitet eller frihet." Av propositionen framgick att två utredningar skulle tillsättas: en utredning som skulle ges uppdraget att komma med ett förslag på det praktiska genomförandet av "portföljmodellen", och den andra utredningen skulle ge förslag på hur en ny statlig "musikplattform" skulle utformas, i propositionen anses nämligen att verksamhetsstödet till Stiftelsen Svenska rikskonserter ska upphöra och att en ny plattform för musiken skapas. I oktober 2009 fick landshövding Chris Heister regeringens uppdrag att utreda en ny modell för fördelning av statliga kulturbidrag (den s.k. "portföljmodellen"). Den sistnämnda utredningen ledde fram till inrättandet av Statens Musikverk, och den förstnämnda till genomförandet av den regionalisering av kulturpolitiken som nu går under namnet kultursamverkansmodellen. Denna innebär att regioner och landsting övertar ansvar för delar av de statliga kulturutgifterna i respektive län efter att deras kulturplaner godkänts av Statens Kulturråd.[12]

De kulturpolitiska målen 2009Redigera

Den kulturpolitiska propositioner resulterade inte minst i en revidering av de statliga kulturpolitiska målen, som sedan dess ser ut som följer:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. För att uppnå målen ska kulturpolitiken:

  • främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor,
  • främja kvalitet och konstnärlig förnyelse,
  • främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas,
  • främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan,
  • särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.[13]

FördelningRedigera

Enligt rapporten ”Kultur i hela landet”, sammanställd av organisationen Hela Sverige, gick 44 procent av de 5 miljarder kronor staten delade ut under år 2016 till Stockholms län. Det motsvarar ungefär 900 kronor per år och invånare i länet, jämfört med ungefär 500 kronor till en genomsnittlig invånare i Sverige. Skillnaden kan delvis förklaras av att många nationella institutioner finns eller har huvudkontor i Stockholm, men kompliceras av att Stockholms läns landsting och flera kranskommuner lägger mindre pengar på kultur än många andra kommuner i landet.[14]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ecclesia = kyrka på latin
  2. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (25 september 2014). ”Kulturdepartementet”. Regeringskansliet. https://www.regeringen.se/sveriges-regering/kulturdepartementet/. Läst 13 oktober 2019. 
  3. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (21 januari 2019). ”Amanda Lind”. Regeringskansliet. https://www.regeringen.se/sveriges-regering/kulturdepartementet/amanda-lind/. Läst 13 oktober 2019. 
  4. ^ [a b c d] Myndigheten för Kulturanalys. ”Samhällets utgifter för kultur 2017 (Kulturfakta 2018:5) (PDF)”. https://kulturanalys.se/wp-content/uploads/2018/11/Samh%C3%A4llets-utgifter-f%C3%B6r-kultur-2017_webb.pdf. Läst 13 oktober 2019. 
  5. ^ Janusson, Marja. ”Samhällets utgifter för kultur”. Kulturanalys. https://kulturanalys.se/statistik/samhallets-kulturutgifter/. Läst 13 oktober 2019. 
  6. ^ ”Excelfil: Samhällets kulturutgifter 2017 FASTA och löpande PRISER”. Myndigheten för kulturanalys. https://kulturanalys.se/wp-content/uploads/2018/11/tabeller-samhallets-kulturutgifter-2017-fasta-och-lopande-priser-webb_20181120.xlsx. Läst 15 oktober 2019. 
  7. ^ [a b c d e f] Nilsson, Sven ([2003]). Kulturens nya vägar : kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige. Polyvalent. sid. 231-245. ISBN 9189200411. OCLC 55803923. https://www.worldcat.org/oclc/55803923. Läst 13 oktober 2019 
  8. ^ Anders Olofsson. ”75 år med Konstnärernas Riksorganisation”. Konstnärernas Riksorganisation. http://kro.se/node/56. Läst 13 oktober 2019. 
  9. ^ Ragnar Edenman (1959) ”Konst i offentlig miljö”, Regeringens proposition 1961:56
  10. ^ [a b] Klockar Linder, My (2014). Kulturpolitik : formeringen av en modern kategori. Uppsala Universitet. sid. 108-133. ISBN 9789155488604. OCLC 883619985. https://www.worldcat.org/oclc/883619985. Läst 16 oktober 2019 
  11. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Kungl. Maj:ts proposition angående den statliga kulturpolitiken Proposition 1974:28 - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-den-statliga_FX0328. Läst 13 oktober 2019. 
  12. ^ http://webbutik.skl.se/sv/artiklar/under-konstruktion-effekter-av-kultursamverkansmodellen-2010-2012.html
  13. ^ Proposition 2009/10:3
  14. ^ 44 procent av statens kulturpengar till Stockholm

Tryckta källorRedigera

  • Li Bennich-Björkman: Statsunderstödda samhällskritiker.
  • Blomgren & Blomgren: Det ostyrbara pastoratet. Teaterpolitikens närverk.
  • Helene Egeland: Det ekte, det gode och det coole. Södra teatern og den dialogiske formasjonen av mangfaldsdiskursen. [1]
  • Anders Frenander: Kulturen som kulturpolitikens stora problem.
  • Tobias Harding: Nationalising Culture. The Reorganisation of National Culture in Swedish Cultural Policy 1970-2002. [2]
  • Tobias Harding: Ärans och hjältarnas språk? Relationer till tidslighet i det politiska försvaret av svenska språket från 1500-talet och framåt [3]
  • Tobias Harding: Vad är kulturpolitik. Professionellt, smalt och okontroversiellt? [4]
  • Rolf Hugosson: Vad är kulturpolitik? En fråga om retorik.

Externa länkarRedigera

  • Kulturdepartementet [5]
  • Swedish Cultural Policy Research Observatory [6]