Sveriges ekonomiska politik är den ekonomiska politik Sverige för. Sverige har en finansminister som ansvarar för Finansdepartementet.[1]

Svensk politik
Riksdagspartier
Centerpartiet (C)
Kristdemokraterna (KD)
Liberalerna (L)
Miljöpartiet (MP)
Moderaterna (M)
Socialdemokraterna (S)
Sverigedemokraterna (SD)
Vänsterpartiet (V)
Historik och val
Sveriges politiska historia
18661869187218751878188118841887 (1:a)1887 (2:a)189018931896189919021905190819111914 (1:a)1914 (2:a)19171920192119241928193219361940194419481952195619581960196419681970197319761979198219851988199119941998200220062010201420182022
192219551957198019942003
Politikområden
Alkoholpolitik
Arbetsmarknadspolitik
Bostadspolitik
Ekonomisk politik
Försvarspolitik
Asyl- och invandringspolitik
Jordbrukspolitik
Klimatpolitik
Kulturpolitik
Kärnkraftspolitik
Sjukvårdspolitik
Utbildningspolitik
Utrikespolitik
Massmedia
Svensk press
Television i Sverige
Riksbankshuset, som ligger vid Brunkebergstorg i stadsdelen Norrmalm i Stockholm.

Sverige har en egen valuta, den svenska kronan och en oberoende centralbank, Sveriges Riksbank, med målet att upprätthålla ett fast penningvärde.

Landets ekonomiska politik kan uppdelas i arbetsmarknadspolitik, finanspolitik, fördelningspolitik, penningpolitik och tillväxtpolitik.[2]

Historik

redigera
 
Ernst Wigforss (s), Sveriges finansminister 1925–1926, 1932–1936 och 1936–1949.
 
Gunnar Sträng (s), Sveriges finansminister 1955–1976.

Den amerikanske journalisten Marquis W. Childs skrev 1936 boken Sweden: the Middle Way, "om en säregen skandinavisk monarki där de sociala krafterna föreföll harmoniskt balanserade."[3] Den ekonomiska politiken runt världen tenderade då att antingen totalitär i form av planekonomi, eller en i det närmaste ren marknadsekonomi. Läsarna imponerades av hur välfärdsstaten fungerade, och hur en socialistisk regering kunde arbeta tillsammans med kapitalister som Wallenberg. Boken spelade en roll i den växande kritiken kring Roosevelts The New Deal. I New York Times skrev John Chamberlain exempelvis:[3]

Sveriges medelväg mellan ekonomisk individualism och kollektivism är utformad så att den ökar produktionen och sänker kostnader och priser, medan New Deal:s ’socialism’ fungerar i motsatt riktning. Den amerikanska nya given är ett experiment i socialiseringen av förluster, och den tenderar att föra kapitalismen ännu längre på vägen till monopolbildning, med alla dess hemskheter.

Roosevelt sände samma år folk för att specialstudera den svenska modellen.[3]

Bland kända svenska finansministrar från 1900-talet finns bland andra socialdemokraterna Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Vid en folkomröstning 2003 sa svenska folket nej till Euro.

Se även

redigera

Referenser

redigera