Sven Scholander

svensk kompositör, vis- och lutsångare, bildhuggare och affärsman

Sven Scholander, född 21 april 1860 i Stockholm, död 14 december 1936 i Djursholm, var en svensk kompositör, vis- och lutsångare, bildhuggare och affärsman.

Sven Scholander
Sven Scholander 1909.
Född21 april 1860
Stockholm
Död14 december 1936 (76 år)
Djursholm
NationalitetSvensk
Yrke/uppdragKompositör, sångare, bildhuggare, affärsman
MakaCharlotta Sofia Johanna von Bahr (1889–1932)

BiografiRedigera

Scholander var son till Fredrik Wilhelm Scholander och Carin Nyström och från 1889 gift med Lotten von Bahr samt bror till Maria Helena Scholander-Hedlund och Anna Katarina Boberg samt farbror till Lillemor Scholander. Han bodde i Villa Luthagen – ritat av svågern Ferdinand Boberg – på Väringavägen 14 i Djursholm, ett hus som nu (augusti 2020) används som residens åt Zambias ambassadör.[1]

SkulptörRedigera

   
Enleveringsgruppen, Stockholms slott (2 av 4)

Han började redan i 14-årsåldern praktisera på sin fars arkitektkontor och studerade även ett par år på Konstakademiens principskola. Sedan han både 1877 och 1878 misslyckats med att bli antagen som elev vid Chalmers tekniska institut övergick han till att utbilda sig till ornamentsbildhuggare vid Tekniska skolan i Stockholm 1878–1881 samtidigt bedrev han privatstudier för Henrik Nerpin. Som utbildad teckningslärare och bildhuggargesäll for han 1883 till Paris där han genom förmedling av sin fars gode vän Charles Garnier fick anställning vid ornamentbilduggaren Poulins verkstad. Där fick han bland annat medverka vid dekoreringen av det Garnierska operahuset. Han stannade utomlands till 1886 men gjorde några studiebesök till Italien, Österrike och Nordafrika innan han återvände till Sverige. Efter hemkomsten öppnade han en bildhuggeriverkstad i Stockholm samtidigt som han tjänstgjorde som teckningslärare vid några läroverk i Stockholm. Scholanders verkstad var bland annat engagerad som restauratör och kompletteringsarbeten för Enleveringsgruppen av Bernard Foucquet uppsatt 1897 på Stockholms slott. När sedan musiken tog överhand avvecklade han sin verkstad eftersom den aldrig fångat hans intresse på allvar. Han nämnde själv "Jag var händig hantverkare i mitt yrke – de små byggnadsmodeller som ännu finns i behåll av de Settervallska och Johanssonska riksdagshusen, Anderbergs opera, Clasons Nordiska museum med flera, vittna därom, att jag i Paris lärt en teknik, som hos oss varit så gott som okänd, men konstnär – nej och åter nej!"

AffärsmanRedigera

 
Sven Scholanders fotografiska magasin, Brunkebergstorg 14, 1906

Under sin tid i Frankrike blev han intresserad av fotografikonsten och var en flitigt utövande amatörfotograf. Från 1893 drev han en fotoaffär där han utöver fotograf även var återförsäljare för F.H Hasselblad & Co[2] och 1895 öppnade han ett större magasin vid Brunkebergstorg 14[3] för försäljning av fotografiska utensilier, bland annat skioptikonapparater[3].

SångareRedigera

Samtidigt med sina konststudier studerade han sång för Ellen Bergman och i Paris hos Enrico Delle Sedie. Framför allt ägnade han sig åt återupplivandet av den gamla vissången med ackompanjemang på luta. Särskilt blev Bellmanssången genom honom på nytt populär i sin ursprungliga form, det vill säga solosång i stället för manskvartett. Dessutom inhöstade Scholander under sina studieresor äldre och nyare franska, italienska, tyska, engelska och spanska visor samt satte själv lättsjungna melodier till stycken av Elias Sehlstedt, Gustaf Fröding och andra diktare, vilket allt han föredrog på ett fängslande sätt med visserligen liten röst men mästerlig artikulation och frasering samt sprittande livfull dramatisk uttrycksförmåga. Dråplig pikaresk och tragikomik återgav han lika lyckat. Sin gitarrsträngade luta behandlade han virtuost, och hans sätt att knyta omedelbar kontakt med åhörarna var både behagfullt och distingerat.

Sven Scholander hade sedan 1892 med framgång konserterat i Sverige, Danmark, Norge, Finland, Frankrike, Schweiz, Belgien, Nederländerna, England, ÖsterrikeUngern och allra mest i Tyskland. Hans årliga turnéer omfattade upp till 130 konserter under en säsong. Efter 1911 sjöng hans dotter Karin Elisabet med vid hans soaréer. En internationell vissamling, Scholanderprogramme, innehållande 100 sånger (en åttondel av hans repertoar) utgavs 1909–1912 i tio häften på Breitkopf & Härtel. Scholander var efter 1915 verkställande direktör i Nordiska musikförlaget i Stockholm.

Verk (urval)Redigera

FilmografiRedigera

MusiktryckRedigera

BibliografiRedigera

  • Elmblad, Sigrid: Sven Scholander : några ord till 50-årsdagen. Stockholm, 1910.
  • Scholander, Sven: Några minnen och bilder från en sångarfärd till Java. S.l., s.a.
  • Scholander, Sven: Visan, lutan och jag. Stockholm, 1933.

Diskografi[4]Redigera

  • Böljan sig mindre rör ; Ulla min Ulla. Nordiska Musikförlaget: Ton o Tal. Akustisk inspelning gjord efter 1915.
  • Melangtäras intåg i Ka'lsta' sta' ; Min mammas förklädsband. Concert Record Gramophone 7-282159, 7-282160. Stockholm, Hotel Continental, 28 maj 1919.
  • Se glad ut ; Käraste bröder, systrar och vänner. Concert Record Gramophone X 824. Stockholm, Hotel Continental, 28 maj 1919.
  • Fredman sång nr. 27 ”Ur vägen, ur vägen” (Vid Kapten von Schmidts gravkor) ; Fredmans sång nr 12 ”Venus Minerva” (Huruledes han bjöd hela olumpen på kalas). Pathéfon N 8076. Stockholm, februari 1920.
  • Helgdagsafton i timmerkojan ; Jungman Jansson. Polyphon XS 42419. Stockholm, januari 1926
  • Frühlings-Symphonie (Sven Scholander) ; Le jolie tambour (Bretanisk folkvisa av Sven Scholander). Polyphon X.S 42458. Stockholm maj, utg ca juli 1926. Omtagningar från jan 1926 (då duetter med dottern Vanna Scholander).
  • Schneiders Höllenfahrt. Volksweise aus Württemburg ; Die dumme Liese (Paul Klepke). Tri-Ergon (Tyskland) TE 5242. Berlin, juni 1928, utg. aug.
  • Spottlied auf Napoleons Rückzug aus Russland 1812 ; Sängerleben (Scholander [-- Körner]). Tri-Ergon (Tyskland) TE 5243. Berlin, juni 1928, utg. aug.
  • Die Glocke (Fesca -- Schreibe) ; Nachtwandler (Ignatz Brüll -- Gustav Falke). Tri-Ergon (Tyskland) TE 5390. Berlin, juni 1928, utg. dec.
  • Bonsoir Madame la lune (Bessiere et Marinier) ; Serénade du Pave (Jean Varney). Tri-Ergon (Tyskland) TE 1158. Berlin, juni 1928, utg. dec.

KällorRedigera

NoterRedigera

Externa länkarRedigera