Svartpittor
Svartpittor[1] (Melampittidae) är en liten familj av ordningen tättingar.[2] Familjen beskrevs först 2004 av Richard Schodde och Leslie Christidis och omfattar bara två arter endemiska för Nya Guinea:[2]
- Större svartpitta (Megalampitta gigantea)
- Mindre svartpitta (Melampitta lugubris)
| Svartpittor | |
 Mindre svartpitta (Melampitta lugubris) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Svartpittor Melampittidae |
| Vetenskapligt namn | |
| § Melampittidae | |
| Auktor | Schodde & Christidis, 2014 |
Systematik redigera
De två arternas taxonomiska placering har länge varit omdiskuterad. Utifrån deras yttre likheter med de suboscina pittorna placerade Hermann Schlegel den mindre svartpittan inom den familjen när han beskrev arten 1871. Namnet melampitta härstammar från antika grekiskans melas- som betyder "svart" tillsammans med släktnamnet "Pitta".[3] När Ernst Mayr visade att deras syrinx hade strukturen hos de oscina fåglarna flyttades släktet först till timaliorna, vilket var ett klassiskt papperskorgstaxon där en mängd svårplacerade taxa placeradess,[4] senare till marksmygarna och sen tillsammans med prakttrastar och snärtfåglar där de fortfarande placerades i 2007 års upplaga av Handbook of the Birds of the World).[5]
Utifrån studier av data från DNA-DNA-hybridisering placerade Sibley och Ahlquist släktet tillsammans med arterna inom Paradisaeidae.[6] Frith och Frith menade att denna placering inte stämde utifrån beteende och biologi.[7] Flera sentida studier har visat att de inte är besläktade med prakttrastar och snärtfåglar,[8] utan genomgående påvisa att de istället utgör ett systertaxa till en grupp som omfattar drongor, solfjäderstjärtar, monarker, murarkråkor, apostelfågeln och återigen paradisfåglarna.[9][10]
De flesta auktoriteter placerade tidigare de båda arterna i samma släkte, även om de skiljer sig på en rad sätt, speciellt morfologiskt. Efter studier 2014 av Schodde och Christidis flyttades större svartpitta till det egna släktet Megalampitta. Studien indikerar att de båda arterna kanske till och med borde separeras i var sin familj.[10]
Utbredning och habitat redigera
.jpg)
Svartpittorna förekommer i Nya Guineas regnskog, främst i bergsområden där mindre svartpitta uppträder upp till 3 500 meter över havet, men vanligtvis på runt 2 000–2 800 meter över havet.[5] Den större svartpittan förekommer endast i områden med skrovlig kalkstenskarst med djupa hålor där den övernattar och till och med häckar.[11] I Kumawabergen förekommer den på mellan 650 och 1 400 meters höjd.[12] Båda arterna har ett osammanhängande utbredningsomårde över Nya Guinea, och större svartpitta är generellt en sällsynt fågel som sällan observeras, även om det kan bero på att den lever i områden som sällan besökts av människan.[13]
Noter redigera
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
- ^ Jobling, J. A. (2017). Melampitta Key to Scientific Names in Ornithology. Ur: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2017). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtat från www.hbw.com on 21 maj 2017).
- ^ Mayr, Ernst (1931). ”Die Syrinx einiger Singvögel aus Neu-Guinea” (på tyska). Journal für Ornithologie 79 (3): sid. 333–337. doi:. http://www.zobodat.at/pdf/Journal-fuer-Ornithologie_79_1931_0333-0337.pdf.
- ^ [a b] Boles, W. (2007) "Family Eupetidae (Jewel-babblers and allies) "in del Hoyo, J.; Elliot, A. & Christie D. (editors). (2007). Handbook of the Birds of the World. Volume 12: Picathartes to Tits and Chickadees. Lynx Edicions. ISBN 978-84-96553-42-2
- ^ Sibley; Ahlquist, J. (1987). ”The Lesser Melampitta is a Bird of Paradise”. Emu 87: sid. 66–68. doi:.
- ^ Firth, C.B.; Firth, D.W. (1990). ”Nesting Biology and Relationships of the Lesser Melampitta Melampitta lugubris”. Emu 90 (2): sid. 65–73. doi:.
- ^ Norman, Janette A.; Ericson, Per G.P.; Jønsson, Knud A.; Fjeldså, Jon; Christidis, Les (2009). ”A multi-gene phylogeny reveals novel relationships for aberrant genera of Australo-Papuan core Corvoidea and polyphyly of the Pachycephalidae and Psophodidae (Aves: Passeriformes)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 52 (2): sid. 488–497. doi:. PMID 19341806.
- ^ Fjeldså, Jon (2013). ”The global diversification of songbirds (Oscines) and the build-up of the Sino-Himalayan diversity hotspot”. Chinese Birds 4 (2): sid. 132–143. doi:. http://www.chinesebirds.net/EN/article/downloadArticleFile.do?attachType=PDF&id=258.
- ^ [a b] Schodde, R.; Christidis, L. (2014). ”Relicts from Tertiary Australasia: undescribed families and subfamilies of songbirds (Passeriformes) and their zoogeographic signal”. Zootaxa 3786 (5): sid. 501–522. doi:. PMID 24869551. http://www.biotaxa.org/Zootaxa/article/viewFile/5323/7825. Arkiverad 15 februari 2017 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170215030242/http://www.biotaxa.org/Zootaxa/article/viewFile/5323/7825. Läst 8 oktober 2021.
- ^ Diamond, Jared M. (February 1983). ”Melampitta gigantea: Possible Relation between Feather Structure and Underground Roosting Habits”. The Condor 85 (1): sid. 89–91. doi:. https://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/condor/v085n01/p0089-p0091.pdf.
- ^ Diamond, JM (1985). ”New Distributional Records and Taxa from the Outlying Mountain Ranges of New Guinea”. Emu 85 (2): sid. 65–91. doi:.
- ^ BirdLife International. ”Megalampitta gigantea”. The IUCN Red List of Threatened Species 2016. http://www.iucnredlist.org/details/22706088/0.