Öppna huvudmenyn

Svante Gustafsson Banér

svensk politiker

Svante Gustafsson Banér, född 1583Djursholms slott, död i bältros i Riga 1628, var ett svenskt riksråd.

Svante Banér
Svante Gustafsson Banér på målning från omkring 1620.
Titlar
Personfakta
Personnamn Svante Gustafsson Banér
Född 1583
Djursholms slott
Död 1628
Riga
Begravd Danderyds kyrka
Frälse/adelsätt Banér (släkt)
Sätesgård Djursholms slott
Far Gustav Axelsson Banér
Mor Kristina Svantesdotter Sture
Familj
Make/maka Ebba Grip
Barn Svante Svantesson Banér

Ätten Banérs stamvapen

Hans föräldrar var Gustav Axelsson Banér (1547-1600)[1] och hans maka Kristina Svantesdotter Sture.

Svante G. Banér gifte sig i Djursholm 28 augusti 1617 med Ebba Grip från Mauritzbergs slott i Östergötland. Djursholms gods hade efter Gustav Axelsson Banérs dödsdom dragits in till kronan som extra straff men delar av godset återgick 1603 till änkan Kristina och 1612 återgick resterande till Svante Gustafsson Banér som på det sättet, genom sitt giftermålet med Ebba Grip, kom att inneha tre stora lantegendomar i Sverige; Djursholms gods, Lidingölandet (som tillhörde Djursholms gods) och Mauritzberg. Under åren 1614-28 hade han också Korsholms kungsgård i Österbotten som förläning, liksom sin far. Svante G. Banér blev riksråd och fick tjänst i Riga som guvernör. I samband med dessa utnämningar erhöll han också bland annat tre slottsegendomar i Livland och ett antal egendomar i Ingermanland.

Ebba Grip och Svante G. Banér fick sammanlagt sju barn varav tre dog tidigt. Deras förstfödda var dottern Sigrid som föddes på Djursholms slott 1618. En av sönerna var Svante Svantesson Banér (1624-1674).

Genom att Svante G. Banér tidigt blev placerad i Riga och avled redan 1628 vid 45 års ålder fick hans hustru Ebba ta hand både barn och gods själv vilket hon också gjorde med stor framgång i över 40 år.

Han ligger begravd i en gravtumba i Danderyds kyrka[2]

Referenser och fotnoterRedigera

  1. ^ Gustav Axelsson Banér dömdes till döden av hertig Karl för samröre kung Sigismund och halshöggs på Linköpings torg år 1600.
  2. ^ Erik Floderus, Svenska Fornminnesplatser nr 33,1945

Tryckta källorRedigera

Vidare läsningRedigera