Regent

statschef i ett land med monarkiskt statsskick
(Omdirigerad från Suverän ledare)

Regent är i dagligt tal en vanlig benämning på en monark, den som är statschef i ett land med monarkiskt statsskick.[1]

Allergori över Louise av Savojens regentskap i Frankrike, då hon var regent för sin frånvarande son Frans I av Frankrike.

Substantivet regent anses i svenskan allmänt motsvara verbet regera och har därför i litteraturen använts om personer som ensamma innehaft regeringsmakten eller sådan status i ett land, ibland även oavsett om statsskicket varit en monarki.

Mer specifikt syftar dock regent (från latinets regens) egentligen på en ställföreträdande regent; person som har utnämnts för att regera en stat tillfälligt eller temporärt pro tempore (latin: 'tills vidare') på grund av att den ordinarie monarken är minderårig, frånvarande eller psykiskt eller fysiskt sjuk, och därför inte kan utföra sina plikter.[2][3]

HistorikRedigera

Ställföreträdande regenter har varit vanliga i de flesta monarkier världen över. Uppdraget tillföll normalt antingen monarkens hustru eller mor, eller en man med plats i tronföljden.

Historiskt var det vanligt för en monark att utse en regent under tider av frånvaro. Ett vanligt scenario var att en kung utsåg en regent att regera i hans frånvaro när han deltog i ett fälttåg. Det var normalt att han utsåg in hustru till regent, såvida inte hans tronarvinge var vuxen och gammal nog att ta uppdraget. Adela av Normandie blev till exempel regent i Blois när hennes make greven av Blois deltog i det första korståget 1095.

När en vuxen monark blev sjuk kunde också en ställföreträdande regent utses fram till att monarken tillfrisknade. Ett exempel är Isabella av Bayern, som blev Frankrikes regent under 1300-talet när hennes make kungen drabbades av psykisk sjukdom och blev oförmögen att regera. Ett annat exempel är Ulrika Eleonora, som blev Sveriges ställföreträdande regent under år 1738, när hennes make kung Fredrik blev svårt sjuk.

När en omyndig person blev monark tillsattes en förmyndarregering att styra fram till att monarken blev myndig. En förmyndarregering kunde se olika ut och berodde ofta på den avlidne monarkens önskan eller på praxis. I Norden och i England bestod förmyndarregeringen ofta av ett förmyndarråd av adelsmän. Ordföranden i ett sådant råd var regent och kallades ofta riksföreståndare. I andra länder, så som i Frankrike och Spanien, leddes förmyndarregeringen ofta av en förmyndarregent, ensam eller assisterad av medregenter. Normal praxis var att den omyndiga monarkens mor blev regent, men det var ingen självklar sak. Uppdraget kunde också gå till en vuxen manlig släkting som stod nära monarken i arvsföljden, en så kallad prinsregent. Prinsregenter blev vanligare under 1800- och 1900-talen, när monarkier fick fasta konstitutioner som ofta uteslöt personer som inte stod direkt i tronföljden att utöva makt, något som uteslöt hustrur och mödrar till monarker att bli monarker, vilket tidigare hade varit vanligt.

En vicekung eller guvernör har också, i sin egenskap av representant för en frånvarande monark, ibland beskrivits som en typ av regent, då en sådan regerar en del av ett rike i en frånvarande monarks ställe. Ett sådant exempel är ståthållaren i Nederländerna, Spanska Nederländerna och Österrikiska Nederländerna, som länge styrdes av kvinnliga släktingar till kungen av Spanien och den tysk-romerska kejsaren, bland dem Margareta av Österrike. Ett senare exempel är Vicekungen av Indien.

ExempelRedigera

FörmyndarregenterRedigera

PrinsregenterRedigera

RiksföreståndareRedigera

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Bonniers svenska ordbok ISBN 91-34-51196-2 s. 443
  2. ^ Rees, Abraham (1819). The cyclopaedia; or, Universal dictionary of arts, sciences, and literature. "29". London: Longman, Hurst, Rees, Orme & Brown. REGENT. https://archive.org/details/cyclopaediaorun29rees. 
  3. ^ Oxford English Dictionary
  4. ^ Kleinman, Ruth: Anne of Austria. Queen of France. ISBN 0-8142-0429-5. Ohio State University Press (1985)
  5. ^ Pevitt, Christine, Philippe, Duc d'Orléans: Regent of France. Weidenfeld & Nicolson, London, 1997