Stråkharpa

Stråkharpa, tagelharpa eller talharpa är ett nordiskt stråkinstrument med anor sedan åtminstone medeltiden, besläktat med crwth och rotta. Fynd av instrumentet har främst gjorts i Norden, bland annat på Ormsö. Det levde kvar i Estlands svenskbygder till in på 1900-talet och i Finland inte fullt så länge. Det fick en mindre renässans under 1970-talets folkmusikvåg, främst genom instrumentbyggaren och spelmannen Styrbjörn Bergelt.

Replik av stråkharpa från 1800-talet.

Trots namnet är instrumentet inte av vad man sedan 1800-talet kallar harpatyp utan av lyratyp, med strängarna löpande över den instrumentkropp som utgör resonanslåda med ett stall, som överför svängningarna till instrumentkroppen. Strängarna löper sedan över hålrummet i en ram, i vars bortre tvärslå stämskruvarna sitter.

Stråkharpan spelas med stråke. Stråkharpan hålls i knäet, med stråken i höger hand och vänster hand om ena ramstycket så att fingrarna kan förkorta strängarna där de löper genom luften med hjälp av fingrar eller naglar, och därmed ge olika tonhöjd. Strängarna förkortas alltså utan greppbräda.

Ingen vet egentligen hur långt tillbaka i tiden instrumentet har funnits, men man vet att det fanns lyror på vikingatiden; om dessa spelades med stråke eller ej är oklart. Däremot finns det i den norska kyrkan Nidarosdomen en bild på en stråkharpespelare. Av detta kan man döma att instrumentet i alla fall funnits sedan 1300-talet.

Stråkharpan är ett instrument som har haft svårt att hänga med fram till nutid, den har varit på väg att glömmas bort. Några personer som verkat för dess återupplivande är bland annat Otto Andersson som skrev en hel bok om instrumentet på 1920-talet och tidigare nämnde Styrbjörn Bergelt, en musiker som lärde sig bygga instrumentet samt traktera det. Han har gjort en del inspelningar med stråkharpa varav den mest kända är LP:n "Tagelharpa och videflöjt". De båda tidigare nämnda är nu döda men två musiker som i dag trakterar instrumentet väl är Per Runberg samt Anders Norudde. Professionella stråkharpebyggare är få, men en av dem är instrumentbyggare Leif Eriksson från Insjön.