Stora freden i Montréal

Stora freden i Montréal 1701 var ett fördrag mellan Nya Frankrike, Irokesförbundet, de katolska irokeserna och ett tjugofemtal indiannationer vilka bodde vid de Stora sjöarna, som stipulerade fred, Frankrike som medlare vid konflikter och Irokesförbundets neutralitet.

Bakgrund redigera

Mellan 1689 och 1698 förlorade Irokesförbundet över hälften av sin manliga befolkning i krig och sjukdomar. Irokesernas fiender bland ursprungsbefolkningarna i det nordöstra skogsområdet hade också decimerats. Många tillfångatagna fiender adopterades istället för att torteras till döds, men befolkningarna fortsatte ändå att minska. Krigen hade ändrat karaktär, från ömsesidiga överfall till kamp om avgränsade territorier. Genom Frankrikes förbund med folken kring de Stora sjöarna blev irokeserna isolerade och började anse att närmare band med Nya Frankrike vore en fördel om de även kunde förbli i allians med de engelska kolonierna.^[1]

Förhandlingar redigera

På inbjudan av Onontio, den franske generalguvernören, samlades i augusti 1701 1300 representanter för Irokesförbundet och för folken kring de Stora sjöarna i Montréal. Representanter för de olika folken mötte generalguvernören och framförde sina synpunkter. En kris uppstod när man upptäckte att irokeserna inte fört med sig sina fångar för utväxling. Trots detta kom man överens om ett allmänt fredsfördrag.^[2]

Fredsavtal redigera

Den 4 augusti 1701 skrevs fredsfördraget under av ett tjugofemtal indiannationer i en ceremoni med över 1500 deltagare. Genom fördraget blev Frankrike genom Onontio medlare i alla konflikter mellan avtalets signatärer och Irokesförbundet förband sig att i alla framtida konflikter mellan Frankrike och England förbli neutrala.^[3]