Öppna huvudmenyn
Zenon från Kition, stoicismens grundare
Antikens filosofi
Sanzio 01 Plato Aristotle.jpg
Epikurism
Gnosticism
Nyplatonism
Platonism
Skepticism
Sofism
Stoicism

Stoicismen är en filosofisk riktning som grundades omkring år 300 f. Kr i Antikens Grekland, av Zenon från Kition. Stoicismen var en populär filosofi under antiken; eftersom stoikerna höll till i en stoa (därifrån kommer också namnet "stoicism"), i det offentliga, kunde stoikerna samla betydligt bredare publiker än de mer "akademiska" filosofiska riktningarna. Endast fragment finns bevarade från de tidiga stoikerna, men flera av dem omnämns i verk av bland annat Cicero och Diogenes Laertios. Bland de stoiker vars verk är mer välbevarade finns de romerska stoikerna Marcus Aurelius, Epiktetos och Seneca den yngre. Stoicismen fick senare ett starkt inflytande över bland annat kristendomens utveckling, och under modern tid har intresset ökat för stoicismen - även utanför akademierna.

De antika stoikerna skrev om allt från grammatik till fysik, men de ansåg att alla filosofiska ämnesområden tjänade ett och samma syfte: att förändra människors sätt att leva. Vidare menar stoikerna att alla filosofiska förgreningar är lika viktiga. De liknar filosofin vid ett djur, eller ett ägg, där varje liten beståndsdel är avgörande för att helheten ska hålla samman/fungera. Det högsta målet är arete, som vanligen översätts till "dygd", men kan också översättas till "excellens", eller "fulländad förnuftighet". De menar att dygd är det enda som är "gott"/"bra", det enda som ger verklig eudaimonia (ett övergripande och bestående själsligt välmående), och det enda som utvecklar och bevarar förnuftet till fullo.

Deras etik utgår från vad de menar är "i enlighet med naturen". Vad gäller människor, innebär detta först och främst att bevara och främja rationaliteten. De menar att rationaliteten är av omätbart högre värde än den primitiva överlevnaden, till den grad att de anser att det är bättre att dö än att gå emot sina rationella principer. Vidare menar de att det enda sättet att bevara och främja rationaliteten är att sträva efter dygd, som kan åstadkommas oberoende av livsomständigheter. Den dygdige är lika nöjd med tillvaron oavsett om denne är en slav som torteras (dygd är det enda som ger verklig eudaimonia; dygd är oberoende av yttre omständigheter), eller en kung som lever i lyx.

Trots stoikernas uppmanande till jämnmod och acceptans inför allt som sker, förespråkade de varken passivitet eller likgiltighet. De trodde starkt på att människan har (av sin natur) plikter att utföra, såsom plikter gentemot sina medmänniskor (och kosmos). Vad gäller känslor hade de en utförlig filosofi vars grund stod på en uppdelning mellan "rationella" och "irrationella" känslor (likgiltighet skulle innebära avsaknad av alla känslor, vilket stoikerna alltså inte strävade efter).

Stoikerna tror att kosmos är ett medvetet, runt och gudomligt djur som omges av oändligt tomrum. De menar att "Gud" finns inom allt och alla (de är således panteister), och att människans förnuft är den gudomliga delen hos människan. Vidare menar de att allting som sker i universum är förutbestämt, men att människan samtidigt har en fri vilja (en filosofisk uppfattning som kallas kompatibilism). De menar dessutom att kosmos ordning är av högre värde än den enskilda individen; Marcus Aurelius har bland annat skrivit acceptera allt som sker, för det leder till detta: kosmos hälsa, och Krysippos ansåg att han skulle vilja bli sjuk, om han visste att det var hans öde att insjukna.

Innehåll

HistoriaRedigera

 
Peter Paul Rubens, Der sterbende Seneca (1612/1613; "Den döende Seneca"). Seneca den yngre blev beordrad till självmord av kejsaren Nero, år 62 e.Kr.

Stoicismen grundades omkring år 300 f. Kr. i Aten, av filosofen Zenon från Kition. Zenon hade varit elev hos bland annat den kyniska filosofen Krates från Thebe, men han hade även studerat under många andra filosofer. Zenons stoicism hade tydliga rötter till såväl Sokrates som Platon.[1] Till skillnad från många av hans samtida filosofer, var dock Zenon troligen brett känt bland allmänheten. Stoikernas samlingspunkt var i en stoa, det vill säga på allmän plats, där de såväl diskuterade som lärde ut. Under antiken restes en staty avbildad Zenon, i Aten, med en inskription där det bland annat stod "Zenon från Kition, son av Mnaseas, har i många år varit hängiven till filosofin, och har fortsatt vara en ärovärd man i alla avseenden. Han har uppmanat till dygd och avhållsamhet till de ungdomar som kommit till honom ...".[2] Efter Zenons död förde Kleanthes (331-232 f.Kr.) vidare skolan. Därefter följde Krysippos (282-206 f.Kr.), som spred stoicismen kraftigt, och skrev enligt utsago över 700 verk, varav endast fragment finns kvar.[1]

Under 100-talet f.Kr. kom "den andra vågen" av stoicism, även kallad "platonsk stoicism". Denna period började sannolikt med Antipatros från Tarsos, elev till Diogenes från Seleukia. De mest framträdande filosoferna under denna period var Panaitios (som spred stoicismen till Rom) och Poseidonios. Panaitios och Poseidonios finns omnämnda i Ciceros verk, men inga av deras egna texter finns bevarade.[1]

Den "tredje vågen" av tidig stoicism, även kallad "romersk stoicism", dominerades av filosoferna Seneca den yngre, Epiktetos och kejsaren Marcus Aurelius.[1]

Influens på senare tänkareRedigera

 
Justus Lipsius (1547-1606) lade grunden för det som kom att kallas för "nystoicismen", med sitt verk De Constantia.[3]

Stoicismen har influerat många senare tänkare, men har även mottagit stark kritik efter antiken.[4] I Apokryferna finns en fabricerad brevväxling mellan Seneca och Paulus. Även om breven senare visats sig vara fabricerade, så har de refererats till av bland annat kyrkofäderna Hieronymus och Augustinus. Stoicismens subtila påverkan på kristendomen har studerats av flera forskare; exempelvis menar Richard Sorabji att katolicismens lära om de sju dödssynderna härstammar från stoicismens syn på känslor/passioner,[a][2] och under sent 1500-tal utvecklades till och med en "ny" stoicism, som utgjordes av en blandning mellan kristendom och stoicism.[4]

Intresset för stoicismen ökade under 1900- och 2000-talet.[b] Bland annat grundades organisationen "Modern Stoicism" 2012, som årligen håller i "Stoicon" och "Stoic week".[5] Dessutom menar Dirk Baltzly att den moderna terapiformen kognitiv beteendeterapi har stora likheter till stoicismen.[2]

Följande är en lista över kända tänkare som skrivit om, kritiserat eller influerats av stoicismen, sorterat efter födelseår:[4]

Stoikernas syn på filosofiRedigera

 
Stoikerna såg på filosofi som en konst, likt dans, som behövde såväl teoretisk som praktisk skolning

De antika stoiska filosofer ägnade sig åt flera filosofiska områden, såsom logik, epistemologi, ontologi, kosmologi, etik och retorik. De anser att alla dessa filosofiska områden (direkt eller indirekt) tjänar ett och samma syfte: att förändra människors levnadssätt.[6] Stoikernas idéer, såsom de formuleras i tal och skrift, kan delas upp i tre kategorier: logik, fysik och etik. Detta är dock bara hur stoikerna delar upp den "teoretiska" biten av filosofin. De liknar filosofin (i sin helhet) till en människa, där logiken utgör ben och senor, etiken de köttiga delarna, och fysiken själen. Med denna liknelse menar stoikerna att filosofins uppdelning i olika kategorier enbart är en tankekonstruktion, eftersom de inte går att separera från varandra utan att helheten faller samman.[7] Den praktiska synen på filosofin kan ha härstammat från kynikerna, som Zenon studerade hos innan han grundade stoicismen.[8] Senare antika stoiker (Seneca, Epiktetos, Aurelius) har i sina skrifter fokuserat mer direkt på "praktiska frågor" än teoretiska, men detta betyder egentligen inte att de var mer intresserade av etik än sina föregångare, eftersom etiken är beroende av fysiken och logiken.[9] Epiktetos och Seneca framhäver dock att ens levnadssätt är ett bättre mått på ens livsfilosofi, än vilken filosofi man argumenterar för (vilket kan vara ett skäl till fokuset på "praktiska frågor"). Epiktetos gissade, utifrån sina studenters levnadssätt, att majoriteten egentligen var epikuréer (filosofisk skola som ser njutning som grunden till lycka), att en del var peripatetiker (filosofisk skola som anser att man behöver både dygd och gynnsamma levnadsförhållanden för lycka) och att endast ett fåtal var stoiker.[10]

Krysippos liknar filosofen vid en läkare för själen, som (till skillnad från "vanliga läkare") framför allt är bekymrad om sig själv snarare än andra. Detta kan liknas till Sokrates, som enligt utsago sagt att det mest akuta som varje människa har framför sig, är att ta hand om sin egen själ.[11]

FysikRedigera

 
Noël Coypel, Jupiter accompagne de la Juistice et de la Piete (~1671). Stoikerna trodde inte på en personifierad Gud, som Zeus/Jupiter, eftersom de var panteister, men i stoiska skrifter hänvisar de ändå till "Zeus"/"Jupiter"/"gudarna" ibland

Stoikerna är materialister, och menar att allting som existerar har en "kropp". Zenon definierar "kropp" som något som kan vara både subjekt och objekt (inte nödvändigtvis samtidigt). Det vill säga, allt som existerar kan både agera/utföra/påverka något annat, men också vara passiv mottagare av yttre skeenden. Stoikerna talar i viss mån om "kroppsliga" och "icke-kroppsliga" ting, där det sistnämnda inkluderar tid och tomrum, men deras syn på verkligheten är samtidigt materialistisk och monistisk. John Sellars menar att ett skäl till att de (trots den materialistiska monismen) ändå väljer att diskutera "det icke-kroppsliga" är att tydliggöra att ingenting annat än det fysiskt existerande behövs för naturens gång. Stoikerna menar med andra ord att (ur ett kosmologiskt perspektiv) naturen är både subjekt och objekt samtidigt - det behövs ingen "yttre kraft" för att naturen ska leva.[12]

De menar dock att även själen, visdom och dygd har "kroppar" (och är därför materiellt existerande).[13] De menar också att all materia hålls samman av vad de kallar för "pneuma" ("ande"). Pneuma utgör dessutom kärnan i allt som existerar (phusis), vilket i människors fall syftar till själen (psyche). Skillnaderna mellan de tre formerna av pneuma (sammanhållningskraften, icke-djurs "natur", och "själ" för djur) är komplexiteten. Pneuma är för stoikerna synonymt med "Gud", men Sellars menar att man kan tolka det på andra sätt än så. Han menar att idén om pneuma eventuellt kan ses som kompatibel med evolutionsteorin, om man betraktar evolutionsprocessen som en process som består av att pneuma blir mer och mer komplext, och därmed skapar mer och mer komplexa djur/växter/etc.[14]

KosmologiRedigera

Stoikerna är panteister. De ser på universum som ett gudomligt och rationellt djur.[15] Detta djur ska enligt stoikerna bestå dels av passiv och "vattnig" materia, samt Gud, som "ger liv" till materia. Dessa två "delar" ses dock inte som separata, utan som olika aspekter av samma sak (det gudomliga djuret/kosmos).[16] Chrysippus menar att kosmos är större och bättre än allting annat. Eftersom djur är bättre än icke-djur, är således kosmos ett djur, menar Chrysippus. På liknande sätt argumenterar Zenon för att kosmos är evigt, förnuftigt, vist, välsignat, m.m.[17] Stoikernas kosmologi har beskrivits som "kosmobiologi", i och med deras syn på naturen som ett självreglerande och medvetet biologiskt system (djur).[18] Det har dock funnits stoiker (ex. Boethus av Sidon) som motsatt sig teorin om att kosmos skulle vara ett medvetet djur. Dessa stoiker har istället sett "pneuma" och "Gud" som medvetandelösa processer i naturen.[18] Även de "kristna stoikerna" (ex. Justus Lipsius) har andra uppfattningar än de antika stoikerna.

De antika stoikerna menar att kosmos är runt, och omges av oändlig mängd tomrum.[18] Enligt dem så skapas och förgörs kosmos cykliskt, i all evighet,[16] och under denna process expanderar kosmos stundvis ut i det oändliga tomrummet som omger kosmos.[18]

Koncept/idéerRedigera

Stoikerna menar att koncept/idéer är tankekonstruktioner. Medan Platon exempelvis kunde hävda att "människan är rationell" utifrån hans "idévärld" (där idén "människa" är rationell), så skulle stoikerna istället hävda att "om något är en människa, är denna också ett rationellt djur". "Rationalitet" betraktar de som något verkligt, och som ett gemensamt drag för alla människor, men de menar att konceptet "människa" bara är en verbal konstruktion, som saknar en egen/fristående existens.[19]

Människans naturRedigera

Cato menar att allt som är naturligt är att föredra framför det som är onaturligt. Cato anser att vi har impulser mot det som är naturligt (och det som leder till någonting naturligt), och bort från det som är onaturligt.[20] Det som Cato avser är självbevarelsedriften - att söka sig till det som gynnar bevarandet av kroppen och medvetandet, och att undvika det som är skadligt/missgynnar kroppen och medvetandet. Eftersom människan också är rationell, har människan dock även en självbevarelsedrift vad gäller rationaliteten.[21] Dessa självcentrerade impulser betraktas som uttryck för självkärlek. Cato menar att det även är naturligt för människan att bry sig om andra, till en början sina föräldrar, men sedermera även vänner, grupper, samhällen, mänskligheten, och slutligen hela kosmos.[15] Det är ur denna kärlek och omtanke som människor bildar samhällen, menar stoikerna. Krysippos menar att allmänmänsklig omtanke är ett resultat av en mognad rationalitet, och att denna allmänmänskliga omtanke är en naturlag. Seneca liknar mänskligheten vid en stenbåge - om vi inte stöttar upp varandra så rasar hela bågen samman.[21]

Aurelius menar att njutning inte tillhör människans natur. Som människa har vi ett uppdrag, en uppgift, en roll att fylla i universum. Att sova/äta/dricka är nödvändigt, och en del av människans roll i universum, men att sova/äta/dricka mer än nödvändigt är onödigt, och är således inte i enlighet med naturen.[22]

Passioner/känslorRedigera

 
Frank Bernard Dicksee, Romeo och Julia (1884). Stoikerna menar att i stort sett alla känslor (även romantisk kärlek) är resultatet av felaktiga värderingar av verkligheten. De menar inte att romantisk kärlek är någonting dåligt, men att det är ett misstag att betrakta det som någonting bra - för endast dygd är någonting bra.

Stoikerna definierar passioner/känslor/affekter på flera sätt.[23] Med känslor/passioner, syftar de dock aldrig till ofrivilliga reaktioner/impulser såsom flykt- och kampresponsen (vid påträffande av en omedelbar fara), utan till de värderingar, tankar och känslor som uppstår efter sådana okontrollerbara impulser.[24] De vanligaste definitionerna är (dessa motsäger inte varandra, utan beskriver olika aspekter av samma sak):

  • Överdrivna impulser.[23]
  • Impulser som inte lyder förnuftet.[23]
  • Falska värderingar eller åsikter.[23]
  • "Flaxningar" i själen.[23] Flaxningarna kan dels syfta på den kroppsliga påverkan som känslor har, men också känslomässig instabilitet - ett "flaxande" mellan känsloladdade omdömen av omvärlden.[23]

Stoikerna menar att ohälsosamma känslor är irrationella gensvar på någonting. De anser att ett känslosvar har tre delar. Det börjar med en ofrivillig kroppslig reaktion. Därefter följer ett medvetet värderande av intrycket, som ofrånkomligen leder till känslosvaret. Seneca ger ett exempel (med ilsken hämnd som känslosvar på ett fysiskt angrepp), där en person först får den kroppsliga reaktionen, därefter värderar smärtan som någonting dåligt - och att den som utförde angreppet därför förtjänar skada - vilket kort följer av en (irrationell) strävan efter hämnd.[25] En dygdig person känner smärtan, men ger till skillnad från den odygdige inte bifall till intrycken/värderingarna som kan följa den omedelbara kroppsliga reaktionen. På så vis undviker den dygdige de två sista delarna av det känslomässiga gensvaret.[25]

Stoikerna menar att smärta/lidande, rädsla, lust och njutning är ohälsosamma, men att försiktighet, önskningar och glädje är hälsosamma. De ser dessa som motsatser till varandra, där de ohälsosamma känslorna/passionerna ses som irrationella, och de hälsosamma som rationella.[25] De menar att det inte finns någon rationell motsvarighet till lidande, och att de irrationella känslosvaren är ett resultat av irrationella värderingar (enligt stoikerna är det bara dygd som är bra, och ondska som är dåligt - således är det irrationellt att värdera något annat som bra/dåligt).[24] De "bra" känslorna däremot, grundar sig på korrekta värderingar och tolkningar av verkligheten, menar stoikerna.[25] Stoikerna nämner ett flertal underkategorier till de "rationella" känslorna:

  • Önskningar: välvilja, nåd, vänskaplighet, respekt, omsorg.[25]
  • Försiktighet: vördnad och ödmjukhet.[25]
  • Glädje: behag och munterhet.[25]

Med andra ord strävar stoiker inte efter känslomässig likgiltighet, utan efter kontroll över känsloreaktioner, samt ett robust psyke.[2] Seneca skriver att den dygdige känner smärta (och andra känslor), men att smärtan/känslorna inte övervinner/påverkar den dygdige. Likaså påverkas inte den dygdiges lycka av känslor/impulser.[25]

Vad som är att föredraRedigera

 
Arm und Reich oder Krieg und Frieden (1600-tal). Stoikerna betraktar hälsa och rikedomar som "något att föredra", eftersom det gynnar den primitiva överlevnaden, men anser inte att det är någonting "bra". Dygd är det enda som är bra, allting annat anser stoikerna att man ska bemöta med jämnmod

Utifrån deras syn på människans natur, resonerar stoikerna om vad som (generellt sett) är att "föredra" respektive "inte är att föredra". Exempelvis menar de att hälsa generellt sett är att föredra framför sjukdom. Terminologin grundar sig på att stoikerna inte anser att någonting annat än dygd och ondska är bra respektive dåligt. Således är allting utanför sinnet, i sig självt oviktigt (och saknar moraliskt värde), men stoikerna anser ändå att yttre omständigheter kan ha instrumentella/ändamålsenliga "värden".[26] I enkelhet kan man säga att det som har med människans primära överlevnad att göra kan kategoriseras som "att föredra" respektive "inte att föredra", medan det som har med människans förnuft och rationalitet att göra kan kategoriseras som "bra" respektive "dåligt". Hälsa är "att föredra", för det gynnar människans primitiva överlevnad, och dygd är "bra" för det gynnar rationaliteten och förnuftets överlevnad. Sjukdom är "inte att föredra" för det missgynnar människans primitiva överlevnad, och ondska är "dåligt" för det missgynnar rationaliteten och förnuftets överlevnad. Eftersom stoikerna anser att rationaliteten/förnuftet är mer värd än den primitiva överlevnaden, menar de att "det som är att föredra" endast är "att föredra" när det inte går emot förnuftet, dygden, eller kosmos ordning.[c]

Stoiker såsom Epiketos är dock kritiska till diskussionen om "det som är att föredra" respektive "inte är att föredra". Han motsätter sig inte lärorna, men menar att det är riskabelt att lägga energi på sådant som är bortom vår kontroll. Han varnar för att, om man lägger energi på yttre omständigheter, kan börja värdera "det som är att föredra" som "bra", vilket vore ett misstag. Han menar att man helhjärtat ska lägga sin energi på att utveckla dygd, som är det enda goda.[27]

Välj det som är bäst, och håll fast vid det. 'Men det som är användbart är det bästa' - Nåväl, om det är användbart för dig som en rationell varelse, fortsätt då med det; men om det bara är användbart för dig som ett djur, säg då det, och håll fast vid denna värdering utan arrogans; var bara säker på att du gör denna avvägning genom en säker metod

–Marcus Aurelius, Meditationer, bok 3

En dygdig man vill ha vänner och en hälsosam kropp, men om den vise mannen förlorar sina vänner och blir sjuk, så påverkar det inte den vise mannens lycka. Den vise mannen är självbelåten på så vis att denne är lycklig utan hälsa och vänner, men detta innebär inte att den dygdige frivilligt avstår från hälsa och vänner utan anledning.

Vad gäller eudaimonia [...] behöver den dygdige bara ett rationellt och upphöjt sinne [...] men för att leva behöver den dygdige mannen en hel del.

Determinism och fri viljaRedigera

Enligt stoikerna är allt som sker förutbestämt. De är kausala determinister, vilket innebär att de betraktar allt som sker nu som ett resultat av allt som skett tidigare (från tidernas begynnelse), och att det som sker nu leder till allt som kommer ske i framtiden.[29]

Krysippos liknar ödet vid en cylinder som rullar nedför en brant kulle. För att cylindern ska rulla, krävs det dels att cylindern är rund, men också att någon/något puttar cylindern över kanten.[29] Krysippos beskriver orsakssambandet på följande sätt:

  • Att cylindern puttas utför kanten av kullen är den mest näraliggande orsaken till att cylindern rullar ned, men är samtidigt bara en bidragande orsak till att cylindern rullar nedför kullen.[29]
  • Den primära orsaken till att cylindern rullar nedför kullen, enligt Krysippos, är cylinderns utformning. Enligt Krysippos sätt att se på händelser, så är det någonting som "utlöser" händelseförloppet (såsom puttningen), men själva händelsen i sig är mer beroende av agenten/objektets natur än den direkt utlösande händelsen. Detta eftersom, om det hade varit en kub snarare än en cylinder, hade puttningen nedför kullen inte gett samma resultat. På samma sätt agerar inte två människor nödvändigtvis likadant, även om de utsätts för samma externa stimuli.[29] Cylindern kan alltså liknas till själen. Cylinderns utformning/disposition avgör vad som sker när den puttas nedför en brant kulle. På samma sätt avgör själens disposition hur människor reagerar/svarar på yttre omständigheter. Enligt stoikerna är filosofins främsta uppgift att förändra denna disposition.[30]

Krysippos vill med cylinderexemplet även tydliggöra att varje händelse är ett resultat av flera sammanvävda händelseförlopp/orsakssamband. Cylinderns rundhet beror på dess tillverkning, som i sin tur beror på någonting annat. Att cylindern puttas över kullens kant har likaså en orsak, som i sin tur hade en orsak, och så vidare. Likväl leder cylinderns rullning till någonting. Inga händelser sker i ett kausalt vakuum - alla händelseförlopp sträcker sig från tidernas begynnelse och oändligt långt framåt i tiden.[29]

Fri vilja i ett deterministiskt kosmosRedigera

Stoikerna anser, trots deras deterministiska syn på världen, att människan har en fri vilja.[d] De menar att människans valfrihet ligger i att vi kan ge bifall eller avslag till våra intryck och impulser. De menar dock att även dessa har en orsak. Om vi väljer att köpa en tårta sker inte detta av en slump - det finns såväl fysiologiska, psykologiska som sociala orsaker till att man gör detta val. Detsamma gäller alla andra beslut, tankar, m.m.[29]

Keith Seddon menar att kompatibilismens paradox (att ha fri vilja i ett deterministiskt kosmos), i stoikernas fall, kan förklaras genom stoikernas teologi. Enligt Seddon använder de antika stoikerna inte detta argument, men han menar att det är förenligt med deras doktriner. Suddon skriver att de antika stoikerna anser att universum styrs av logik, ödet, och Gud.[e] I och med stoikernas panteism, så anser de att Gud finns inom allt och alla. Vidare tror stoikerna att den del av människans själ som fattar beslut är en del av Gud. På så vis menar stoikerna att människan inte "utsätts" för ödet, som om ödet är en yttre kraft som styrde och ställde, utan att människor - tillsammans med andra/kosmos/Gud - genom utövandet av sin fria vilja ser till att världen blir såsom det är tänkt.[29]

Alla odygdiga är slavarRedigera

 
Epiktetos, som föddes som slav men senare frigavs, skriver "Om det är frihet du söker, önska då ingenting och tyck inte illa om någonting som är beroende av andra, annars kommer du alltid vara en hjälplös slav".[31]

Stoikerna menar dock att ingen annan än den dygdige är fri på riktigt - alla andra är slavar,[32] under sina egna (och andras) affekter/impulser/omdömen/värdesättningar/etc.

Om en person gav din kropp till en främling, skulle du säkerligen bli arg. Men du känner ingen skam i att ge bort ditt sinne till [...] vem som än attackerar dig verbalt?

Det som är externt till mitt sinne har ingen relation som helst till mitt sinne [...] i denna insikt finns livets räddning

–Marcus Aurelius, Meditationer, bok 7

Dikotomin av kontrollRedigera

Stoikerna anser att det enda som är inom vår kontroll, är våra sinnen - åsikter, impulser, begär, motviljor, och så vidare. Allting annat är bortom vår kontroll - inklusive våra kroppar, ägodelar, rykten, och så vidare. Allting annat (d.v.s. allt utom våra egna sinnen) betraktade stoikerna som sådant man bör se som moraliskt likgiltigt och bortom vår kontroll.[33] Samtidigt uppmanade de inte till passivitet - tvärt om uppmanade de till samhällsengagemang m.m.

Varför är du då missnöjd, om du ska göra det som du skapades för att göra? Eller har du blivit skapt för detta, att ligga i sängen och hålla dig varm? 'Men detta är mer behagligt' - existerar du alltså för att njuta, och inte för aktivitet och ansträngning? Ser du inte de små växterna, fåglarna, myrorna, spindlarna, bina, som alla arbetar såsom kosmos förordnat?

Marcus Aurelius, Meditationer, bok 5

Har jag gjort något som gynnar allmänheten[/kosmos]? Då har jag redan fått min belöning. Låt alltid denna tanke vara närvarande, och sluta aldrig utföra sådana goda gärningar

–Marcus Aurelius, Meditationer, bok 11

LogikRedigera

ArgumentationsanalysRedigera

Stoikerna anser att sanningsvärdet i ett visst antagande/ett visst argument kan förändras över tid (exempelvis kan påståendet "det är dag" vara sant nu, men falskt senare). Vidare menar de att alla argument kan reduceras till någon av följande syllogismer:[34]

  • Om A, gäller B; A; således gäller B (modus ponens)
  • Om A, gäller B; inte A; således gäller inte B (modus tollens)
  • Inte A och B samtidigt; A; därför, inte B
  • Antingen A eller B; A; således, inte B (modus tollens)
  • Antingen A eller B; inte A; således, B (modus ponens)

EpistemologiRedigera

Stoikerna anser (likt Sokrates) att kunskap/förnuft/rationalitet är grunden till all dygd, och att ignorans är grunden till all ondska.[35] Vidare menar de att "intryck" är grunden till all kunskap. Förutom sinnesintryck anser stoikerna även att logiska resonemang är en form av intryck, vilket innebär att logiska resonemang också kan leda till kunskap.[36] Stoikerna anser att det finns två typer av intryck: kataleptiska och icke-kataleptiska. Icke-kataleptiska intryck är de intryck som är direkt illusoriska, eller (utifrån tillgänglig information) kan betvivlas. De kataleptiska ger en korrekt återgivning av existerande ting, samtidigt som intrycket är "otvivelaktigt".[24] Ett exempel på ett sådant intryck är solens sken mitt på dagen. Epiktetos menar att det är omöjligt att i god tro påstå att det är natt, när man med alla sinnen uppfattar att solen skiner. De flesta intryck är dock inte lika självklara, och stoikerna menar därför att förmågan att skilja mellan kataleptiska och icke-kataleptiska intryck är en förmåga som behöver tränas upp.[37] I och med deras empirism anser de att människor vid födseln inte har någon medfödd kunskap (man föds "som ett oskrivet blad", tabula rasa).[38]

Med "kunskap" avses dock inte enbart teoretisk kunskap. Epiktetos liknar filosofin vid praktiska konstarter, som behöver såväl teoretisk som praktisk övning/skolning. Teoretisk kunskap utan praktisk kunskap är ofullständig kunskap, menar Epiktetos. Samtidigt anser stoikerna att inga andra än de som har perfekt dygd har fulländad kunskap.[35] Alla andra kan som bäst nå en "katalepsis", d.v.s. en teori som "i god tro" kan antas vara sann, men som inte nödvändigtvis är det. Zenon liknar intryck vid en öppen hand, ett accepterat intryck vid en hand med indragna fingrar, en katalepsis som en knytnäve, och kunskap som en sluten hand över en knytnäve.[39]

VärderingarRedigera

Stoikerna anser att det är objektiv fakta att dygd är det enda goda, och ondska det enda dåliga. Således betraktar de alla värderingar som avvek från detta som epitemologiska misstag. Yttre omständigheter kan varken vara bra eller dåliga, enligt stoikerna.[40] Värderingen av intryck sker dock oftast omedvetet. De intryck som människors sinnen får ger såväl en beskrivande som en värderande proposition till medvetandet, men eftersom dessa sker undermedvetet kommer dessa som en och samma proposition. Stoikerna menar att detta oftast är bortom vår kontroll, men att det är inom vår kontroll att acceptera eller avslå sinnesintryckens propositioner. Det är vid detta steg som människor riskerar att göra epistemologiska misstag.[40] Exempelvis, om man under en båttur hamnar mitt i en storm, skulle sinnesintrycken kunna leda till propositionerna "det är en storm" och "det här är förfärligt". Stoikerna skulle acceptera den förstnämnda propositionen, men inte den sistnämnda.

Badar någon under väldigt kort tid? Säg inte att han gör det dåligt, men under väldigt kort tid. Dricker någon en väldigt stor mängd vin? Säg inte att han gör det dåligt, men att han dricker en väldigt stor mängd.

–Epiktetos, Enchiridion

EtikRedigera

Grunden för stoisk etik är "oikeiosis", som löst kan översättas till "orientering". Medvetna varelser uppsöker från födseln det som gynnar överlevnaden, och undviker det som missgynnar överlevnaden (detta är "oikeiosis"). För primitiva medvetna varelser inkluderar detta enbart fysisk överlevnad, d.v.s. mat, vatten, m.m. Människor är dock rationella, och har således fler/andra behov än primitiva djur. Stoikerna menar att dygd innebär perfekt rationalitet, och är det enda som bevarar och utvecklar rationaliteten till fullo.[41] Stoikerna menar dessutom att rationella varelser naturligt lär sig att leva mer principfast (som är ett steg mot dygd), i takt med en ökad filosofisk insikt.[42]

De menar dessutom att rationaliteten är mer värd än den primitiva överlevnaden. Detta anser de vara förenligt med "oikeiosis", eftersom de anser att "självet" i människors fall ligger i rationaliteten. Med andra ord innebär "självbevarelsedrift" för stoikerna framförallt att bevara rationaliteten. Sokrates har en liknande inställning - han menar att principfasthet är viktigare än blotta överlevnaden.[42]

'Nåväl, gå in', säger kejsaren, 'men säg inte ett ord'. 'Fråga inte efter min åsikt, så förblir jag tyst'. 'Men jag måste fråga efter din åsikt'. 'Och då måste jag svara med det jag anser vara rätt'. 'Men om du gör det, så kommer jag döda dig'. 'När sa jag att jag var odödlig? Du har din roll, och jag har min: din roll är att döda, och min att dö, men utan rädsla; det är din roll att bannlysa mig, och det är min roll att bege mig utan sorg'

–Epiktetos, The Discources bok 1 kapitel 2

'Kom, Epiktetos, raka dig'. 'Om jag är en filosof, så kommer jag inte raka mig'. 'Men jag kommer halshugga dig?'. 'Om det gör dig gott, var så god och halshugg mig'

–Epiktetos, The Discources bok 1 kapitel 2

SjälvmordRedigera

Eftersom stoikerna anser att rationaliteten är viktigare än medvetandet och kroppen, anser de att döden är att föredra i vissa fall, även om döden sker genom självmord.[42] Vidare menar de att ett gott liv (d.v.s. ett dygdigt) är lika gott oavsett hur kort eller långt.[43] Flera av de antika stoikerna har tagit egna liv, däribland Zenon, Kleanthes, Cato den yngre och Seneca den yngre.[42]

Det enda som är bra respektive dåligtRedigera

 
François-André Vincent, Alkibiades blir lärd av Sokrates (1776). Epiktetos lyfter fram Sokrates som ett exempel på en dygdig person; "Om än att du ännu inte är en Sokrates, så måste du dock leva som någon som vill bli en Sokrates"[44]

Enligt stoikerna är "arete" det enda som är bra, och "kakia" det enda som är dåligt. Arete kan översättas till "dygd", "excellens" eller "perfekt förnuftighet", och kakia kan översättas till "synd", "ondska" eller "imperfektion".[45] Enligt Krysippos är dygd "att leva i enlighet med vår erfarenhet av vad som sker naturligt".[21] Men utöver detta (att leva i enlighet med naturen), syftar "dygd" framförallt till kardinaldygderna (rättrådighet, mod, vishet och måttfullhet).[2] Allting förutom dygd och ondska saknar moraliskt värde, men är för den delen inte värdelöst. Mat, vatten och skyddsrum kan ha ett värde för människor, eftersom det gynnar deras överlevnad (och är således i enlighet med naturen), men är för den delen inte "bra" ur ett etiskt perspektiv. Stoikerna menar att dygd är det enda goda, eftersom:[27]

  • Dygd innebär bevarad och perfekt rationalitet, och i människors fall är rationaliteten värd mer än den primitiva överlevnaden.
  • Allt förutom dygd, vilket inkluderar hälsa och rikedomar, kan användas till både gott och ont. Därför kan inget annat än dygd vara gott av sig självt.
  • Ingenting annat än dygd kan garantera eudaimonia.

Det enda som egentligen spelar någon roll för stoikerna, är att beslut/val grundar sig på förnuft/visdom/rationalitet/dygd. Utfallet av ens val är därför oviktigt (utfallet av ens val är bortom ens kontroll). Om den dygdige väljer någonting, men inte får detta, så bryr sig inte den dygdige - för det enda som spelade någon roll var dygden/beslutsfattningsprocessen (för detta är det enda som är inom den dygdiges kontroll).[2] Eller som Krysippos uttrycker det; om han vet att hans hans öde är att bli sjuk, så skulle han också vilja/föredra att bli sjuk. Detta för att stoikerna ansåg att den dygdige framförallt bryr sig om kosmos ordning/att leva i enlighet med naturen, snarare än sig själv.[2]

Antingen eller; god eller ondRedigera

Stoikerna anser att det finns en skarp linje mellan dygd och ondska. Alla som inte är dygdiga, är onda, och eftersom stoikernas bild av dygd är kraftigt perfektionistisk/idealistisk, är i stort sett alla onda i stoikernas ögon.[2] Stoikerna fick omfattande kritik för sin skarpa linje mellan ondska och godhet/dygd under antiken, men de höll kritiken till trots fast vid sin ståndpunkt. De menar att gränsdragningen annars blir för godtycklig.[46] Kynikerna anser likt stoikerna att dygd är det enda goda, men de håller inte med om stoikernas indelning av andra ting/omständigheter som "föredragna" respektive "icke-föredragna". Peripatetikerna (Aristoteles skola) anser däremot att dygd är bra, men att det förutom dygd även behövs gynnsamma levnadsförhållanden (hälsa, vänner, m.m.) för att garantera lycka. Stoikernas syn är således ett mellanting mellan peripatetikerna och kynikerna.[27]

Ett flertal liknelser har gjorts för att beskriva stoikernas skarpa linje mellan dygd och ondska.[46] Dessa liknelser anses komma från Krysippos:[47]

  • En person som drunknar en meter från land, drunknar lika mycket som en person som drunknar 500 meter från land.[46]
  • En blind man är blind ända fram till den dag då han ser.[46]

Eudaimonia (lycka)Redigera

Eudaimonia kan löst översättas till "lycka", men är egentligen ett mycket bredare begrepp än "lycka". Eudaimonia syftar inte till en subjektiv tillfredsställelse, utan en genomgående själslig blomstring och övergripande välmående. Dygd och eudaimonia betraktar stoikerna som eftersträvansvärda i sig själva (d.v.s. dygd är inte "bra" i egenskap av att det ger lycka). Dygd och eudaimonia är dock mycket tätt förknippade i stoicismen; Diogenes Laertios skriver att "lyckan består av dygd".[48]

Vidare anser stoikerna att filosofi var "som medicin för själen". Med andra ord är strävan efter dygd en strävan efter en hälsosam själ, vilket går i stark kontrast mot uppfattningen att stoicismen skulle innefatta självuppoffring.[49]

Vägen till dygdRedigera

 
Harmen Steenwijck, Vanitas stilleven (1640). Marcus Aurelius, med flera, menar att man dagligen bör kontemplera döden (memento mori); "Agera inte som om du kommer leva tio tusen år. Döden hänger över dig. Medan du lever, medan det fortfarande är inom din kontroll, var god.[50]

Paradoxalt nog anser stoikerna att det finns en "väg" mot dygd, även om man förblir ond fram tills dagen då man blir dygdig.[46] De menar att vägen från ondska till dygd består av att successivt förstå hur naturen fungerar och harmoniserar. Vidare menar de att man i takt med att denna förståelse ökar, också börjar värdera naturens ordning högre än sig själv.[51] Epiktetos menar att det är naturligt att sträva efter ett långt liv, rikedom och hälsa, om man ser på det som att man lever i ett isolerat sammanhang (oberoende av den yttre världen). Men om man ser på sig själv som en del av ett större sammanhang - som en del i kosmos - så förstår man varför det är naturligt och lämpligt för en att insjukna, vara fattig, dö, med mera.[52]

Enligt Seneca är även bebisar rationella, även om deras rationella natur är outvecklad. Stoikerna anser att endast fullt utvecklade rationella varelser kan bli dygdiga, således var dygd uteslutet för barn. Cato anser att vägen till dygd består av fem steg,[51] där det första steget börjar vid födelsen:

1. Primitiv självbevarelse (den första "lämpliga handlingen").[51]

2. Strävan mot det som är i enlighet med naturen (i detta fall innebär detta "det som gynnar överlevnaden"), och undvikande av det som inte är i enlighet med naturen.[51]

3. Man inser och förstår sin egen förmåga till förnuftiga beslut. Detta används sedermera till att medvetet välja lämpliga handlingar som gynnar rationaliteten och/eller kosmos ordning, snarare än den primitiva överlevnaden (detta är också i enlighet med naturen).[51]

4. Lämpliga handlingar blir en vana.[51]

5. Alla ens val blir perfekt rationella, förnuftiga, och i enlighet med naturen.[51]

Med "lämpliga handlingar" avser Cato handlingar som "förnuftet tillåter". Vidare menar han att vissa lämpliga handlingar, såsom "att bry sig om sin hälsa", är allmängiltiga, medan andra lämpliga handlingar bara är lämpliga under vissa omständigheter. Ett exempel på en lämplig handling som bara är lämplig under vissa omständigheter, vore "att offra sig själv".[51]

Skillnaden mellan den odygdiges "lämpliga handlingar", och den dygdiges "lämpliga handlingar", är att den dygdige är konsekvent, perfekt rationell, förnuftig, vis och dygdig i sina beslutsfattningsprocesser. Cato menar att "lämpliga handlingar" är i enlighet med naturen - men att en lämplig handling inte nödvändigtvis behöver utföras med förnuftiga motiv. En odygdig person kan, exempelvis, vara vänlig mot sina medmänniskor av egenintresse. En dygdig person skulle i samma situation vara vänlig för att det principiellt är förnuftigt och dygdigt.[51]

Filosofiska utmaningar/övningarRedigera

Epiktetos menar att den första filosofiska utmaningen består av att se/förstå att dygd är det enda som är bra, och att ondska är det enda som är dåligt. Epiktetos menar att människor tenderar att värdera sina yttre omständigheter som bra respektive dåliga, medan stoikerna menar att yttre omständigheter aldrig kan vara varken bra eller dåliga.[35]

Därefter följer övningar i att förändra ens disposition, eller som Marcus Aurelius uttrycker det: "att långsamt färga om själen". Med andra ord, att successivt förändra invanda och olämpliga beteenden till lämpliga sådana. För detta ändamål menar Epiktetos att filosofer bör börja varje dag med att skriva ned centrala doktriner. Likaledes uppmanar Seneca till att varje dag reflektera över om man levt upp till sina filosofiska ideal eller inte.[35]

Epiktetos beskriver tre delar av övning i filosofiskt leverne. En del forskare har dragit paralleller mellan denna uppdelning och stoicismens uppdelning av den "teoretiska" filosofin (fysik, logik och etik). Ett flertal forskare är dock skeptiska till att dra sådana paralleller:[53]

1. Övning i hantering av begär och motvilja.

2. Övning i impulshantering och lämpliga handlingar.

3. Övning i omdöme, värdering, tolkning och intryckshantering.

Se ävenRedigera

AnmärkningslistaRedigera

  1. ^ Baltzly (2018)[2] hänvisar till del fyra av Sorabji, R. (2000) Emotion and Peace of Mind: from Stoic agitation to Christian temptation, Oxford: Oxford University Press
  2. ^ Se även artikeln Modern Stoicism på engelska Wikipedia, och hemsidan The Daily Stoics lista över populärkulturella referenser till stoicismen
  3. ^ Se avsnittet "Vägen till dygd"
  4. ^ Att samtidigt tro på determinism och fri vilja, kallas för kompatibilism.
  5. ^ Tre aspekter av samma kropp, se kosmologiavsnittet

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d] Holowchak (2008) s. 6-9
  2. ^ [a b c d e f g h i] Baltzly, Dirk (2019). Edward N. Zalta. red. The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Spring 2019). Metaphysics Research Lab, Stanford University. https://plato.stanford.edu/archives/spr2019/entries/stoicism/. Läst 29 mars 2019 
  3. ^ Sellars (2006) s. 144
  4. ^ [a b c] Sellars (2006) s. 135-156
  5. ^ ”What We Do” (på en-CA). Modern Stoicism. 5 december 2014. https://modernstoicism.com/what-we-do/. Läst 24 april 2019. 
  6. ^ Sellars (2006) s. 36
  7. ^ Sellars (2006) s. 42-44
  8. ^ Sellars (2006) s. 33-34
  9. ^ Sellars (2006) s. 52
  10. ^ Sellars (2006) s. 32
  11. ^ Sellars (2006) s. 35
  12. ^ Sellars (2006) s. 86-90
  13. ^ Sellars (2006) s. 82-86
  14. ^ Sellars (2006) s. 91
  15. ^ [a b] Holowchak (2008) s. 41
  16. ^ [a b] Holowchak (2008) s. 20-21
  17. ^ Sellars (2006) s. 93-97
  18. ^ [a b c d] Sellars (2006) s. 93-97
  19. ^ Sellars (2006) s. 84-86
  20. ^ Cicero, Annas & Woolf (45 f. Kr./2004) s. 70
  21. ^ [a b c] Holowchak (2008) s. 36-38
  22. ^ Aurelius & Long (161-180 e.Kr/1910), bok 5
  23. ^ [a b c d e f] Rubarth, S.. ”Stoic Philosophy of Mind”. Internet Encyclopedia of Philosophy. https://www.iep.utm.edu/stoicmind/. Läst 29 mars 2019. 
  24. ^ [a b c] Pigliucci, M.. ”Stoicism”. Internet Encyclopedia of Philosophy. https://www.iep.utm.edu/stoicism/. Läst 29 mars 2019. 
  25. ^ [a b c d e f g h] Holowchak (2008) s. 47-53
  26. ^ Cicero, Annas & Woolf (45 f. Kr./2004) s. 81
  27. ^ [a b c] Sellars (2006) s. 110-114
  28. ^ [a b] Seneca & Campbell (65 e. Kr./1969) Brev IX (9)
  29. ^ [a b c d e f g] Seddon (1999)
  30. ^ Sellars (2006) s. 36
  31. ^ Epiktetos & Carter (125 e. Kr/1758) Enchiridion, v. 14
  32. ^ Holowchak (2008) s. 61
  33. ^ Seddon, K.. ”Epictetus”. Internet Encyclopedia of Philosophy. https://www.iep.utm.edu/epictetu/. Läst 29 mars 2019. 
  34. ^ Sellars (2006) s. 59-60
  35. ^ [a b c d] Sellars (2006) s. 46-49
  36. ^ Sellars (2006) s. 64-68
  37. ^ Sellars (2006) s. 69-70
  38. ^ Sellars (2006) s. 75
  39. ^ Sellars (2006) s. 71
  40. ^ [a b] Sellars (2006) s. 64-68
  41. ^ Sellars (2006) s. 107-114
  42. ^ [a b c d] Sellars (2006) s. 107-109
  43. ^ Sellars (2006) s. 112
  44. ^ Epiktetos & Carter (125 e. Kr/1758) Enchiridion v. 50
  45. ^ Sellars (2006) s. 122-124
  46. ^ [a b c d e] Holowchak (2008) s. 24
  47. ^ Sellars (2006) s. 38
  48. ^ Sellars (2006) s. 122-124
  49. ^ Sellars (2006) s. 122-124
  50. ^ Aurelius & Long (161-180 e.Kr/1910), bok 4
  51. ^ [a b c d e f g h i] Holowchak (2008) s. 39-45
  52. ^ Epiktetos, (108 e. Kr) The Discourses bok 2
  53. ^ Sellars (2006) s. 50-52

LitteraturhänvisningarRedigera

  • Epiktetos (originalet från ca. 108 e. Kr.; okänd översättare till texten till höger) The Discources URL
  • Epiktetos & Carter, Elizabeth (originalet från ca. 125 e. Kr.; översättning från 1758) Enchiridion, URL
  • Sellars, John (2006) Stoicism. Acumen Publishing Limited, ISBN 978-1-84465-052-1
  • Seneca, L. A., Campbell, R. (originalet från ca. 65 e.Kr.; översättning från 1969) Letters from a Stoic (Penguin Classics). Penguin Books ISBN 9780140442106
  • Aurelius, M. & Long, G. (originalet från ca. 161-180 e.Kr.; översättning från 1910) Meditations. Blackie & Son Ltd, URL
  • Cicero, Annas, J. (red.) & Woolf, R. (originalet från ca. 45 f. Kr.; översättning från 2004) On Moral Ends Cambridge University Press ISBN 0-511-04060-1
  • Holowchak, M. A. (2008) The Stoics: A Guide for the Perplexed (Guides for the Perplexed). Continuum ISBN 1847060447
  • Seddon, K. (1999) Do the Stoics succeed in showing how people can be morally responsible for some of their actions within the framework of causal determinism? URL

Externa länkarRedigera