Stockholmssyndromet
Stockholmssyndromet är ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer eller personer hållna fångar mot sin vilja utvecklar en relation till kidnapparen/kidnapparna och tar parti för förövaren mot polisen. Detta kan vara ett uttryck för identifikation med förövaren.
| Underklass till | traumatic bonding | |
|---|---|---|
| Uppkallad efter | Norrmalmstorgsdramat | |
| Land | Sverige | |
| Medicinsk disciplin | psykologi | |
| Motsats till | Limasyndromet | |
Denna solidaritet kan ibland bli en riktig delaktighet, med fångar som hjälper kidnapparna att uppnå sina mål eller att rymma från polisen. Syndromet har studerats av olika forskare inom viktimologin och det har hypotetiserats att det delvis baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit gisslan. Det finns lite forskning på området och det är inte en officiell diagnos.[1]
Syndromet är uppkallat efter det uppmärksammade Norrmalmstorgsdramat efter ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm, som ägde rum mellan 23 och 28 augusti 1973. Gisslan Kristin Enmark intervjuades i radio och sa bland annat "Jag är inte det minsta rädd för Clark och den här andra killen. Jag är rädd för polisen."[2] Offren fortsatte att försvara kidnapparna även efter att deras sex dagars fysiska kvarhållande var över. De visade också ett tystlåtet uppträdande i de efterföljande rättsprocesserna.
Kriminologen och psykiatern Nils Bejerot, som assisterade polisen under rånet, myntade termen Norrmalmstorgssyndromet i en nyhetssändning – utomlands blev det däremot känt som Stockholmssyndromet, då "Norrmalmstorg" var alltför okänt i övriga världen. Stockholmssyndromet var lämpligare med tanke på att staden/ordet Stockholm är relativt välkänd. Denna term har sedan lånats tillbaka till svenskan och blivit i stort sett allenarådande även i Sverige. Begreppet har sedan det myntades använts av många psykologer världen över.
Kritik mot begreppet redigera
Själva begreppet är mycket ifrågasatt, bland annat har personerna som hölls gisslan just i Norrmalmstorgsdramat i intervjuer sagt att de inte sympatiserade med rånaren.[3] Däremot var de kritiska mot polisens och politikernas agerande och fruktade för att de direkt eller indirekt skulle skadas eller dödas på grund av det.
År 2019 publicerade den australiska journalisten Jess Hill sin avhandling See What You Made Me Do[4], där hon beskrev Stockholmssyndromet som "tvivelaktig patologi utan diagnostiska kriterier" och slog fast att den är "full med misogyni och byggd på en lögn". Hon lyfte också att en genomgång av forskningsunderlaget från 2008[5] slog fast att "de flesta [Stockholmssyndroms-]diagnoserna gjorts av media, inte av psykologer eller psykiatriker". Hills analys avslöjade i synnerhet att de ansvariga myndigheterna – under direkt ledning av Bejerot – gjorde ett så undermåligt arbete med att hantera rånet att polisen utgjorde en större risk för gisslan än gisslantagarna (Kristin Enmark, en av gisslan som under dramat fick ringa till statsminister Olof Palme, sa att Palme berättade för henne att regeringen inte skulle förhandla med brottslingarna och att han frågade "Skulle det inte vara skönare att dö på din post?"[6]). Hill upptäckte också att Bejerots diagnos av Enmark inte bara gjordes utan att överhuvudtaget ha pratat med henne, den var också ett direkt svar på hennes offentliga kritik av hans insatser under gisslandramat.
Limasyndromet redigera
Ett föreslaget motsatsbegrepp är "Limasyndromet" vilket hänvisar till att en fångvaktare börjar känna sympati och empati för sina fångar. Begreppet kommer ifrån ett gisslandrama på den japanska ambassaden i Lima 1996. Ett exempel på detta är hur tsar Nikolaj II av Ryssland och hans familjs fångvaktare började utveckla omtanke för tsaren (och framförallt hans barn) till den grad att de byttes ut mot mer hårdnackade anti-rojalister. Flera av de ursprungliga fångvaktarna påstod i efterhand att de velat rädda tsaren.[7]
Källor redigera
- ^ Adorjan, Michael; Christensen, Tony; Kelly, Benjamin; Pawluch, Dorothy (1 augusti 2012). ”Stockholm Syndrome as Vernacular Resource”. The Sociological Quarterly 53 (3): sid. 454–474. doi:. ISSN 0038-0253. https://doi.org/10.1111/j.1533-8525.2012.01241.x. Läst 10 juli 2022.
- ^ Svensson, Per (7 november 2016). Dramat på Norrmalmstorg
- ^ Israelsson, Karin. ”Första frågan jag fick: ”Är du kär i Clark Olofsson?””. http://norran.se/nyheter/forsta-fragan-jag-fick-ar-du-kar-i-clark-olofsson-455239. Läst 22 november 2017.
- ^ Hill, Jess (2019-06-24) (på engelska). See What You Made Me Do: Power, Control and Domestic Abuse. Black Inc. ISBN 978-1-74382-086-5. https://books.google.ca/books?id=Co6ADwAAQBAJ&pg=PT65&lpg=PT65&dq=%22jess+hill%22+%22made+me+do%22+norrmalmstorg&source=bl&ots=hh9PYWUiIr&sig=ACfU3U3spLRozgw82Z5PTMBISHICIzcTdQ&hl=en&sa=X&ved=2ahUKEwjfl_21y6npAhWKdd8KHWfrAMkQ6AEwA3oECAcQAQ#v=onepage&q=%22jess%20hill%22%20%22made%20me%20do%22%20norrmalmstorg&f=false. Läst 25 juli 2020
- ^ ”'Stockholm syndrome': Psychiatric diagnosis or urban myth?”. Acta Psychiatrica Scandinavica. februari 2008. https://www.researchgate.net/publication/5819575_%27Stockholm_syndrome%27_Psychiatric_diagnosis_or_urban_myth. Läst 25 juli 2020.
- ^ Lutteman, Markus (30 augusti 2003). ”Palme beredd offra gisslan i bankdrama”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/palme-beredd-offra-gisslan-i-bankdrama. Läst 25 juli 2020.
- ^ ”PERU: Tale of a Kidnapping - from Stockholm to Lima Syndrome | Inter Press Service”. www.ipsnews.net. 10 July 1996. http://www.ipsnews.net/1996/07/peru-tale-of-a-kidnapping-from-stockholm-to-lima-syndrome/.