Öppna huvudmenyn

Stockholm Open

årlig internationell tennisturnering i Stockholm, Sverige


Stockholm Open (SO) är en tennisturnering i Sverige som hör till ATP-tourens 250 Series. Turneringen, som har en herrsingel- och en herrdubbelklass, arrangeras av Kungliga Lawntennisklubben (KLTK), Stockholms Allmänna Lawntennisklubb (SALK), och Svenska Tennisförbundet. Stockholm Open har spelats på hardcourt i Kungliga Tennishallen sedan 1969, med undantag för perioden 19891994 då tävlingen spelades i Globen. Turneringen spelades tidigare i november, men sedan 2001 är oktober spelmånaden.

Stockholm Open
Stockholm open 2009.jpg
ATP-touren
PlatsStockholm
Sverige
SpelplatsKungl. Tennishallen
Kategori250 Series
Underlaghardcourt, inomhus
Lottning32S/32Q/16D
Prispengar800 000 US$
Webbplatsstockholmopen.se


Innehåll

BakgrundRedigera

När Internationella tennisförbundet ITF 1968 för första gången tillät proffs att delta tillsammans med amatörer i tennistävlingar var det startskottet för en ny era inom tennisen. Sporten populariserades snabbt och tennisorganisationen WCT sökte efter nya tävlingar på nya platser.

Den förre svenske världsspelaren Sven Davidson hade under sin tid som aktiv skaffat sig ett stort kontaktnät och respekt inom tennisen. Davidson arbetade för att göra tennisen öppnare och började diskutera med WCT om en eventuell tävling i Stockholm. Han kontaktade sedan flera av sina tennisvänner och tillsatte en tävlingskommitté. Ett tävlingsråd upprättades, bestående av KLTK, SALK; TSK och Malmen (i dag TSK Malmen) samt organisationerna Stockholms Tennisförbund, Internationella Tennisförbundet, Sveriges Tennisveteraner och Sveriges Tennisdomarklubb. Ett första sammanträde ägde rum den 12 maj 1969, där tävlingens än i dag gällande riktlinjer fastställdes:

  • tävlingen fick inte gå med förlust
  • största möjliga propaganda för tennisen skulle skapas och
  • största möjliga utkomst skulle ernås.

Den första upplagan spelades samma år.

Organisation och ekonomiRedigera

Stockholm Open ägs av KLTK (40 %), SALK (40 %) och Stockholms Tennisförbund (20 %). Tävlingens riktlinjer är att alltid gå med vinst och pengarna går alltid tillbaka till juniortennisen för att stärka svensk tennis. Dessutom bidrar SO varje år med cirka nio miljoner kronor till turistnäringen i Stockholm.[källa behövs]

För att få arrangemanget att fungera behövs varje år cirka 300 ideellt arbetande funktionärer, såsom bollkallar, linjedomare, chaufförer och spelarvärdar.

TävlingshistorikRedigera

PremiärtävlingenRedigera

Den första tävlingen spelades den 23-30 november 1969 och lockade många av dåtidens världsstjärnor. Världsettan Rod Laver ställde upp men förlorade överraskande i kvartsfinalen. Vann gjorde jugoslaven Nikola Pilić, som i finalen besegrade rumänen Ilie Năstase.[1] Segerchecken på 32 000 svenska kronor var ganska hög med dåtida mått mätt. På tävlingens affischer stod den totala prissumman (100 000 svenska kronor) med större bokstäver än tävlingsnamnet.[2]

1970–1979Redigera

 
Kungl Tennishallens bana, 2015.

1970-talet dominerades fullständigt av amerikaner. Sammanlagt åtta av tio singeltitlar erövrades av amerikanska spelare (1970–1974 och 1977–1979).

Efter den första upplagan fortsatte turneringen att locka ett bra startfält. Den dåvarande världsettan Stan Smith stod som slutsegrare 1970 och 1972. han förlorade dock mycket överraskande mot svensken Leif Johansson (Joachim Johanssons far) i 1971 års tävling. De svenska framgångarna uteblev för övrigt totalt under åren 1969–1972.

Björn Borg bröt isen och vann några mycket meriterande segrar på väg till finalen 1973, där det blev förlust mot Tom Gorman. Ilie Năstase, Nikola Pilić och Jimmy Connors var världsstjärnor som fick stryka på foten för den 17-årige Borg. Han nådde längst av samtliga svenskar åren 1972–1980, undantaget 1977 och 1979, då han inte deltog. Han fick dock vänta på sin första seger.

En damsingelklass spelades första gången 1975, också den med ett högklassigt startfält. Även 1979 och 1980 spelades det damtennis i Kungliga Tennishallen. Noterbart är att samtliga vinnare också är Grand Slam-segrare. År 1975 vann Virginia Wade, följd av Billie Jean King och Hana Mandlikova.

De enda som förmådde bryta den amerikanska dominansen på herrsidan var italienaren Adriano Panatta och britten Mark Cox som triumferade 1975 och 1976. John McEnroe debuterade i Stockholm Open 1978 och vann, vilket han även gjorde året därpå.

1980–1989Redigera

 
"Swedish Royal Trophy".

Björn Borg var tillbaka i tävlingen till 1980-års tävling. Det årets hade föregåtts av en diskussion kring svenskens chanser att vinna tävlingen så länge den spelades på ett så snabbt underlag, varvid arrangörerna till 1980 års turnering lade in ett långsammare golv. I en klassisk final mot McEnroe blev han Stockholm Opens förste svenske segrare. Detta var början till ett framgångsrikt 1980-tal för Sveriges del.

I kölvattnet av Björn Borgs framgångar kom många nya svenska spelare fram, vilket inte minst märktes i Stockholm Open. 1982 nådde Mats Wilander finalen, och året därpå stod han som segrare.

John McEnroe var även han tillbaka i Stockholm till 1984 års upplaga (han spelade inte 1981–1983). I semifinalen mot Anders Järryd fick han ett berömt raseriutbrott. När spelet inte stämde gick han fram till den svenske huvuddomaren Leif-Åke Nilsson, och frågade med en ironisk och föraktfull ton om alla svenska domare var lika "bra" (dåliga). Då inte domaren omedelbart svarade skrek McEnroe; – Answer the question, you jerk! (Svara på frågan, din fjant!). Varpå han slog omkull ishinkar och vattenflaskor på banan. Detta har kallats det största utbrottet i den svenska tennishistorien.

Det fanns svensk representation i samtliga singelfinaler mellan 1982 och 1990. Två av dessa var helsvenska (1986 och 1987) med Stefan Edberg som vinnare. 1987 var det bara svenskar i semifinalerna.

Alla svenskframgångar och den rådande högkonjunkturen gjorde att SO växte ytterligare. Redan i början av 1980-talet höjdes röster för ett arenabyte som skulle lyfta evenemanget ytterligare. Det var dock inte förrän 1989, då SO blev medlem i den exklusiva kategorin så kallade super-9-tävlingar, med garanterat ännu starkare startfält och större prissummor, som det slutgiltiga beslutet togs. Den nya arenan Globen var emellertid det enda alternativet. Dock avgjordes kvaltävlingarna fortfarande i Kungliga Tennishallen.

1990–1999Redigera

Framtidsutsikterna betraktades som mycket goda vid decennieskiftet. Nu skulle en stark och omtyckt turnering växa ytterligare. För första gången i SO-historien var den totala prissumman över en miljon dollar.

Den första upplagan blev en succé. Globen var utsåld och vinsten blev fem miljoner kronor. Men sedan gick det utför. Sjunkande publiksiffror gjorde att ekonomin försämrades. Sportsligt fortsatte trots detta tävlingarna att vara framgångsrika. Världsettan Boris Becker tog hem tävlingen hela fyra gånger, en tangering av John McEnroes rekord, med början i Kungliga Tennishallen 1988. Väl i Globen vann tysken 1990, 1991 och 1994. Två av Beckers finalsegrar kom mot Stefan Edberg. 1992 fick SO priset för bästa turnering av ATP efter att spelarna hade röstat.

Efter 1994 års tävling togs beslutet att flytta tillbaka till Kungliga Tennishallen. En fortsättning i samma stil hade på allvar hotat turneringens existens och klubbarnas ekonomi. Till 1995 hade man avsagt sig super-9-statusen och flyttat tillbaka, vilket medförde att prissummorna sänktes kraftigt (825 000 dollar 1995–1999) och att startfältet inte var lika bra som tidigare. Eventmarketingföretaget Eventum tog över som arrangör och Thomas Enqvist segrade. Han vann även året därpå, men det var en annan svensk som fick störst uppmärksamhet. Stefan Edberg gjorde sin sista match i karriären i och med förlusten mot Nicklas Kulti. Edberg tackades av med stående ovationer efteråt.

Trots att svensk tennis inte var lika framgångsrik i slutet av 1990-talet gick det bra för svenska spelare i SO. Det var svenska spelare i samtliga finaler mellan 1995 och 2000, med tre svenska segrar som följd.

2000–2008Redigera

Thomas Johansson besegrade Jevgenij Kafelnikov i 2000 års final och blev den sjätte svensken att lyfta The Royal Trophy. Inför 2003 års upplaga hade Eventum lämnat över arrangörskapet till IMG med Per Hjertquist i spetsen. Målsättningen var att successivt öka turneringens status och attraktionskraft. Samma år fick Robin Söderling sitt genombrott och var ytterst nära att besegra amerikanen Mardy Fish i finalen.

Många menar att en av SO-historiens bästa matcher spelades i finalen 2004.[källa behövs] Thomas Johansson ställdes i sin tredje SO-final mot fixstjärnan Andre Agassi. Efter flera timmar av spänning och högklassig tennis vann Johansson med 7–6 av avgörande set. Svensken sade efteråt att det var hans bästa match i karriären.[källa behövs]

James Blake är den senaste i raden amerikanska vinnare i SO med segrarna 2005 och 2006. Men vad de flesta kommer att komma ihåg från 2006 års tävling är nog John McEnroes comeback i SO-sammanhang. McEnroe, 47 år gammal, förlorade dock dubbelkvartsfinalen tillsammans med Jonas Björkman. Joachim Johansson, som inför turneringen var rankad 690 och inte hade spelat en ATP-tävling på 7 månader, slog mycket överraskande ut världstvåan Rafael Nadal i den andra omgången. Han avancerade fram till semifinalen där han föll mot finländaren Jarkko Nieminen.

Annars blir nog dessa upplagor mest ihågkomna för alla toppspelare som tävlingen marknadsfört hårt, men som i sista stund lämnat återbud. 2001 inleddes traditionen med Lleyton Hewitt som aldrig dök upp och 2003 var Andre Agassi tävlingens stora affischnamn. Agassis fru, Steffi Graf, var dock höggravid och Agassi uteblev. Andy Roddick ställde aldrig upp 2004 trots att han var anmäld. Det skall dock nämnas att de två förstnämnda kom till turneringen åren efter sina återbud (Hewitt andra omgången 2002, Agassi final 2004).

Inför 2007 års SO kunde tävlingsledningen presentera ett starkt startfält, innehållandes fyra topp-10-spelare. Tommy Robredo (8) och Tomáš Berdych (10) lämnade dock återbud på grund av skador. Amerikanen James Blake hade 13-0 i matchfacit i tävlingen före sin semifinal mot Thomas Johansson. I en rafflande match där Johansson räddade fem matchbollar knep östgöten en finalplats. I finalen stod den 28-rankade storservaren Ivo Karlovic för motståndet. Den 208 cm långe kroaten slog in hela 27 servess och när Johansson hade svårt i sina egna servegame blev vinsten kroatens.

2008 års upplaga

Den 13 februari kallade SO-ledningen till presskonferens där det meddelades att den schweiziske världsettan Roger Federer skulle delta i årets upplaga av Stockholm Open. Det skulle vara tredje gången han spelar i turneringen men första gången som världstvåa. Federer var garanterad 4,2 miljoner kronor bara för att ställa upp i turneringen. Federer meddelade dock den 1 oktober, fem dagar innan turneringens början, att han drar sig ur Stockholm Open. Anledningen var att han hade haft ett besvärligt år, på grund av sin körtelfeber i början på året, och att han tar därför ett avbrott under hösten. Allt för att vara 100% till nästa år och kunna återta positionen som världsetta.[3][4][5]

Dubbelturneringen 2008 präglades av att det var Jonas Björkmans sista tävling på svensk mark i karriären. Sista matchen blev finalen som Björkman vann i par med Kevin Ullyett med 6-1, 6-3, mot Johan Brunström och Michael Ryderstedt. Det var för övrigt Björkmans och Ullyetts första ATP-titel tillsammans.

I Roger Federers frånvaro blev istället David Nalbandian förstaseedad. Han levde upp till förväntningarna och vann singeltiteln genom att finalbesegra Robin Söderling över tre set, 6-2, 5-7, 6-3.

2009–Redigera

HerrfinalerRedigera

SingelRedigera

År Segrare Finalist Resultat
1969   Nikola Pilić   Ilie Năstase 6–4, 4–6, 6–2[6][7]
1970   Stan Smith   Arthur Ashe 5–7, 6–4, 6–4
1971   Arthur Ashe   Jan Kodeš 6–1, 3–6, 6–2, 1–6, 6–4
1972   Stan Smith   Tom Okker 6–4, 6–3
1973   Tom Gorman   Björn Borg 6–4, 3–6, 7–6
1974   Arthur Ashe   Tom Okker 6–2, 6–2
1975   Adriano Panatta   Jimmy Connors 6–4, 6–3
1976   Mark Cox   Manuel Orantes 4–6, 7–5, 7–6[8]
1977   Sandy Mayer   Raymond Moore 6–4, 6–2
1978   John McEnroe   Tom Gullikson 6–2, 6–2
1979   John McEnroe   Gene Mayer 6-7, 6–3, 6–3
1980   Björn Borg   John McEnroe 6-4, 6–3
1981   Gene Mayer   Sandy Mayer 6–4, 6–2
1982   Henri Leconte   Mats Wilander 7–6, 6–3
1983   Mats Wilander   Tomas Smid 6–1, 7–5
1984   John McEnroe   Mats Wilander 6–2, 3–6, 6–2
1985   John McEnroe   Anders Järryd 6–1, 6–2
1986   Stefan Edberg   Mats Wilander 6–2, 6–1, 6–1
1987   Stefan Edberg   Jonas Svensson 7–5, 6–2, 4–6, 6–4
1988   Boris Becker   Peter Lundgren 6–4, 6–1, 6–1
1989   Ivan Lendl   Magnus Gustafsson 7–5, 6–0, 6–3
1990   Boris Becker   Stefan Edberg 6–4, 6–0, 6–3
1991   Boris Becker   Stefan Edberg 3–6, 6–4, 1–6, 6–2, 6–2
1992   Goran Ivanisevic   Guy Forget 7–6, 4–6, 7–6, 6–2
1993   Michael Stich   Goran Ivanisevic 4–6, 7–6, 7–6, 6–2
1994   Boris Becker   Goran Ivansevic 4–6, 6–4, 6–3, 7–6
1995   Thomas Enqvist   Arnaud Boetsch 7–5, 6–4
1996   Thomas Enqvist   Todd Martin 7–5, 6–4, 7–6
1997   Jonas Björkman   Jan Siemerink 3–6, 7–6, 6–2, 6–4
1998   Todd Martin   Thomas Johansson 6–3, 6–4, 6–4
1999   Thomas Enqvist   Magnus Gustafsson 6–3, 6–4, 6–2
2000   Thomas Johansson   Jevgenij Kafelnikov 6–2, 6–4, 6–4
2001   Sjeng Schalken   Jarkko Nieminen 3–6, 6–3, 6–3, 4–6, 6–3
2002   Paradorn Srichaphan   Marcelo Rios 6–7, 6–0, 6–3, 6–2
2003   Mardy Fish   Robin Söderling 7–5, 3–6, 7–6
2004   Thomas Johansson   Andre Agassi 3–6, 6–3, 7–6
2005   James Blake   Paradorn Srichaphan 6–1, 7–6
2006   James Blake   Jarkko Nieminen 6–4, 6–2
2007   Ivo Karlović   Thomas Johansson 6-3, 3-6, 6-1
2008   David Nalbandian   Robin Söderling 6-2, 5-7, 6-3
2009   Marcos Baghdatis   Olivier Rochus 6-1, 7-5
2010   Roger Federer   Florian Mayer 6-4, 6-3
2011   Gaël Monfils   Jarkko Nieminen 7-5, 3-6, 6-2
2012   Tomáš Berdych   Jo-Wilfried Tsonga 4–6, 6–4, 6–4
2013   Grigor Dimitrov   David Ferrer 2–6, 6–3, 6–4[9]
2014   Tomáš Berdych   Grigor Dimitrov 5–7, 6–4, 6–4[10]
2015   Tomáš Berdych   Jack Sock 7–6(7–1), 6–2[11]
2016   Juan Martín del Potro   Jack Sock 7–5, 6–1[12]
2017   Juan Martín del Potro   Grigor Dimitrov 6–4, 6–2[13]
2018   Stefanos Tsitsipas   Ernests Gulbis 6–4, 6–4[14]

Källor: [15] (singelfinaler med resultat 1969–2012)

DubbelRedigera

År Segrare Finalister Resultat
1969   Roy Emerson
  Rod Laver
  Andres Gimeno
  Fred Stolle
6-4, 6-2
1970   Stan Smith
  Arthur Ashe
  Bob Carmichael
  Owen Davidson
6–0, 5–7, 7–5
1971   Stan Smith
  Tom Gorman
  Arthur Ashe
  Bob Lutz
6–3, 6–4
1972   Tom Okker
  Marty Riessen
  Roy Emerson
  Colin Dibley
7–5, 7–6
1973   Jimmy Connors
  Ilie Nastase
  Bob Carmichael
  Frew McMillan
2–6, 6–3, 6–4
1974   Tom Okker
  Marty Riessen
  Bob Hewitt
  Frew McMillan
3–6, 6–3, 6–4
1975   Bob Hewitt
  Frew McMillan
  Charlie Pasarell
  Roscoe Tanner
3–6, 6–3, 6–4
1976   Bob Hewitt
  Frew McMillan
  Tom Okker
  Marty Riessen
6–4, 4–6, 6–4
1977   Tom Okker
  Wojciech Fibak
  Brian Gottfried
  Raul Ramirez
6–3, 6–3
1978   Tom Okker
  Wojciech Fibak
  Stan Smith
  Bob Lutz
6–3, 6–2
1979   John McEnroe
  Peter Fleming
  Tom Okker
  Wojciech Fibak
6–4, 6–4
1980   Heinz Günthardt
  Paul McNamee
  Stan Smith
  Bob Lutz
6–7, 6–3, 6–2
1981   Kevin Curren
  Steve Denton
  Sherwood Stewart
  Ferdi Taygan
6–7, 6–4, 6–0
1982   Jan Gunnarsson
  Mark Dickson
  Sherwood Stewart
  Ferdi Taygan
7–6, 6–7, 6–4
1983   Anders Järryd
  Hans Simonsson
  Johan Kreik
  Peter Fleming
6–3, 6–4
1984   Henri Leconte
  Tomas Smid
  Vijay Amritraj
  Ilie Nastase
3–6, 7–6, 6–4
1985   Guy Forget
  Andrés Gómez
  Mike De Palmer
  Gary Donnelly
6–3, 6–4
1986   Sherwood Stewart
  Kim Warwick
  Pat Cash
  Slobodan Zivojinic
6–3, 6–4
1987   Stefan Edberg
  Anders Järryd
  Jim Grabb
  Jim Pugh
6–3, 6–4
1988   Kevin Curren
  Jim Grabb
  Paul Annacone
  Paul Fitzgerald
7–5, 6–4
1989   Jorge Loranzo
  Todd Witsken
  Rick Leach
  Jim Pugh
6–3, 5–7, 6–3
1990   Guy Forget
  Jacob Hlasek
  John Fitzgerald
  Anders Järryd
6–4, 6–2
1991   John Fitzgerald
  Anders Järryd
  Tom Nijssen
  Cyril Suk
7–5, 6–2
1992   Todd Woodbridge
  Mark Woodforde
  Steve DeVries
  David Macpherson
6-3, 6–4
1993   Todd Woodbridge
  Mark Woodforde
  Gary Muller
  Danie Visser
6–1, 3–6, 6–2
1994   Todd Woodbridge
  Mark Woodforde
  Jan Apell
  Jonas Björkman
6–3, 6–4
1995   Jacco Eltingh
  Paul Haarhuis
  Grant Connell
  Patrick Galbraith
3–6, 6–2, 7–6
1996   Patrick Galbraith
  Jonathan Stark
  Todd Martin
  Chris Woodruff
7–6, 6–4
1997   Marc-Kevin Goellner
  Richey Reneberg
  Ellis Ferreira
  Patrick Galbraith
6–3, 3–6, 7–6
1998   Niklas Kulti
  Mikael Tillström
  Chris Haggard
  Peter Nyborg
7–5, 3–6, 7–5
1999   Piet Norval
  Kevin Ullyett
  Jan-Michael Gambill
  Scott Humphries
7–5, 6–3
2000   Mark Knowles
  Daniel Nestor
  Petr Pála
  Pavel Vízner
6–3, 6–2
2001   Donald Johnsson
  Jared Palmer
  Jonas Björkman
  Todd Woodbridge
6–3, 4–6, 6–3
2002   Wayne Black
  Kevin Ullyett
  Wayne Arthurs
  Paul Hanley
6–4, 2–6, 7–6
2003   Jonas Björkman
  Todd Woodbridge
  Wayne Arthurs
  Paul Hanley
6–3, 6–4
2004   Fernando Verdasco
  Feliciano Lopez
  Wayne Arthurs
  Paul Hanley
6–4, 6–4
2005   Wayne Arthurs
  Paul Hanley
  Leander Paes
  Nenad Zimonjić
6–3, 6–3
2006   Paul Hanley
  Kevin Ullyett
  Olivier Rochus
  Kristof Vliegen
7–6, 6–4
2007   Jonas Björkman
  Max Mirnyj
  Arnaud Clement
  Michaël Llodra
6–4, 6–4
2008   Jonas Björkman
  Kevin Ullyett
  Johan Brunström
  Michael Ryderstedt
6-1, 6-3
2009   Bruno Soares
  Kevin Ullyett
  Simon Aspelin
  Paul Hanley
6-4, 7-6
2010   Eric Butorac
  Jean-Julien Rojer
  Johan Brunström
  Jarkko Nieminen
6–3, 6–4
2011   Rohan Bopanna
  Aisam-ul-Haq Qureshi
  Marcelo Melo
  Bruno Soares
6–1, 6–3
2012   Marcelo Melo
  Bruno Soares
  Robert Lindstedt
  Nenad Zimonjić
6–7(4), 7–5, [10–6]
2013   Aisam-ul-Haq Qureshi
  Jean-Julien Rojer
  Jonas Björkman
  Robert Lindstedt
6–2, 6–2
2014   Eric Butorac
  Raven Klaasen
  Teat Huey
  Jack Sock
6–4, 6–3
2015   Nicholas Monroe
  Jack Sock
  Mate Pavić
  Michael Venus
7–5, 6–2[16]
2016   Elias Ymer
  Mikael Ymer
  Mate Pavić
  Michael Venus
6–1, 6–1[17]
2017   Oliver Marach
  Mate Pavić
  Aisam-ul-Haq Qureshi
  Jean-Julien Rojer
3−6, 7−6 (8−6), [10−4][18]
2018   Luke Bambridge
  Jonny O'Mara
  Marcus Daniell
  Wesley Koolhof
7–5, 7–6 (10–8)[19]

Källor: [20] (dubbelvinnare 1969–2017)

DamfinalerRedigera

SingelRedigera

År Segrare Finalist Resultat
1975   Virginia Wade   Françoise Dürr 6–3, 4–6, 7–5
1976-1978 Spelades ej
1979   Billie Jean King   Betty Stöve 6–3, 6–7, 7–5
1980   Hana Mandlíková   Bettina Bunge 6–2, 6–2

DubbelRedigera

År Segrare Finalist Resultat
1975   Françoise Dürr
  Betty Stöve
  Evonne Goolagong Cawley
  Virginia Wade
6–3, 6–4
1976-1978 Spelades ej
1979   Betty Stöve
  Wendy Turnbull
  Billie Jean King
  Ilana Kloss
7–5, 7–6
1980   Mima Jaušovec
  Virginia Ruzici
  Hana Mandlíková
  Betty Stöve
6–2, 6–1

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ ”Singles Draws” (på engelska). atpworldtour.com. http://www.atpworldtour.com/en/scores/archive/stockholm/429/1969/draws?matchType=singles. Läst 4 september 2017. 
  2. ^ Bråstedt, Mats (15 oktober 2016). ”Dokument: Då var Stockholm Open stort”. expressen.se. http://www.expressen.se/sport/tennis/dokument-da-var-stockholm-open-stort/. Läst 4 september 2017. 
  3. ^ Federer drar sig ur Stockholm Open Arkiverad 4 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine., ifstockholmopen.se
  4. ^ Ingen Federer i Stockholm Open Arkiverad 13 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine., tennistalk.com
  5. ^ Roger Federer drar sig ur Stockholm Open Arkiverad 4 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine., rogerfederer.com
  6. ^ "If Stockholm Open Sweden - 03.11.1969-09.11.1969". atpchampionstour.com. Läst 12 september 2016. (engelska)
  7. ^ Sandlin, Lasse (30 november 1999): "Pilic – impopulär segrare i Stockholm Open". aftonbladet.se. Läst 12 september 2016.
  8. ^ ”Singles Draw” (på engelska). atpworldtour.com. http://www.atpworldtour.com/en/scores/archive/stockholm/429/1976/draws?matchType=singles. Läst 4 september 2017. 
  9. ^ Lindström, Liselott (20 oktober 2013). ”Dimitrov vann Stockholm Open”. https://svenska.yle.fi/artikel/2013/10/20/dimitrov-vann-stockholm-open. Läst 30 juli 2018. 
  10. ^ TT (19 oktober 2014). ”Berdych vann drömfinalen i Stockholm Open”. Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=179&artikel=5995066. Läst 30 juli 2018. 
  11. ^ Sunnervik, Linus (25 oktober 2015). ”Tomas Berdych vann Stockholm Open | Tennis | Expressen”. expressen.se. https://www.expressen.se/sport/tennis/tomas-berdych-vann-stockholm-open/. Läst 30 juli 2018. 
  12. ^ Holm, Stefan (23 oktober 2016). ”Del Potro vann Stockholm Open”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/5Vy26W/del-potro-vann-stockholm-open. Läst 30 juli 2018. 
  13. ^ Sunnervik, Linus (22 oktober 2017). ”Juan Martin Del Potro vinner Stockholm Open 2017”. expressen.se. https://www.expressen.se/sport/tennis/del-potro-forsvarade-sin-titel-i-stockholm-open/. Läst 30 juli 2018. 
  14. ^ Grekisk seger i Stockholm Open” (på svenska). Sportbladet. 21 oktober 2018. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/Rx0m3r/grekisk-seger-i-stockholm-open. Läst 22 oktober 2018. 
  15. ^ ”Stockholm Open genom tiderna”. svt.se. 13 oktober 2012. https://www.svt.se/sport/artikel/tillbakablicka-tidigare-stockholm-open/. Läst 4 september 2017. 
  16. ^ Sock Monroe Title Stockholm 2015 | ATP World Tour | Tennis” (på engelska). ATP World Tour. 25 oktober 2015. https://www.atpworldtour.com/en/news/sock-monroe-title-stockholm-2015. Läst 30 juli 2018. 
  17. ^ Kvarnström, Jonathan (23 oktober 2016). ”Ymers överlägsna i dubbelfinalen”. SVT Sport. https://www.svt.se/sport/tennis/ymers-overlagsna-i-dubbelfinalen. Läst 30 juli 2018. 
  18. ^ Resultat - Dubbel”. stockholmopen.se. 22 oktober 2017. Arkiverad från originalet den 30 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180730170712/http://www.stockholmopen.se/Event/Resultat-dubbel. Läst 30 juli 2018. 
  19. ^ Alex Theodoridis (21 oktober 2018). ”Dubbelmästarnas dramatik: “Jag såg Söderling uppe på läktaren och blev nervös direkt””. Tennisportalen. http://tennisportalen.se/dubbelmastarnas-dramatik-jag-sag-soderling-uppe-pa-laktaren-och-blev-nervos-direkt/. Läst 22 oktober 2018. 
  20. ^ (Singelvinnare / Dubbelvinnare)”. stockholmopen.se. Arkiverad från originalet den 30 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180730170849/http://www.stockholmopen.se/Previous-Winner. Läst 30 juli 2018. 

Externa länkarRedigera