Wikipedia

Stjärtmes

fågelart i familjen stjärtmesar

Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting och den enda europeiska representanten för familjen stjärtmesar. Den är mycket liten med en stjärt som utgör mer än halva kroppslängden. Stjärtmesen hittas i löv- och blandskog där den ofta ses röra sig kvickt i små familjegrupper. Den bygger ett konstrikt klotformat bo av lav, fjädrar, spindelväv och mossa. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Stjärtmes
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Stjärtmes (caudatus-gruppen)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljStjärtmesar
Aegithalidae
SläkteAegithalos
ArtStjärtmes
A. caudatus
Vetenskapligt namn
§ Aegithalos caudatus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Stjärtmesens utbredningsområde med underarternas utbredningar. I den svarta rutan syns utbredningen för gråstrupig stjärtmes (A. glaucogularis) som numera urskiljs som egen art.

Utseende och läte redigera

Stjärtmesen är en mycket liten och rund fågel med lång stjärt; kroppslängden är 13–15 cm men mer än halva längden utgörs av stjärten. Näbben är kort och ögat pepparkornsaktigt svart med gulorange övre "ögonlock".

Fjäderdräkten utmärks av svart rygg, vinröda eller rödbruna skuldror och vitkantad svart stjärt. Färg och teckning på huvud och undersida varierar geografiskt. Nordliga fåglar (caudatus, se nedan) är helvita, medan de på kontinenten (europaeus) och Brittiska öarna (rosaceus) har ett brett svart band över ögat med solkigare huvudsida och rödbruntonad undersida. Turkiska fåglar (alpinus) har än mörkare huvudsida, till och med svartstreckad, svart haklapp och kortare stjärt.

 
Stjärtmes (europaeus-gruppen).
 
Stjärtmes (caudatus-gruppen).

Från framdragande flockar hörs trestaviga sii-sii-siih varierat med ett surrande tserr tserr. Sången som sällan hörs är lågmäld och kvittrande.

Utbredning och taxonomi redigera

Stjärtmesen förekommer i Europa och Asien österut till Japan. Den är mestadels en stannfågel. Den delas upp i en stor mängd underarter, 17 stycken enligt Clements et al., med följande utbredning fördelade i tre grupper:[2]

I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) inkluderas aremoricus och tauricus i europaeus, passekii och tephronotus i alpinus och taiti i macedonicus.[3] Även svenska BirdLife Sverige följer denna indelning.[4]

Östliga arten gråstrupig stjärtmes (A. glaucogularis) behandlades tidigare som underart till stjärtmes, men urskiljs numera som egen art på grund av tydliga genetiska och morfologiska skillnader.[5][6]

Släktskap redigera

Stjärtmesarna placerades ursprungligen bland de egentliga mesarna i Paridae, men har sedan lång tid tillbaka förts i sin egen familj, Aegithalidae, dock med antagande om att ett nära släktskap familjerna emellan föreligger. Genetiska studier[7] har dock visat att detta är felaktigt. Istället bildar stjärtmesarna en grupp inom överfamiljen sångare (Sylvioidea) tillsammans med familjerna cettisångare (Cettiidae), lövsångare (Phylloscopidae) samt den nyligen urskilda afrikanska familjen hylior (Hyliidae). Utöver stjärtmesen omfattar familjen ett tiotal andra asiatiska arter i släktet Aegithalos, den amerikanska buskmesen i Psaltriparus samt två asiatiska violsångare (Leptopoecile).

Förekomst i Sverige redigera

Nominatformen av stjärtmesen förekommer i södra och mellersta Sverige norrut till en linje södra Värmland–Dalarna–Hälsingland samt längs Norrlandskusten till Norrbotten och lokalt i Norrlands inland nedanför fjällen.[8]

Levnadssätt redigera

Stjärtmesen är en oskygg men rastlös fågel som rör sig raskt i smågrupper genom skogen. Den klänger vigt i tunna grenar ofta upp och ned. Fågeln häckar i löv- och blandskog med rik undervegetation med hassel och sälg och inslag av döda träd. Den är en insektsätare året runt som lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.[9]

 
Häckande stjärtmes vid sitt bo.

Socialt liv redigera

Utanför häckningssäsongen, vilken tar slut i juni–juli, formar stjärtmesen kompakta flockar på tre till 30 fåglar, som består av familjemedlemmar (föräldrar och ungar från föregående häckningssäsong) tillsammans med de extra adulta individerna som hjälpt till att föda upp kullen (se nedan).[9] Dessa flockar är revirhävdande och försvarar reviret gentemot andra flockar.[10] Under kalla vinternätter trycker flockmedlemmarna ihop sig för att hålla värmen.[11]

Under februari–mars delar flocken upp sig och bildar par för att försöka häcka. Ofta stannar hanarna kvar i vinterreviret medan honorna vandrar till omkringliggande revir.[10]

Häckning redigera

 
Aegithalos caudatus

Stjärtmesen bygger ett konstrikt hopfogat, övertäckt bo av fyra olika material: lav, fjädrar, spindelväv och mossa. Boet består av en flexibel säck med en liten rund öppning upptill. Boet hängs mellan grenar, antingen lågt i törnen och eller högre upp i grenklykor. Mossan och spindelnätet ger boet stabilitet och gör att konstruktionen fäster mot grenarna.[12] Den fäster hundratals bitar av blek lav på utsidan, vilket kamouflerar boet, medan insidan fodras med mer än 2 000 dunfjädrar.[12]

Den lägger vanligtvis åtta till tolv ägg per kull, men sec till 15 ägg har observerats.[13] Äggen är glansigt vita med röda fläckar och honan ruvar dem ensam i 13–17 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 14–15 dagar.[13] Bopredation är vanlig och bara 17 % av häckningarna lyckas.[14]

Par som misslyckats med sin häckning har tre val: att försöka igen, helt överge häckningen eller hjälpa ett annat par som häckar i närheten. Studier har visat att par som misslyckats med sin häckning skiljs åt och hjälper besläktade hanar med häckningen[11][15][16] och att de känner igen varandra på läte.[15] De häckningar som får hjälp har större häckningsframgång.[11]

Som andra mindre tättingar uppnår de inte en särskilt hög ålder, men sällsynt kan de bli uppåt tio år gamla.[källa behövs]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Det europeiska beståndet består av mellan drygt 8,3 och 15 miljoner par. Även den svenska populationen anses livskraftig men tros minska i antal.[8] 2018 uppskattades det svenska beståndet till 34 000 par.[17]

Namn redigera

Den har kallats för altita på grund av sin vana att förekomma vid alkärr eller sittande i alar utmed åar och sjöstränder. Den har även kallats gippget, sådyppa, långstyltegettyppa, lappmes och svansmes.[18]

Noter redigera

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2016 Aegithalos caudatus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2017.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  3. ^ Shirihai, Hadoram; Lars Svensson (2018). Handbook of Western Palearctic Birds, Volume 1, Passerines: Larks to Warblers. Helm Field Guides. ISBN 9781472937575 
  4. ^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022. 
  5. ^ Harrap, S (2018). ”Silver-throated Tit (Aegithalos glaucogularis)”. Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions. https://www.hbw.com/node/59742. Läst 24 mars 2018. 
  6. ^ Päckert, M.; Martens, J.; Sun, Y.-H. (2010). ”Phylogeny of long-tailed tits and allies inferred from mitochondrial and nuclear markers (Aves: Passeriformes, Aegithalidae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 55 (3): sid. 952–967. doi:10.1016/j.ympev.2010.01.024. 
  7. ^ Alström, P., P.G.P. Ericson, U. Olsson, and P. Sundberg (2006), Phylogeny and classifcation of the avian superfamily Sylvioidea, Mol. Phylogenet. Evol. 38, 381-397.
  8. ^ [a b] Artfakta om stjärtmes, ArtDatabanken.
  9. ^ [a b] Cramp, S. and Perrins, C. (1993) Handbook of the birds of Europe, the Middle East and North Africa: the birds of the Western Palearctic: Flycatchers to Shrikes. Volume 8. Oxford, Oxford University Press.
  10. ^ [a b] Gaston, A. J. (1973) The ecology and behaviour of the Long-tailed Tit. Ibis, vol.115, nr.3, sid:330-351
  11. ^ [a b c] Glen, N. W. and Perrins, C. M. (1988) Cooperative breeding by long-tailed tits., British Birds, vol.81, nr.12, sid:630-641
  12. ^ [a b] Hansell, Michael Henry (2007). Built by animals: the natural history of animal architecture. Oxford University Press. sid. 76, 77. ISBN 9780199205561. http://books.google.com/books?id=mcrgJTMrxJ8C. Läst 1 juli 2011 
  13. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  14. ^ Hatchwell, B. J., et al. (1999) Reproductive success and nest-site selection in a cooperative breeder: effect of experience and a direct benefit of helping. The Auk, vol.116, nr.2, sid:355-363
  15. ^ [a b] Hatchwell, J., et al. (2001) Kin discrimination in cooperatively breeding long-tailed tits. Proceedings of the Royal Society of London - B, vol.268, nr.1470, sid:885-890
  16. ^ Sharp, S. P., Simeoni, M. and Hatchwell, B. (2008) Dispersal of sibling coalitions promotes helping among immigrants in a cooperatively breeding bird. Proceedings of the Royal Society Biological Sciences Series B, vol.275 nr.1647, sid:2125-2130
  17. ^ Wirdheim, A & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i jordbrukslandskapet? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2022-04-02
  18. ^ Tommy Tyrberg (1996) Svenska fåglars namn

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stjärtmes&oldid=51849194”