Stillahavsgärdsmyg[2] (Troglodytes pacificus) är en fågel i familjen gärdsmygar inom ordningen tättingar.[3] Fågeln förekommer i västra Nordamerika. Tidigare behandlades den som en del av gärdsmygen, men urskiljs numera oftast som egen art.

Stillahavsgärdsmyg
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Pacific Wren - Vancouver Is. (6842161146).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljGärdsmygar
Troglodytidae
SläkteTroglodytes
ArtStillahavsgärdsmyg
T. pacificus
Vetenskapligt namn
§ Troglodytes pacificus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utseende och lätenRedigera

Stillahavsgärdsmygen är en mycket liten och mörk gärdsmyg med liten näbb, ljust ögonbrynsstreck och en kort stjärt som den nästan alltid håller rest. Fjäderdräkten är mörkbrun med tvärband ovan och även på flankerna, ljusprickade tertialer och ljusare strupe. Den är mycket lik både vintergärdsmygen och eurasiska gärdsmygen, men skiljer sig från den förra genom något längre stjärt, kortare vingar, mörkare och mer rödbrun fjäderdräkt och mer beigefärgad snarare än vit på ögonbrynet och fläckarna på tertialerna. Skillnaderna mot gärdsmygen har ännu inte helt fastställts, men verkar mindre fläckad på bröstet och övre delen av flankerna.[4]

Liksom sina nära släktingar har stillahavsgärdsmygen en lång, komplex och påfallande ljudstark sång för att komma från en så liten fågel, en serie klingande drillar som pågår i fem till tio sekunder. Jämfört med vintergärdsmygen är den hårdare, mer varierad och mindre musikalisk. Kontaktlätet är ett ljust och hårt "chat-chat", jämfört med vintergärdsmygens mörkare "jip-jip".[4][5]

Underarter och utbredningRedigera

Stillahavsgärdsmygen delas här upp i 13 underarter i två underartersgrupper med följande utbredning, baserat på Clements et al.[3]

Andra auktoriteter urskiljer endast sju underarter, där tanagensis, seguamensis, stevensoni och petrophilus inkluderas i kiskensis, medan obscurior och muiri förs till nominatformen.[7]

 
Stillahavsgärdsmygens utbredningsområde, där orange betecknar vistelse endast sommartid, blått endast vintertid och lila året runt.

ArtstatusRedigera

Stillahavsgärdsmyg kategoriserades tidigare som en underartsgrupp av gärdsmyg (T. troglodytes), vilket även var fallet för vintergärdsmyg (T. hiemalis) som förekommer i östra Nordamerika. Studier visar att utbredningsområden för stillahavsgärdsmyg och vintergärdsmyg överlappar och att det i detta område inte förekommer någon nämnvärd hybridisering.[8] Andra studier indikerar att de båda taxonen sist delade en gemensam förfader för ungefär 4,3 miljoner år sedan och att dessa sedan isolerades, precis som många andra skogslevande fågelarter i Nordamerika, av inlandsisen under pleistocen.[9][10] På grund av detta behandlar idag de allra flesta auktoriteter taxonet pacificus som en egen art.[11]

LevnadssättRedigera

Stillahavsgärdsmygen häckar i fuktiga barrskogar med tät undervegetation, men även i löv- och blandskog. Den hittas även på trädlösa öar i Aleuterna i tät och låg vegetation. Fågeln frekventerar gärna områden intill vattendrag, men kan också ses i skog långt från vatten. Födan består av ryggradslösa djur som insekter, men har också setts ta sniglar och frukt. Den födosöker på marken, på ruttnande lågor och rotvältor, i klippskrevor och vid trädens fot. Äggläggning inleds från början till mitten av april i Oregon, mitten av april i British Columbia och slutet av maj i Alaska. Den lägger två eller tre kullar per häckningssäsong.[4]

 
Stillahavsgärdsmyg i typisk miljö i Malcolm Knapp Research Forest i kanadensiska British Columbia.

Status och hotRedigera

Artens populationstrend är okänd, men utbredningsområdet är relativt stort. Internationella naturvårdsunionen IUCN anser inte att den är hotad och placerar den därför i kategorin livskraftig.[1]

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b] Birdlife International 2016 Troglodytes pacificus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b c] del Hoyo, J., Collar, N. & Marks, J.S. (2020). Pacific Wren (Troglodytes pacificus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/1343991 26 mars 2020).
  5. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 331. ISBN 0-679-45120-X 
  6. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.1). doi :  10.14344/IOC.ML.9.1.
  7. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  8. ^ Toews, D.P.L. & Irwin, D.E. (2008) "Cryptic speciation in a Holarctic passerine revealed by genetic and bioacoustic analyses." Molecular Ecology
  9. ^ Drovetski, S. V., Zink, R. M., Rohwer, S., Fadeev, I. V., Nesterov, E. V., Karagodin, I., Koblik, E. A. & Y. A. Redkin (2004) "Complex biogeographic history of a Holarctic passerine. Arkiverad 16 juni 2010 hämtat från the Wayback Machine." (pdf) Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences, läst 2010-08-11
  10. ^ Weir J. and D. Schluter (2004): "Ice sheet promote speciation in boreal birds." Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences Pubmedcentral.NIH.gov
  11. ^ Svensson, L., Tyrberg, T., Fromholtz, J., & Jirle, E. (2012) Förändringar i listan över holarktis fåglar: Rapport nr 4 från SOF:s Taxonomikommitté, Vår fågelvärld, vol.71, nr.6, sid:42-49, issn 0042-2649

Externa länkarRedigera