Stig Ahlgren

svensk författare, publicist, litteraturkritiker, kulturjournalist och debattör
Artikel Diskussion
Ej att förväxla med Stig Ahlgren (meteorolog).

Stig Johan Axel Blommert-Ahlgren,[1] ursprungligen Blommert, född 23 januari 1910 i Karlskrona, död 19 maj 1996 i Nynäshamn, var en svensk författare, publicist, litteraturkritiker, kulturjournalist och debattör.

Stig Ahlgren
FöddStig Johan Axel Blommert
23 januari 1910
Karlskrona
Död19 maj 1996 (86 år)
Nynäshamn
YrkeFörfattare
NationalitetSvensk Sverige
SpråkSvenska
Verksam1937–1977
MakaBirgit Tengroth
(g. 1944–1950; skilda)

BiografiRedigera

Stig Ahlgren föddes som son till rektor Johan Blommert och Signe Blommert, född Ahlgren. Båda föräldrarna avled i tyfus under sin sons första levnadsår och Ahlgren växte i stället upp hos sin morbror juristen Ernst Ahlgren och hans hustru Annie Westman. Vid adoptionen fick han namnet Blommert-Ahlgren.

Efter studentexamen 1928 vid Malmö latinskola började Ahlgren studera vid Lunds universitet och avlade 1935 en filosofie licentiatexamen i litteraturhistoria. Han började sedan som marxistisk litteraturkritiker, och gav i böckerna Orfeus i folkhemmet (1938) och Veckopressen och folket (1940) kritiska analyser av tidens skönlitteratur och press. Han skrev artiklar åt Arbetet i Malmö från 1937 och var kulturredaktör på Aftontidningen i Stockholm 1942–1946.[2]

1946 bytte han sida, lämnade vänsterpressen och blev chefredaktör för den mondäna tidskriften Vecko-Journalen. Där gjorde han sig ett namn som "kvickhetens konung" eller "Sveriges elakaste skribent", genom sina vassa, stilistiskt briljanta formuleringar i ledare och bokanmälningar. Han kallade författaren Sten Selander "tråkig som en påstigande i Alvesta"[3], vilket kom att bli ett bevingat uttryck.[4]

Särskilt känd är han för att i Vecko-Journalen hårt ha kritiserat Ingrid Bergman under hennes Europaturné 1955 då hon spelade Jeanne d'Arc på Operan i Stockholm:

Ingrid Bergman är ju inte skådespelerska i vedertagen mening... Att, som skett, jämföra henne med aktriserna av facket är både elakt och orättvisst. Hon reser omkring och visas för pengar. Förevisare är Roberto Rossellini, med vilken hon har tre barn och en Rolls-Royce. Med konst har detta kringkuskande sällskap föga eller intet att skaffa.[5]

Själv blev han av Sven Stolpe avhånad som "Hin håles späckhuggare".[4]

På 1960-talet var han mindre aktiv som skribent, delvis på grund av att han flyttade till Ösmo, nära Nynäshamn, tillsammans med sin sjuka före detta hustru Birgit Tengroth, som han vårdade till hennes död 1983. Hans sista större verk var en biografi över sin likaledes satiriske vän Karl Gerhard. På 1970-talet skrev han radiorecensioner i Svenska Dagbladet.[källa behövs]

Gustaf von Platen, som 1951 efterträdde honom som chefredaktör för Vecko-Journalen, porträtterar honom i boken Min vän Stig Ahlgren – kvickhetens konung (1997). Ingmar Bergman gjorde ett betydligt elakare porträtt av honom och Tengroth som ett djävulskt grälande äkta par i filmen Smultronstället.[6]

Ahlgren var 1944–1950 gift med skådespelaren Birgit Tengroth.[2] Förhållandet med Tengroth återupptogs dock och de levde tillsammans fram till hennes död 1983.[7]

Ahlgren och Tengroth är begravda på Galärvarvskyrkogården i Stockholm.[8]

BibliografiRedigera

  • 1937 – André Gide (Bonniers)
  • 1937 – Roger Martin du Gard (Bonniers)
  • 1938 – Orfeus i folkhemmet
  • 1940 – Veckopressen och folket och andra stridsartiklar i litterära ämnen (Tiden)
  • 1940 – Krusenstjerna-studier (Bonniers)
  • 1944 – Obehagliga stycken: kritik och polemik 1939–1944 (Tiden)
  • 1946 – Det kritiska uppdraget (Bonniers)
  • 1946 – Den bästa lyriken: Ett dikturval (sammanställt av Stig Ahlgren) (Bonniers)
  • 1949 – Paris ske pris (med teckningar av Birger Lundquist, Wahlström & Widstrand)
  • 1952 – Frackhataren (Wahlström & Widstrand)
  • 1955 – Inga blommor här (Fritzes)
  • 1964 – Lärdom och lättsinne: studier i franskt sjuttonhundratal (Prisma)
  • 1964 – Boken om Karl Gerhard (redaktör Stig Ahlgren, Åhlén & Åkerlund)
  • 1966 – Den okände Karl Gerhard (Bonniers)
  • 1977 – Insnöad: läsning i blandade ämnen (Rabén & Sjögren)

Översättningar (urval)Redigera

Filmmanus[9]Redigera

Priser och utmärkelserRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Sveriges dödbok 1901-2009 Swedish death index 1901-2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris länk. ISBN 978-91-87676-59-8 
  2. ^ [a b] Ahlgren, Stig J A i Vem är det : Svensk biografisk handbok 1993, sid 30, 1993
  3. ^ Stig Ahlgren (9 maj 1941). Arbetartidningen. 
  4. ^ [a b] Crister Enander (7 juli 2014). ”Hin håles späckhuggare”. Gefle Dagblad. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2018. https://web.archive.org/web/20181025080243/https://www.gd.se/artikel/kultur/bocker/hin-hales-spackhuggare. Läst 25 oktober 2018. ”Efter Stig Ahlgrens recension av diktsamlingen “Sommarnatten“ skrev Sten Selander aldrig fler dikter. Däremot blev uttrycket “tråkig som en påstigande i Alvesta“ ett bevingat uttryck.” 
  5. ^ Aftonbladet. 28 februari 1955. https://tidningar.kb.se/4112678/1955-02-28/edition/0/part/1/page/4/?q=%22Dr%20Ahlgren%20skriver%20bl%20a%20om%20Ingrid%20Bergman%22. ”Dr Ahlgren skriver bl.a. om Ingrid Bergman — Hon reser omkring och visas för pengar. Förevisare är Roberto” 
  6. ^ Mikael Timm, Lusten och dämonerna (2008), sid. 279
  7. ^ [1]
  8. ^ SvenskaGravar
  9. ^ Stig Ahlgren på Svensk Filmdatabas

Vidare läsningRedigera

Externa länkarRedigera

Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stig_Ahlgren&oldid=47436090"