Öppna huvudmenyn

Sokotraskarv[2] (Phalacrocorax nigrogularis) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar som enbart förekommer kring Arabiska halvön.[3] Den minskar kraftigt i antal.

Sokotraskarv
Status i världen: Sårbar[1]
Socotra Cormorant.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläktePhalacrocorax
ArtSokotraskarv
P. nigrogularis
Vetenskapligt namn
§ Phalacrocorax nigrogularis
AuktorOgilvie-Grant & Forbes, 1899
Utbredning
Sokotramap.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Innehåll

UtseendeRedigera

Sokotraskarven är en stor skarv med en kroppslängd på 80 centimeter. Den är svartaktig med bronsgrön glans på rygg och vingar. I häckningsdräkt är den än glansigare med små vita fläckar på halsen. Liknande storskarven är större, har kraftigare näbb samt vitt ansikte och vit haka.[1]

UtbredningRedigera

Fågelns utbredningsområde är längs kusterna och öarna i Persiska viken.[3] Den förekommer i två delpopulationer[4], dels i norr i Persiska viken på öar utmed Bahrain, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Qatar och möjligen också Iran (dock ingen bekräftad häckning sedan 1972),[4][5][6] dels på en eller flera öar i Arabiska sjön utanför Oman och i Adenviken utanför Jemen.[4][5][6][7] I mars 2005 noterades den också häcka på vid Sokotra.[7] Minst tre fjärdedelar av världspopulationen finns i tre kolonier[4][5][6], den största på Suwad al Janubiyah i Hawaröarna[1]. Sokotraskarven förekommer också utmed kusten och öarna utanför centrala och södra Eritrea, framför allt vintertid, och misstänks häcka utanför Danakilkusten, men detta har inte bekräftats.[8] Vintertid ses den även så långt norrut som Kuwait, där den även har häckat.[9] Fågeln är en tillfällig gäst i Indien.[1]

 
Sokotraskarvar utanför Khasab, Oman.

LevnadssättRedigera

Sokotraskarven är en mycket social fågel som året runt ses i stora samlingar.[10][11][12] Arten är uteslutande havslevande och förekommer i närheten av näringsrika uppvällningar.[12] Den häckar på utliggande öar med platta sand- eller grusstränder[13] i kolonier som består av alltifrån 50 till tiotusentals par.[10][12] Utanför häckningstid ses den på klippiga avsatser eller öar.[13]

FödaRedigera

Fågeln lever huvudsakligen av stimlevande småfisk som den dyker efter till mer än 18 meters djup.[11] Data saknas om exakt vilka byten den tar[10][12] men tros inta sardiner, taggmakrillarna Selar crumenophthalmus och Atule mate, silversidefisken Atherinomorphus lacunosus, näbbgäddan Hemiramphus far och kaninfisken Siganus javus.[11]

Status och hotRedigera

Sokotraskarven har ett rätt litet utbredningsområde och minskar kraftigt i antal till följd av störningar från människan, oljeutsläpp och exploatering. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som sårbar.[1] Världspopulationen uppskattas till 110.000 par.[7] Arten har försvunnit från tolv kolonier i norr sedan 1960-talet, vilket motsvarar en minskning med upp till 80.000 par.[5][6] Mellan 1980 och 1992 minskade antalet häckande par i Saudiarabien med 75%.[6]

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2012 Phalacrocorax nigrogularis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c d] Gallagher, M. D.; Scott, D. A.; Ormond, R. F. G.; Connor, R. J.; Jennings, M. C. 1984. The distribution and conservation of seabirds breeding on the coasts and islands of Iran and Arabia. In: Croxall, J.P.; Evans, P.G.H.; Schreiber, R.W. (ed.), Status and conservation of the world's seabirds, pp. 421-456. International Council for Bird Preservation, Cambridge, U.K.
  5. ^ [a b c d] Aspinall, S. 1996. Status and conservation of the breeding birds of the United Arab Emirates. Hobby, Liverpool, U.K.
  6. ^ [a b c d e] Symens, P.; Kinzelbach, R.; Suhaibani, A.; Werner, M. 1993. A review of the status, distribution and conservation of the Socotra Cormorant Phalacrocorax nigrogularis. Zoology in the Middle East 8: 17-30.
  7. ^ [a b c] Jennings, M. C. 2010. Atlas of the breeding birds of Arabia. Senckenberg Gesellschaft für Naturforschung and King Abdulaziz City for Science and Technology, Frankfurt am Main, Germany and Riyadh.
  8. ^ Chiozzi, G.; De Marchi, G.; Semere, D. 2007. The Socotra Cormorant (Phalacrocorax nigrogularis) regularly winters and possibly breeds in the southern Red Sea. 31st Annual Meeting of the Waterbird Society, 30 October - 3 November 2007, Edifici Històric, Universitat de Barcelona, pp. 172.
  9. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 70. ISBN 978-84-941892-9-6 
  10. ^ [a b c] Johnsgard, P. A. 1993. Cormorants, darters, and pelicans of the world. Smithsonian Institution Press, Washington.
  11. ^ [a b c] King, H. 2004. Communal behaviour of Socotra cormorant, Bahrain. Phoenix 20: 25-28.
  12. ^ [a b c d] Nelson, J. B. 2005. Pelicans, cormorants and their relatives. Pelecanidae, Sulidae, Phalacrocoracidae, Anhingidae, Fregatidae, Phaethontidae. Oxford University Press, Oxford, U.K.
  13. ^ [a b] del Hoyo, J., Elliot, A. and Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, Vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkarRedigera