Öppna huvudmenyn

Slaveri var allmänt utbrett och accepterat i alla antika statsbildningar, även i de äldsta sumeriska stadsstaterna i Mesopotamien mellan floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak. I det antika Grekland ökade antalet slavar kraftigt jämfört med tidigare, men det var först i den romerska republiken och (från och med 27 f kr Romerska kejsardömet) som slaveriet på allvar fick stor ekonomisk betydelse. Slaveriet var så utbrett att flertalet historiker anser att det romerska samhället blev helt beroende av slavarbetskraft för att fungera. Enbart i nuvarande Italien beräknas antalet slavar ha varit flera miljoner redan under senrepubliken runt år 100 f.Kr.

Slavarna sysselsattes med allt från hushållsarbete till att jobba i gruvor och på större jordegendomar, så kallade latifundier. Många arbetade även i den offentliga förvaltningen, som skatteindrivare, poliser, läkare och lärare. De stred även som gladiatorer. En person kunde bli slav av olika skäl; de kunde vara krigsfångar, skuldslavar (personer som försattes i slaveri på grund av ekonomiska problem) och straffångar.

Innehåll

Slavsystemets ekonomiRedigera

Orsakerna till att slavsystemet fick så stor ekonomisk betydelse går att spåra tillbaka till de puniska krigen mot Karthago på 200-talet och 100-talet f.Kr. Särskilt det andra puniska kriget 218-202 f.Kr. som i huvudsak utkämpades i nuvarande Italien ledde till stor förödelse av landsbygden. Otaliga byar och bondgårdar föröddes. Stora delar av landsbygdsbefolkningen strömmade in till städerna vilket ledde till en snabb urbanisering men även stora sociala missförhållanden. Många medlemmar i den romerska överklassen, nobiliteten, som bestod av den gamla aristokratin patricierna och mycket rika medlemmar bland plebejerna passade nu på att köpa upp stora markområden för underpriser. Urbaniseringen hade dock lett till brist på arbetskraft på landsbygden. Lösningen på detta problem blev att antalet slavar ökade mycket kraftigt. Romarnas ständiga erövringar försåg staten och överklassen med en aldrig sinande ström av krigsfångar, flertalet av dessa hamnade på latifundierna eller i gruvor.

De väldiga ekonomiska klyftorna bland den infödda befolkningen bidrog också till att tillgången på slavar, trots den enorma efterfrågan, aldrig blev något problem för att systemet skulle fungera. Många fattiga romare tvingades skuldsätta sig och om man inte kunde betala tillbaka lånen blev följden slaveri. Det förekom också att desperata föräldrar som inte kunde mätta sina barn sålde dem. Straffångarna utgjordes av vanliga kriminella.

Det var inte ovanligt att förmögna romare höll sig med hundratals eller i vissa fall tusentals slavar. Att äga många slavar var en statussymbol som man gärna skröt med. Det var inte bara statsmakten och överklassen som skaffade sig slavar, även många i medelklassen skaffade sig en husslav.

Slavarnas livsvillkorRedigera

Livsvillkoren för ofria människor har alltid skiftat genom historien. Schablonbilden att ett liv som slav alltid varit liktydigt med bottenlös misär stämmer inte och så var fallet även i Rom. Alla slavar i Romerska riket hade emellertid en sak gemensamt; de var rättslösa gentemot sina ägare som kunde behandla dem hur de ville och sälja dem som vilken vara som helst.

Generellt anser historikerna att husslavarna behandlades relativt väl. I många fall fick de avancerade arbetsuppgifter och tilläts även att tjäna pengar på egen hand. En del gjorde även "karriär" som slavar, blev mycket rika och skaffade sig egna slavar. De var emellertid fortfarande sin ägares egendom och helt utlämnade till dennes godtycke. I de flesta fall tillät ägarna att de behöll pengarna och det var inte ovanligt att man så småningom kunde köpa sig fri. En frigiven slav blev inte med automatik romersk medborgare men efter ett antal år i frihet erhöll man i allmänhet romerskt medborgarskap utan inskränkningar. Barnen till frigivna slavar fick alltid fullvärdigt medborgarskap.

Minst utsatta för ägarens godtycke var de slavar som jobbade i den statliga förvaltningen. De hade ofta en materiell levnadsstandard som var mycket högre än vad många fria romare åtnjöt. Att så många ofria människor arbetade inom byråkratin berodde på att välutbildade och fria romare ansåg att det var under deras värdighet att lönearbeta för statsmakten.

Livsvillkoren för slavarna som arbetade på godsen, gruvorna och var gladiatorer var mycket sämre. I regel behandlades de mycket illa och dödligheten var mycket hög, inte minst i gruvorna. Chansen att bli frigivna för dessa och slavgladiatorerna var oftast minimal. Det usla livet för slavarna på landsbygden gjorde att rymningsförsök var vanliga. Efterhand utbröt även flera slavuppror. Det mest kända är Tredje slavkriget år 73-71 f.Kr. som leddes av gladiatorn Spartacus. Slavarmén som efterhand växte till uppemot 100 000 man hade stora framgångar men blev till slut besegrad efter att den romerska staten satt in mycket stora truppstyrkor för att krossa upproret. Spartacus omkom och 6000 av de överlevande upprorsdeltagarna korsfästes.

Även sedan romerska republiken övergått till att bli ett kejsardöme fortsatte slaveriet. På 300-talet e.Kr. infördes en del lagar som förbjöd de hårdaste straffen för olydiga och/eller förrymda slavar. Det blev till exempel förbjudet för husbonden att medvetet döda en slav. Det var emellertid fortfarande tillåtet att på olika sätt misshandla slavar, prygelstraff var fortfarande tillåtet. Slaveriet upphörde inte att ha stor ekonomisk betydelse och någon debatt för att avskaffa det förekom inte. Inställningen att vissa människor var dömda till ofrihet och andra inte, var djupt rotad så att även slavarna själva i allmänhet inte ifrågasatte själva slaveriet som institution. Att kristendomen från och med slutet av 300-talet var statsreligion ändrade inte på detta. Colosseum i Rom blev byggt på cirka 8 år av slavarna.

Se ävenRedigera

KällorRedigera