Östlig antilophare eller Sierrahare (Lepus callotis) är ett däggdjur i familjen harar som förekommer i Mexiko och sydligaste USA.
| Östlig antilophare Status i världen: Nära hotad[1] | |
 Östlig antilophare | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Hardjur Lagomorpha |
| Familj | Harar och kaniner Leporidae |
| Släkte | Harar Lepus |
| Art | Östlig antilophare L. callotis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Lepus callotis | |
| Auktor | Wagler, 1830 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Utseende redigera
Individerna når en kroppslängd av 43,2 till 59,8cm och därtill kommer en 4,7 till 9,2 cm lång svans. Öronens längd ligger mellan 10,8 och 14,9 cm och fötternas längd mellan 11,8 och 14,1 cm. Honor är allmänt något större än hannar.[2][3]
Den korta grova pälsen har allmänt en ockra till kanel färg, ofta med svarta skuggor. Påfallande är vita ställen vid kroppssidorna och buken, även pälsen vid bakfötternas ansats är vit. På ryggens mitt finns en längsgående gråbrun strimma med svarta hårspetsar. Håren på svansen är vite men på ovansidan har de svarta spetsar. Extremiteterna är på insidan vita och på utsidan brunaktiga. Ansiktet är sandgrå och öronen har vitaktiga kanter. Vinterpälsen är mera gråaktig.[2][3]
Vid baktassarna har den östliga antilopharen fyra tår och vid framtassarna fem tår, alla tår bär korta klor.[2]
Utbredning och habitat redigera
I USA förekommer arten bara i sydvästligaste delen av delstaten New Mexico. I Mexiko sträcker sig utbredningsområdet söderut till delstaten Oaxaca. Denna hare hittas dessutom i delstaterna Aguascalientes, Chihuahua, Durango, Guanajuato, Guerrero, Hidalgo, Jalisco, México, Michoacán, Morelos, Puebla, Querétaro, San Luis Potosí, Sonora, Tlaxcala, Veracruz och Zacatecas. I Mexico City (Distrito Federal) är arten troligtvis utdöd.[1]
Östlig antilophare föredrar gräsmark med glest fördelade buskar. Den vistas även i odlade områden. I bergstrakter förekommer den upp till 2 550 meter över havet.[1]
Ekologi redigera
Östlig antilophare är nästan uteslutande aktiv på natten. Individerna syns ofta i par, främst under parningstiden.[1]
Födan utgörs huvudsakligen av gräs av arterna Bouteloua dactyloides och Bouteloua gracilis. Dessutom äter haren arter av örtsläktet Amsinckia.[2] Under särskild torra tider kan den även äta rötter.[1]
Under parningstiden som sträcker sig från april till augusti föder honor minst tre kullar. Per kull föds en till fyra ungar (genomsnitt 2,2). Födelsen sker i en enkel bo på marken och ungarna har redan päls och öppna ögon. Under följande parningstid är ungarna könsmogna.[2]
Systematik redigera
Arten räknas inom familjen harar till släktet Lepus. Vanligen skiljs mellan den nordliga underarten L. c. gaillardi och den sydliga underarten L. c. callotis.[1]
Status redigera
Östlig antilophare hotas av habitatförstörelser och den blir undanträngt av den svartsvansade åsneharen (Lepus californicus). IUCN listar arten som nära hotad (NT) då den fortfarande har ett ganska stort utbredningsområde.[1]
Referenser redigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 17 juli 2012.
Noter redigera
- ^ [a b c d e f g] Mexican Association for Conservation and Study of Lagomorphs (AMCELA), Romero Malpica, F.J. & Rangel Cordero, H. 2011 Lepus callotis Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 14 augusti 2012.
- ^ [a b c d e] A. Dharmani (12 april 2000). ”Lepus callotis” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Lepus_callotis.html. Läst 14 januari 2012.
- ^ [a b] Best, Troy L. & Travis Hill Henry (23 april 1993). ”Lepus callotis” (på engelska). Mammalian Species. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-442-01-0001.pdf. Läst 14 januari 2012.