Schmalkaldiska kriget utkämpades mellan kejsar Karl V och det Schmalkaldiska förbundet år 1546–1547. Karl V mål var att minska riksständernas makt i det tysk-romerska riket, och förhindra protestantismens rättsliga erkännande i riket.

Kejsar Karl V under slaget vid Mühlberg, målad av Tizian
Filip I av Hessen
Sachsen efter kapitulationen i Wittenberg 1547:
  Moritz' albertinska land (streckat: förvärv)
  Johan Fredriks ernestinska land
  Böhmiska land
Johan Fredrik I av Sachsen

Bakgrund till krigsutbrottetRedigera

År 1531 bildade evangeliska furstar och städer i Schmalkalden, Thüringen det så kallade Schmalkaldiska förbundet. Förbundet hade en egen armé och bland de anslutna fanns bland andra kurfurst Johan Fredrik I av Sachsen, lantgreve Filip I av Hessen och hertig Ernst I av Braunschweig-Lüneburg samt elva riksstäder.

Förbundet växte sig allt större med tiden och slutligen hotades kejsarens makt, eftersom Karl V redan låg i krig med Frankrike och turkarna. Detta gav förbundet tillfälle att tvinga kejsaren till förhandlingar som år 1532 resulterade i en fred, undertecknad i Nürnberg.

KrigsförloppRedigera

När Karl V år 1544 hade avslutat kriget mot Frankrike och samtidigt skapat en allians med påve Paulus III och hertigen av Bayern försämrades situtationen. Trots kyrkans önskan att agera mot "kättarna" väntade kejsaren på ett lämpligt tillfälle. Ögonblicket kom när den katolske hertigen Henrik II av Braunschweig-Wolfenbüttel försökte återfå det territorium som han förlorade 1542. Han blev istället det Schmalkaldiska förbundets fånge vilket fick kejsaren att bannlysa förbundets ledare. Dessutom fick Karl V hertig Moritz av Sachsen på sin sida som sedan länge levde i fiendskap mot sin släkting Johan Fredrik.

1546 hade Karl V samlad ett här av katolska trupper från Italien och kejserliga enheter från Nederländerna i södra Tyskland, men under sommaren förekom endast några mindre strider vid Donau. Moritz av Sachsen hade i början lovat att hålla sig neutral, men efter att kejserliga trupper marscherade mot Sachsen passade han på att rikta sitt fokus mot sin släkting istället. Filip I av Hessens schmalkaldiska enheter saknade därför understöd vid Donau och började fredsförhandlingar med kejsaren. Förhandlingarna nådde dock ingen framgång.

Under våren 1547 marscherade Johan Fredrik I av Sachsen med 7000 soldater längs floden Elbe norrut mot furstendömets huvudstad Wittenberg. De förföljdes av kejsarens 27 000 man starka armé på andra sidan floden. Den 24 april 1547 korsade soldater från kejsarens armé floden och det uppstod strider som var startskottet för slaget vid Mühlberg.

Johan Fredrik insåg att han var underlägsen. Hans trupper lyckades inte sätta sig i skydd i befästningarna vid Torgau och Wittenberg utan blev tillintetgjorda av Karls armé. Johan själv blev kort därefter fångad av kejsarens husarer. Filip av Hessen kapitulerade i Halle an der Saale. Förbundets ledare arresterades och hölls fången under flera år i Nederländerna. Moritz belönades med kurfurstevärdigheten, den fråntogs Johan Fredrik tillsammans med stora delar av hans besittningar. Han förlorade då kurlandet, med vilket den kurfurstliga värdigheten var förenad ("Wittenbergkapitulationen" 1547).

Kriget var på så sätt avslutat, men protestanterna hade sedan mindre framgångar vid slaget vid Drakenburg nära Bremen (23 maj 1547) och staden Magdeburg motsatte sig kejsarens order fram till 1551.

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.

Tryckta källorRedigera

  • Ferdinand Seibt: Karl V. - Der Kaiser und die Reformation. Berlin (2. Aufl.) 1998. ISBN 3-442-75511-5
  • Klaus Schulte-van Pol: „Ein gemain Krieg wider alle Protestantes – Die Schlacht bei Mühlberg“, in Die Zeit 25. April 1997 (Onlineversion)