Kejsar Karl V under slaget vid Mühlberg, målad av Tizian
Filip I av Hessen
Sachsen efter kapitulationen i Wittenberg 1547:
  Moritz' albertinska land (streckat: förvärv)
  Johan Fredriks ernestinska land
  Böhmiska land
Johan Fredrik I av Sachsen

Schmalkaldiska kriget utkämpades under 1546 och 1547 mellan kejsar Karl V och det Schmalkaldiska förbundet. Karl ämnade minska riksständernas makt i det tysk-romerska riket, samt förhindra protestantismens rättsliga erkännande i riket.

Bakgrund till krigsutbrottetRedigera

År 1531 bildade evangeliska furstar och städer i Schmalkalden, Thüringen det så kallade Schmalkaldiska förbundet. Förbundet hade en egen armé och bland de anslutna fanns bland andra kurfurst Johan Fredrik I av Sachsen, lantgreve Filip I av Hessen och hertig Ernst I av Braunschweig-Lüneburg samt elva riksstäder.

Förbundet växte sig allt större med tiden och slutligen hotades kejsarens makt. Detta var främst på grund av att Karl V redan låg i krig med Frankrike och turkarna. Detta gav förbundet tillfälle att tvinga kejsaren till förhandlingar som år 1532 resulterade i en fred, undertecknad i Nürnberg.

KrigsförloppRedigera

När Karl V 1544 hade avslutat kriget mot Frankrike och samtidigt skapade sig ett eget förbund med påve Paulus III och hertigen av Bayern försämrades situtationen. Trots kyrkans begär att göra något mot kättarna väntade kejsaren ut situationen i väntan på ett lämpligt tillfälle. Ögonblicket kom när den katolske hertigen Henrik II av Braunschweig-Wolfenbüttel försökte återfå det territorium som han blev av med 1542. Han blev det Schmalkaldiska förbundets fånge och på grund av detta blev förbundets ledare bannlyst av kejsaren. Dessutom fick Karl V hertig Moritz av Sachsen på sin sida som sedan länge levde i fiendskap mot sin släkting Johan Fredrik.

1546 hade Karl V samlad ett här av katolska trupper från Italien och kejserliga enheter från Nederländerna i södra Tyskland, men under sommaren förekom endast några mindre strider vid Donau. Moritz av Sachsen hade i början lovat att hålla sig neutral, men efter att kejserliga trupper marscherade mot Sachsen passade han på att rikta sitt fokus mot sin släkting istället. Filip I av Hessens schmalkaldiska enheter saknade därför understöd vid Donau och började fredsförhandlingar med kejsaren. Förhandlingarna nådde dock ingen framgång.

Under våren 1547 marscherade Johan Fredrik I av Sachsen med 7000 soldater längs floden Elbe norrut mot furstendömets huvudstad Wittenberg. De förföljdes av kejsarens 27 000 man starka armé, från andra sidan floden. Den 24 april 1547 korsade soldater av kejsarens armé floden och det uppstod strider som var startskottet för slaget vid Mühlberg.

Johan Fredrik insåg att han var underlägsen men hans trupper nådde inte i tid till befästningarna av Torgau och Wittenberg och blev tillintetgjorda av Karls armé. Johan själv blev kort därefter fångad av kejsarens husarer. Filip av Hessen kapitulerade i Halle an der Saale. Förbundets ledare arresterades och hölls fången under flera år i Nederländerna. Moritz belönades med kurfurstevärdigheten, den fråntogs Johan Fredrik tillsammans med stora delar av hans besittningar. Han förlorade då kurlandet, med vilket den kurfurstliga värdigheten var förenad ("Wittenbergkapitulationen" 1547).

Kriget var på så sätt avslutat, men protestanterna hade sedan mindre framgångar vid slaget vid Drakenburg nära Bremen (23 maj 1547) och staden Magdeburg motsatte sig kejsarens order fram till 1551.

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.

Tryckta källorRedigera

  • Ferdinand Seibt: Karl V. - Der Kaiser und die Reformation. Berlin (2. Aufl.) 1998. ISBN 3-442-75511-5
  • Klaus Schulte-van Pol: „Ein gemain Krieg wider alle Protestantes – Die Schlacht bei Mühlberg“, in Die Zeit 25. April 1997 (Onlineversion)