Santa Maria dei Cerchi var en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt Jungfru Maria. Kyrkan var belägen i rione Campitelli, vid Via dei Cerchi, alldeles norr om Circus Maximus. ”Cerchi” kommer av Madonna dei Cerchi, en undergörande Maria-bild som vördades i kyrkan. Enligt en annan teori syftar ”Cerchi” på Circo, det vill säga Circus Maximus.[1]

Santa Maria dei Cerchi
Kyrka
Santa Maria dei Cerchi. Akvarell av Achille Pinelli.
Santa Maria dei Cerchi.
Akvarell av Achille Pinelli.
Land Italien Italien
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Plats Via dei Cerchi
Santa Maria dei Cerchi (nummer 960) på Giovanni Battista Nollis Rom-karta från 1748.
Santa Maria dei Cerchi (nummer 960) på Giovanni Battista Nollis Rom-karta från 1748.
Santa Maria dei Cerchi (nummer 960) på Giovanni Battista Nollis Rom-karta från 1748.

Kyrkans historia redigera

Den tyske arkeologen Christian Hülsen anser, att denna kyrka är identisk med den medeltida Santa Maria de Manu,[2] men detta antagande har på grund av bristen på historiska bevis inte slutgiltigt påvisats. Enligt den italienske författaren Claudio Rendina rör det sig om två skilda kyrkobyggnader.[3]

Santa Maria dei Cerchi förknippas med en undergörande Maria-ikon, som började blöda när en person på 1600-talet slog på den. På initiativ av familjen Cenci uppfördes kyrkan för att hysa denna ikon.[1] Kyrkans fasad var enkelt utformad med ett oxöga över ingångsporten. År 1831 uppfördes en liten kampanil i anslutning till kyrkan.

Med tiden förföll emellertid kyrkan och Maria-ikonen flyttades till kyrkan Santa Maria de Guinizo. År 1870 övergavs Santa Maria dei Cerchi och femton år senare, 1885, dekonsekrerades den och ombyggdes till smedja.[4] Det råder osäkerhet om tidpunkten för kyrkans rivning. Enligt en källa revs kyrkan i slutet av 1800-talet,[5] medan en annan uppgift gör gällande att demoleringen ägde rum 1939. Kyrkans absid finns kvar vid Via dei Cerchi 125.[1]

Bilder redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Lombardi 1998, s. 264.
  2. ^ Hülsen 1927, s. 343–344.
  3. ^ Rendina 2000, s. 203.
  4. ^ Armellini 1891, s. 534.
  5. ^ Pautrier 2013, s. 189.

Tryckta källor redigera