Sant'Apollinare, emellanåt benämnd Sant'Apollinare alle Terme Neroniane-Alessandrine, är en kyrkobyggnad, mindre basilika och titeldiakonia i Rom, helgad åt den helige martyren Apollinaris av Ravenna. Kyrkan är belägen vid Piazza di Sant'Apollinare, strax norr om Piazza Navona, i Rione Ponte och tillhör församlingen Sant'Agostino in Campo Marzio.[1]

Sant'Apollinare
Kyrka
Fasaden vid Piazza di Sant'Apollinare.
Fasaden vid Piazza di Sant'Apollinare.
Land Italien Italien
Län Lazio
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Församling Sant'Agostino in Campo Marzio
Plats Piazza di Sant'Apollinare
Invigd 780
21 april 1748 (nykonsekrering)
Cappella delle Grazie.
Cappella delle Grazie.
Webbplats: Basilica di Sant'Apollinare

Tillnamnet ”Terme Neroniane-Alessandrine” syftar på att kyrkan uppfördes i närheten av Neros termer, vilka uppfördes av kejsar Nero år 62 och byggdes om av kejsar Alexander Severus omkring år 227.

Sedan 1990 tillhör kyrkan Opus Dei; andra kyrkor i Rom tillhörande Opus Dei är Santa Maria della Pace ai Parioli, San Giovanni Battista in Collatino, San Josemaria Escrivá och Sant'Eugenio.

Kyrkans historiaRedigera

Enligt traditionen konsekrerades kyrkan av påve Hadrianus I år 780.

År 1593 publicerade Antonio Tempesta sin vy över Rom – Forma Urbis Romae. På denna ses kyrkans fasad med portalens tre medaljonger. Jesus Kristus flankeras av de heliga Apollinaris och Petrus.[2]

År 1741 gav påve Benedikt XIV arkitekten Ferdinando Fuga i uppdrag att bygga om kyrkan; den konsekrerades av nämnde påve den 21 april 1748.[3]

InteriörenRedigera

Själva kyrkorummet föregås av ett ellipsformat narthex, kallat Cappella delle Grazie. Här finns Mariaikonen Jungfrun och Barnet med de heliga Petrus och Paulus, utförd på 1400-talet av den umbrisk-romerska skolan.[3] Högaltarmålningen utgörs av Ercole Grazianis Den helige Apollinaris vigs till biskop av den helige Petrus. Stuckarbetena är utförda av Bernardino Ludovisi.[4]

Kyrkans takfresk, Den helige Apollinaris förhärligande, är ett verk av Stefano Pozzi. Interiören har sex sidokapell, tre på vardera sida.[5]

Höger sidaRedigera

Cappella di San Luigi Gonzaga

Första sidokapellet på höger hand är invigt åt den helige Aloysius Gonzaga. Altarmålningen utgörs av Den helige Aloysius Gonzaga, utförd 1744–1746 av Ludovico Mazzanti, elev till Baciccia.[4]

Cappella di San Giuseppe

Det andra kapellet är invigt åt den helige Josef och har Giacomo Zobolis Den heliga Familjen, vilken beställdes av kardinal Neri Maria Corsini år 1748.[4]

Cappella di San Francesco Saverio

Tredje kapellet på höger hand är invigt åt den helige Frans Xavier. Skulpturen föreställande helgonet är utförd av Pierre Legros den yngre. Helgonet håller ett krucifix i händerna och vid hans fötter ses en krabba i förgylld brons. Krabban alluderar på en särskild händelse i helgonets liv. Vid en seglats tappade han ett krucifix i vattnet, men detta återfördes till honom av en krabba.[4]

Vänster sidaRedigera

Cappella di San Giovanni Nepomuceno

Första sidokapellet på vänster hand är invigt åt den helige martyren Johannes Nepomuk. Dess altarmålning, Jungfru Maria och Jesusbarnet med den helige Johannes Nepomuk, utfördes mellan 1742 och 1748 av Placido Costanzi, elev till Benedetto Luti.[6]

Cappella del Santissimo Crocifisso

Detta kapell är invigt åt den korsfäste Kristus. Under 1800-talet hade familjen Scalzi patronatsrätt över kapellet. Altarmålningen är utförd av Angelo Zarcone och föreställer den helige Josemaría Escrivá celebrerande mässan.[6]

Cappella di Sant'Ignazio di Loyola

Det tredje kapellet är invigt åt den helige Ignatius av Loyola, grundare av Societas Iesu. Över altaret står Carlo Marchionnis skulptur föreställande titelhelgonet. I kapellet återfinns monumenten över Paolo Giulio Mereghi och dennes hustru Elena Aloisi Bianchelli.[6]

I sakristian förvaras en armrelik av den helige Apollinaris.[7]

TitelkyrkaRedigera

Sant'Apollinare stiftades som titelkyrka av påve Leo X år 1517. Titelvärdigheten upphävdes av påve Sixtus V år 1587.[8]

Kardinalpräster

TiteldiakoniaRedigera

Sant'Apollinare stiftades som titeldiakonia av påve Pius XI år 1929.[9]

Kardinaldiakoner

BilderRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”Chiesa rettoria Sant'Apollinare” (på italienska). Vicariatus Urbis. Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 17 juni 2018. https://www.webcitation.org/70FhgedSj?url=http://www.vicariatusurbis.org/?page_id=188. Läst 17 juni 2018. 
  2. ^ Ferrara 1996, s. 52.
  3. ^ [a b] Ferrara 1996, s. 54.
  4. ^ [a b c d] Ferrara 1996, s. 56.
  5. ^ Lombardi 1993, s. 136.
  6. ^ [a b c] Ferrara 1996, s. 57.
  7. ^ Rendina 2000, s. 39.
  8. ^ ”S. Apollinare” (på engelska). The Cardinals of the Holy Roman Church. Salvador Miranda. Arkiverad från originalet den 17 juni 2018. https://www.webcitation.org/70FjyIEUr?url=http://webdept.fiu.edu/~mirandas/titles-1.htm#Apollinare. Läst 17 juni 2018. 
  9. ^ ”S. Apollinare alle Terme Neroniane-Alessandrine” (på engelska). The Cardinals of the Holy Roman Church. Salvador Miranda. Arkiverad från originalet den 17 juni 2018. https://www.webcitation.org/70Fkp5o9e?url=http://webdept.fiu.edu/~mirandas/deaconries-1.htm#Apollinare. Läst 17 juni 2018. 

Tryckta källorRedigera

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 345–347. OCLC 9269651 
  • Ausenda, Marco (2002) (på italienska). Roma (9). Milano: Touring Club Italiano. sid. 384. ISBN 88-365-2541-5 
  • Buchowiecki, Walther (1967) (på tyska). Handbuch der Kirchen Roms: der römische Sakralbau in Geschichte und Kunst von der altchristlichen Zeit bis zur Gegenwart. Bd 1, Die vier Patriarchalbasiliken und die Kirchen innerhalb der Mauern Roms: S. Agata dei Goti bis S. Francesco Saverio. Wien: Brüder Hollinek. Libris länk. OCLC 888923228 
  • Ferrara, Daniele. ”Sant'Apollinare” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (7): sid. 51–57. ISSN 1126-6546. 
  • Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. sid. 200–201. OCLC 3696954 
  • Lombardi, Ferruccio (1993) (på italienska). Roma: chiese, conventi, chiostri: progetto per un inventario 313—1925. Roma: Edilstampa. sid. 136. OCLC 30727273 
  • Rendina, Claudio (2000) (på italienska). Guida insolita ai misteri, ai segreti, alle leggende e alle curiosità delle Chiese di Roma. Roma: Newton & Compton. sid. 39. ISBN 88-8289-419-3 

Externa länkarRedigera

Romersk-katolska kyrkobyggnader i Rione Ponte