Det sanna självet och det falska självet (engelska true self och false self) är två idéer inom psykoanalys som introducerades 1960 av Donald Winnicott.[1] Winnicott använde begreppet "det sanna självet" för att beskriva ett spontant beteende baserat på autentiska känslor, och känslan av att "vara levande" och att ha ett "verkligt själv".[2] I motsats till detta finns "det falska självet", som Winnicott såg som en defensiv fasad som i extrema fall kan få individen att sakna spontanitet och känna sig död och tom.[1]

Enligt Winnicott finns det sanna självet redan när individer är nyfödda, när de skapar sig en bild av hur verkligheten är och instinktivt gör spontana rörelser.[3]

När ett barn inte får en "tillräckligt bra uppfostran" – alltså inte nödvändigtvis en "perfekt" sådan – kan dess spontanitet tryckas ned av dess känsla av att behöva uppfylla sina föräldrars önskemål och förväntningar.[4] Resultatet av detta kan enligt Winnicott vara upphovet till det falska självet, där "andra personers förväntningar kan få högre betydelse, och ligga över eller säga emot det ursprungliga självet".[5]

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, True self and false self, 2 november 2014.

Noter redigera

  1. ^ [a b] Donald Winnicott, "Ego distortion in terms of true and false self" i The Maturational Process and the Facilitating Environment: Studies in the Theory of Emotional Development. New York: International UP Inc., 1965, s. 140-152.
  2. ^ Salman Akhtar, Good Feelings (London 2009) s. 128
  3. ^ Donald Winnicott, "Ego Distortion in Terms of True and False Self" i The Maturational Process and the Facilitating Environment (London 1965) s. 121
  4. ^ Rosalind Minsky, Psychoanalysis and Gender (London 1996) s. 118
  5. ^ Donald Winnicott, citerad av Josephine Klein i Our Need for Others (London 1994) s. 241