San Salvatore in Thermis
San Salvatore in Thermis, även benämnd San Salvatorello, var en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt Frälsaren. Kyrkan var belägen vid dagens Via del Salvatore i Rione Sant'Eustachio. Kyrkan var initialt inrymd i ruinerna av Neros termer, därav tillnamnet (cognome) ”in Thermis”.
| San Salvatore in Thermis | |
| Kyrka | |
 San Salvatore in Thermis
Fotografi från år 1895 av Romualdo Moscioni. | |
| Land |  Italien
|
|---|---|
| Ort | Rom |
| Trossamfund | Romersk-katolska kyrkan |
| Stift | Roms stift |
| Plats | Via del Salvatore |
| Invigd | 300-talet |
| Dekonsekrerad/ Riven |
|
| - Dekonsekrerad | slutet av 1800-talet |
| - Riven | 1907 |
 (här benämnd S. Salvatoris de Thermis) på Christian Hülsens karta över det medeltida Rom från år 1927. San Salvatore in Thermis
(här benämnd S. Salvatoris de Thermis) på Christian Hülsens karta över det medeltida Rom från år 1927. | |
Kyrkans historia redigera
Enligt traditionen skall kyrkan ha konsekrerats av påve Silvester I (314–335). Kyrkan nämns för första gången i ett dokument från år 998. Marken, där en gång Neros termer stod, hade förvärvats av benediktinerklostret i Farfa och dokumentet innehåller ett avtal mellan klostrets abbot Ugo av Farfa och prästerskapet i kyrkan Sant'Eustachio i Rom.[1][2] Därefter nämns kyrkan i dokument från år 1011, 1017, 1050 samt 1051.
Kyrkan omnämns i en bulla promulgerad år 1186 av påve Urban III; bullan uppräknar den bland filialerna till församlingskyrkan San Lorenzo in Damaso. Kyrkan omnämns därefter i Catalogo di Cencio Camerario, en förteckning över Roms kyrkor sammanställd av Cencio Savelli år 1192.
Därtill förekommer den i Il catalogo Parigino (cirka 1230) som Salvator de Thermis,[3] i Il catalogo di Torino (cirka 1320) som Hospitale Sancti Salvatoris de Termis[4] och i Il catalogo del Signorili (cirka 1425) som sci. Salvatoris in Thermis.[5]
År 1478 avyttrade klostret Farfa San Salvatore in Thermis samt tre andra kyrkor – Santa Maria de Thermis, San Benedetto de Thermis och San Biagio a Piazza Lombarda[6] – åt den franska nationen. Försäljningen godkändes av påve Sixtus IV (1471–1484) i en bulla av den 2 april 1478. Kyrkan kom senare att inkorporeras i Palazzo Madama.
Kyrkans exteriör utgjordes av en enkel ingångsportal krönt av en lynett med en byst föreställande Frälsaren Jesus Kristus, attribuerad åt Giovanni Dalmata. Portalen flankerades av två gallerförsedda fönster. Högaltarmålningen, attribuerad åt Giovanni Odazzi, föreställde Kristi förklaring.[2] Interiören hyste även ikonen Madonnan med Barnet från slutet av 1400-talet samt målningar föreställande helgonen Gregorius den store och Ludvig IX av Frankrike.
I mars 1894 förövades ett anarkistiskt attentat i Palazzo di Montecitorio, i vilket Italiens deputeradekammare är inhyst. Av rädsla för ytterligare attentat beslutades det att San Salvatore-kyrkan, som var inlemmad i Palazzo Madama med Italiens senat, skulle stängas.[7]
År 1905 förvärvade italienska staten San Salvatore och den revs kort därefter för en tillbyggnad av Palazzo Madama.[8] I samband med rivningen fördes de kyrkliga inventarierna till den närbelägna kyrkan San Luigi dei Francesi och marmorfragment, däribland inskriptioner, placerades i cortilen till Palazzo di San Luigi dei Francesi.[2][9]
Bilder redigera
|
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Hülsen 1927, s. 455–456. ”due ecclesiae sanctae Mariae et sancti Benedicti quae sunt aedificatae in thermis Alexandrinis, cum casis, criptis. . . . . . et oratorio Salvatoris infra se”
- ^ [a b c] Lombardi 1998, s. 227.
- ^ ”Il catalogo Parigino (circa il 1230)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/5.html#8. Läst 1 februari 2019.
- ^ ”Il catalogo di Torino (circa il 1320)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/6.html#79. Läst 1 februari 2019.
- ^ ”Il catalogo del Signorili (cr. 1425)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/7.html#102. Läst 1 februari 2019.
- ^ Carpaneto 2001, s. 501.
- ^ Sabatini 1907, s. 5.
- ^ Carpaneto 2001, s. 502.
- ^ Pericoli Ridolfini 1984, s. 86.
Tryckta källor redigera
- Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 438. OCLC 9269651
- Armellini, Mariano; Cecchelli, Carlo; Tacchi Venturi, Pietro (1942) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Edizioni R.O.R.E. di N. Ruffolo. sid. 1440. OCLC 2997278
- Carpaneto, Giorgio et al. (2001) (på italienska). La grande guida dei rioni di Roma (2). Roma: Newton & Compton Editori. ISBN 88-8289-388-X
- Di Bella, Christian (2012) (på italienska). San Salvatore in Thermis: una chiesa scomparsa nell'insula di Palazzo Madama. Roma: Senato della Repubblica; Gangemi Editore. ISBN 8849222742. OCLC 835005691. Läst 8
- Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. OCLC 3696954
- Lombardi, Ferruccio (1998) (på italienska). Roma: le chiese scomparse: la memoria storica della città (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. ISBN 88-7621-069-5. OCLC 41949329
- Pericoli Ridolfini, Cecilia (1984) (på italienska). Rione VIII S. Eustachio. Guide rionali di Roma. "3". Roma: Fratelli Palombi Editori. OCLC 312143504
- Rendina, Claudio (2000) (på italienska). Guida insolita ai misteri, ai segreti, alle leggende e alle curiosità delle Chiese di Roma. Roma: Newton & Compton. sid. 334. ISBN 88-8289-419-3
- Sabatini, Francesco (1907) (på italienska) (
PDF). La chiesa di S. Salvatore in Thermis: il ”Salvatorello” al Palazzo Madama. Roma: Lorenzo Filippucci. OCLC 886504910. https://ia800400.us.archive.org/7/items/lachiesadissalva00saba/lachiesadissalva00saba.pdf. Läst 1 februari 2019
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör San Salvatore in Thermis.
