Öppna huvudmenyn

STS-107/Columbia var den 113:e flygningen i det amerikanska rymdfärjeprogrammet och tjugoåttonde och sista i ordningen för rymdfärjan Columbia. Rymdfärjan brann upp med besättning under återinträde i jordens atmosfär 1 februari 2003.

STS-107
Sts107 flight insignia.jpg
Uppdrag113
RymdfärjaColumbia (28)[1]
NSSDC-ID2003-003A[2]
Färdens tid15 dagar, 22 timmar, 20 minuter, 32 sekunder
Uppskjutning
StartplatsPad 39A vid Kennedy Space Center i Florida
Start16 januari 2003 15:39:00 UTC
Landning
LandningsplatsPlanerades till Kennedy Space Center i Florida
LandningSkytteln brann upp under återinträdet den 1 februari 2003 kl.~13:59:32 UTC
Omloppsbana
Varv255 st[3]
Apogeum285 km
Perigeum270 km
Banlutning39,0°
Sträcka10,6 miljoner km
Besättning
BefälhavareRick Husband (2)
PilotWilliam C. McCool (1)
UppdragsspecialisterKalpana Chawla (2)
Michael P. Anderson (2)
Laurel Clark (1)
David Brown (1)
NyttolastspecialisterIlan Ramon (1)
Crew of STS-107, official photo.jpg
Kronologi
Rymdfärjeprogrammet
Föregående uppdrag Nästa uppdrag
STS-113 STS-113 STS-114 STS-114
Spacehab moduler och utrustning i rymdfärjans lastrum

UppdragetRedigera

Rymdfärjan Columbia hade i lastutrymmet med sig Spacehab RDM dubbla laboratoriemoduler.

Nyttolaster och ExperimentRedigera

  • Experiment i Spacehab inkluderade nio kommersiella nyttolaster innehållande 21 olika experiment.
  • Fyra nyttolaster från ESA innehållande 14 olika experiment.
  • En nyttolast samt experiment för ISS risknedsättning.
  • 18 nyttolaster innehållande 23 experiment för NASAs Office of Biological and Physical Research (OBPR).

HaverietRedigera

Under uppskjutningen iakttogs bitar av isoleringsskum från den externa bränsletanken falla av och träffa rymdfärjan på ena vingens framkant. Under återinträdet i atmosfären den 1 februari 2003 kunde markkontrollen se onormalt höga temperaturer i vingens struktur. Minuter senare bröts rymdfärjan sönder och farkosten totalförstördes och samtliga sju i besättningen omkom.

Detta var den andra olyckan med rymdfärjan där både besättning och farkost gick förlorade. Den första olyckan skedde i januari 1986 när Challenger havererade under uppdraget STS-51-L, men då redan 73 sekunder efter start och av andra orsaker.

UtredningRedigera

Efter olyckan tillsattes en utredning CAIB - Columbia Accident Investigation Board - som i augusti 2003 avrapporterade sina slutsatser i en omfattande rapport.[4] Rapporten bekräftade den allmänt accepterade olycksorsaken att fragment av isoleringsskum lossnade vid uppskjutningen och skadade delar av rymdfärjans värmesköld vilket fick förödande konsekvenser vid återinträdet i jordatmosfären. Man klarlade också att problemet med lossnande skumfragment var känt och uppträdde i varierande omfattning vid samtliga uppskjutningar, men att man med hjälp av övertygande powerpoint-presentationer hade förmedlat uppfattningen att risken för skador i oacceptabel omfattning var liten. Utredningen myntade begreppet "Engineering by Viewgraphs",[5] alltså ingenjörsanalyser med hjälp av presentationsteknik istället för beräkningar, tester och logiska resonemang.

BesättningRedigera

Besättningen ombord på Columbia bestod till större delen av förstagångsrymdflygare och hade en internationell besättning. Ilan Ramon blev Israels första astronaut i rymden.

  1. Rick Husband (2), befälhavare.
  2. William McCool (1), pilot
  3. Kalpana Chawla (2), uppdragsspecialist
  4. Michael P. Anderson (2), uppdragsspecialist
  5. Laurel Clark (1), uppdragsspecialist
  6. David Brown (1), uppdragsspecialist
  7. Ilan Ramon (1), nyttolastspecialist

KällorRedigera

FotnoterRedigera

  1. ^ NASA Space Shuttle Launch Archive, läst 28 juli 2016.
  2. ^ NASA Space Science Data Coordinated Archive, läst 28 juli 2016.
  3. ^ Manned Astronautics - Figures & Facts Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine., läst 28 juli 2016.
  4. ^ ”The Columbia Accident Investigation Board Report”. NASA. August 2003. https://history.nasa.gov/columbia/CAIB_reportindex.html. Läst 1 februari 2019. 
  5. ^ CAIB, vol 1, page 191