S:t Michel
S:t Michel [sankt 'mickel] (finska Mikkeli) är en stad i landskapet Södra Savolax i Finland. S:t Michel har 52 122 invånare och har en yta på 3 229,57 km², varav 681,11 km² är vattenområden. Grannkommuner är Hirvensalmi, Jockas, Kangasniemi, Mäntyharju, Pieksämäki, Puumala och Savitaipale.
| S:t Michel | ||
| Mikkeli (finska) | ||
| Kommun | ||
 Vy mot centrala S:t Michel från Naisvuori gamla vattentorn.
| ||
|
||
| Land |  Finland
| |
|---|---|---|
| Landskap | Södra Savolax | |
| Admin. centrum | S:t Michels centraltätort | |
| Area | 3 229,57 km² (2016-01-01)[1] | |
| - land | 2 548,46 km² | |
| - vatten | 681,11 km² | |
| Folkmängd | 52 122 (2021-12-31)[2] | |
| - män | 25 737 (2020-12-31)[2] | |
| - kvinnor | 26 846 (2020-12-31)[2] | |
| Befolkningstäthet | 20,45 invånare/km²[2][1] | |
| Kommunkod | 491 | |
| Geonames | 646005 | |
| Läge | 61°41′N 27°16′Ö / 61.683°N 27.267°Ö | |
| Språk - Finska: - Svenska: - Övriga: |
97,1% 0,1% 2,7% | |
 S:t Michels läge i Finland.
| ||
| Webbplats: www.mikkeli.fi | ||
S:t Michel är enspråkigt finskt.
Centraltätorten har 35 967 invånare (2012).[3]
HistorikRedigera
De äldsta tecknen på bebyggelse i S:t Michel är från 4000−2000 f.Kr.[4]
Stamsocken för hela Savolax var Savilahti (Sankt Michel). Den var på 1200-talet en ortodox pogost. Efter freden i Nöteborg 1323 blev den en katolsk kyrksocken och nämns som sådan 1329. Jockas torde ha grundats som ett kapell under Savilahti omkring sekelskiftet 1400 och blev en självständig kyrksocken 1442.[5]
Under Gustav III:s ryska krig var den svenska arméns högkvarter ofta placerade i S:t Michel och Gustaf III vistades där. S:t Michel fick stadsrättigheter 1838 genom beslut av kejsar Nikolaj I.
Under krigen 1939−1945 hade Gustaf Mannerheim sitt högkvarter i Centralfolkskolan, numera Huvudstabsmuseet (fi. Päämajamuseo), i S:t Michel, liksom han haft det i samma stad under en period under finska inbördeskriget.
S:t Michel var residensstad i S:t Michels län och Östra Finlands län.
BefolkningsutvecklingRedigera
| Befolkningsutvecklingen i S:t Michels stad 1975–2020[6] | ||||
|---|---|---|---|---|
| År | Folkmängd | |||
| 1975 | 51 719 | |||
| 1980 | 52 505 | |||
| 1985 | 53 800 | |||
| 1990 | 54 404 | |||
| 1995 | 55 563 | |||
| 2000 | 55 222 | |||
| 2005 | 54 728 | |||
| 2010 | 54 455 | |||
| 2015 | 54 665 | |||
| 2020 | 52 583 | |||
| Anm: Uppgifterna avser förhållandena den 31 december nämnda år enligt områdesindelningen den 1 januari 2022. | ||||
BebyggelseRedigera
I S:t Michels centrala delar märks kyrkomuseet (inrymt i en stensakristia från 1500-talet, Savolax äldsta byggnad), länsstyrelsens hus (Carl Ludvig Engel, 1842) och stadshuset (Selim A. Lindqvist, 1912) vid stadens centrala torg, domkyrkan (Josef Stenbäck, 1897), landsförsamlingens träkyrka vid södra utfarten (Charles Bassi, 1817), Östra försvarsområdets stab (Aarne Ehojoki, 1965) samt konsert- och kongresshuset Mikaeli (Arto Sipinen, 1988).[7]
KommunsammanslagningarRedigera
År 2001Redigera
Staden S:t Michel samt kommunerna S:t Michels landskommun och Anttola sammanslogs den 1 januari 2001 till den nya storkommunen och staden S:t Michel.[8]
År 2007Redigera
Staden S:t Michel och kommunen Haukivuori sammanslogs den 1 januari 2007 till den nya staden S:t Michel. S:t Michel hade före sammanslagningen 46 544 invånare och hade en yta på 1 622,11 km², varav 1 306,14 var landområden.[9][10].
År 2013Redigera
Den 1 januari 2013 slogs kommunerna Kristina och Suomenniemi ihop med S:t Michel till den nya staden S:t Michel.
SevärdheterRedigera
- S:t Michel domkyrka, arkitekt Josef Stenbäck
- Naisvuori utsiktstorn
- "Stensakristian" (Kivisakasti)
- Visulahti upplevelsepark
- Huvudstabsmuseet (Päämajamuseo)
- Kenkävero gamla prästgård
KommunikationerRedigera
JärnvägarRedigera
Savolaxbanan löper genom staden i nord-sydlig riktning. Persontåg stannar i S:t Michel. Persontågen slutade trafikera Haukivuori station i augusti 2014.
LandsvägarRedigera
Riksväg 5 passerar S:t Michel och är stadens främsta landsvägsförbindelse. Riksväg 13 leder till Kangasniemi och Jyväskylä (NV) och Villmanstrand (SO). Länsväg 62 går österut till Anttola och vidare mot Imatra. Länsväg 72 löper norrut från centralorten via Haukivuori mot Pieksämäki.
FlygRedigera
Sankt Michels flygplats ligger på 3 kilometers avstånd från centrum. För tillfället[när?] bedrivs ingen reguljär passagerartrafik efter att European Executive Express på grund av konkurs upphört med sina flygningar i oktober 2005.
SjövägarRedigera
Saimen skjuter in en vik upp till S:t Michels centrum, varifrån det sommartid går turisttrafik till bland annat Villmanstrand.
BilderRedigera
S:t Michels stadshus
S:t Michels konstmuseum
Sakristian är byggd ca 1520−1560.
Konserthuset
SportRedigera
Idrottsföreningen Mikkelin Palloilijat från S:t Michel blev finska mästare i bandy 1968, men spelar inte längre bandy. Bandyklubben Mikkelin Kampparit, som blev finska mästare 2012 och 2015, har också sitt hemvist i S:t Michel.
VänorterRedigera
S:t Michel har åtminstone följande vänort:[11]
Kreis Ostholstein, Tyskland, sedan 2005- Borås, Sverige
ReferenserRedigera
- ^ [a b] ”Finlands areal kommunvis 1.1.2016”. Lantmäteriverket. 1 januari 2016. http://www.maanmittauslaitos.fi/sites/default/files/alat16_su_nimet_0.xlsx. Läst 2 april 2016.
- ^ [a b c d] ”Befolkning efter ålder (1-års) och kön områdesvis, 1972-2021”. Statistikcentralen. 31 mars 2022. https://pxdata.stat.fi/PxWeb/pxweb/sv/StatFin/StatFin__vaerak/statfin_vaerak_pxt_11re.px. Läst 22 mars 2023.
- ^ ”Tätorter efter folkmängd och folktäthet 31.12.2012”. Statistikcentralen. Arkiverad från originalet den 9 februari 2018. https://web.archive.org/web/20180209182516/http://pxnet2.stat.fi/PXWeb/pxweb/sv/StatFin_Passiivi/StatFin_Passiivi__vrm__vaerak/statfinpas_vaerak_pxt_027_201200_sv.px. Läst 15 juli 2019.
- ^ Historia-Mikkeli
- ^ Palola, A.-P: Yleiskatsaus Suomen keskiaikaisten seurakuntien perustamisajankohdista (Översikt över grundläggandet av de medeltida församlingarna i Finland), Faravid 18-19 (1994/1995), s. 97, Åbo domkyrkas svartbok, Helsingfors 1890, nr 52, 506, Finlands medeltidsurkunder I, Helsingfors 1910, nr 313
- ^ ”11re -- Befolkning efter ålder (1-års) och kön områdesvis, 1972-2021”. Statistikcentralens PX-Web databaser. Statistikcentralen. https://pxdata.stat.fi/PxWeb/pxweb/sv/StatFin/StatFin__vaerak/statfin_vaerak_pxt_11re.px/. Läst 23 mars 2023.
- ^ S:t Michel i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ^ (på svenska, finska och engelska) (
PDF) Befolkningens sammansättning 2000. Finlands officiella statistik. "Befolkning 2001:6". Helsingfors: Statistikcentralen. 2001. sid. 116-117 (117-118 i pdf:en). ISBN 951-727-912-4. https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/158271/xvaerak_200000_2001_dig.pdf?sequence=1&isAllowed=y. Läst 29 mars 2023
- ^ Statistikcentralen: Befolkningsdatabas
- ^ Befolkningsregistercentralen: Befolkningsdatasystemet - Länens, magistraternas, häradenas och kommunernas invånarantal månadsvis (november 2006) Arkiverad 27 december 2010 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Vänorter på Finland ambassad i Berlins sidor, läst 15 oktober 2015
Externa länkarRedigera
Wikimedia Commons har media som rör S:t Michel.- Stadens webbplats
Se kartdata överlagrat på OSM (Kartdata)
