Öppna huvudmenyn

Ryning var en svensk adlig ätt, som under 1400- och 1600-talen hade en betydande ställning. Ätten härstammade från Greger Ryning, som levde i Skåne omkring 1360 och förde i vapnet en silverbjälke i blått och rött fält och på hjälmen fyra påfågelfjädrar. Ätten introducerades på Riddarhuset vid dess bildande 1625 och vann genom en av sina medlemmar friherrlig värdighet 1651 som friherrlig ätt nummer 15.

Ryning
En silverbjälke i blått och rött fält.
Friherre Erik Rynings (nr 15) (1592-1654) huvudbaner i Vadsbro kyrka, Södermanland.
Känd sedan1360
UrsprungSkåne
Upphöjd1651 friherrlig
StamfarGreger Ryning
Sverige Sveriges riddarhus
Introducerad1625
Gradfriherrlig ätt nr 15
† Utslocknad i Sverige
Utslocknad1654
SvärdssidanErik Ryning

Flera av släkten Ryning har suttit i riksrådet. Bland dessa kan nämnas:

Bland övriga i släkten kan nämnas:

  • Erik Ryning (död 8 november 1520), son till Bengt Ryning (död 1505), riksråd, som var med om att övertala Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) att ge upp Stockholm åt Kristian II. Han blev ett av offren vid Stockholms blodbad 1520.
  • Olof Ryning, son till Bengt Ryning (död 1505). Olof Bengtsson Ryning var en av de sex män som 1518 lämnades som gisslan åt Kristian II, tillsammans med bland andra Gustav Vasa. Stred under Gustaf Vasas befrielsekrig ännu under sensommaren 1521 på konung Christians sida och blev, troligen i augusti, sårad i en träffning vid Kolsund. Gick sedan över till Gustaf Vasa. I slottsloven på Kalmar 1526–1527.
  • Olof Ryning (död 1589), son till Nils Ryning (1520-1578), var 1583 konung Johan III:s hovmarskalk och kammarjunkare. Död 1589.
  • Erik Ryning (död 1613), son till Nils Ryning (1520-1578), ståthållare på Västerås slott samt över Västmanland och Dalarna.

Den manliga delen av släkten dog ut 1654, då Erik Ryning avled.

ReferenserRedigera

 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.