Öppna huvudmenyn

Runverket är en del av Riksantikvarieämbetet med ansvar för rådgivning och samordning av vårdinsatser på runstenar och för publicering av Sveriges runinskrifter. Egentligen är Runverket en benämning på det stora korpusverket Sveriges runinskrifter, som initierades i början av 1880-talet av riksantikvarie Hans Hildebrand (1842-1913) och började utkomma år 1900. Senare har detta blivit en populär benämning på den arbetsgrupp hos Riksantikvarieämbetet som arbetar med runinskrifter, med tolkning, dokumentation och med rådgivning kring vård av runstenar och runhällar.[1] Åtgärder på runstenarna är uppdelade så att imålning av runor görs av Runverket eftersom imålningen kräver dels runologisk kompetens, dels materialkännedom så att inte färg som skadar stenen eller som är omöjlig att ta bort används. Imålning görs i samband med att stenen är nyligen rengjord.[2] Däremot är praktiska vård- eller konserveringsinsatser i fält något som länsstyrelserna beslutar om (de är tillståndsgivande myndighet) och endast länsstyrelserna får beställa åtgärder, som till exempel rengöring, av externa entreprenörer, detta enligt Kulturmiljölagen, (KML), 2. kap., 7§.[3] Vården av runstenarna, och då i synnerhet rengöring och imålning sker i nära samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna). Sedan 2009 är runolog fil dr Magnus Källström knuten till Runverket. Runverket består sedan 2009 av fem personer, Magnus Källström inberäknad.[4]

Runverkets fortsatta existens ansågs vara hotad av akademiska forskare i början på 2000-talet. Detta föranledde 2007 en debatt mellan dessa och den dåvarande riksantikvarien Inger Liliequist. [5]

Runologer knutna till Runverket 1882-2008Redigera

Information från Antikvarisk-topografiska arkivet, Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet.[6]

KällorRedigera

Tryckt litteraturRedigera

  • Svärdström, Elisabeth, 1971: Runorna och runverket. Föredrag vid Fornminnesavdelningens informationssammankomst 23.4.1971. Riksantikvarieämbetet, Småskrifter och särtryck 18. Stockholm.
  • Wessén, Elias, 1952: Det svenska runverket. Ett 350-årsminne. Fornvännen 47. Stockholm.

Externa länkarRedigera