Rostra

Rostra (pluralis av latinets rostrum som betyder "näbb", eller på skepp "ramm") var i antikens Rom en talartribun, från vilken ämbetsmän och senare kejsaren höll tal till folket. Rostran fick sitt namn till följd av den romerska vinsten under slaget vid Antium (dagens Anzio) 338 f.Kr., då romarna beslagtog sex rostra från latinarnas krigsskepp som de sedan fäste på Rostrans framsida.

Lämningar av Rostra på Forum Romanum i Rom, delvis rekonstruerade på 1900-talet.

Historia

Rekonstruktion av Rostran under 200-t f.kr. Forsknings- samt undervisningsprojekt gjort i samarbete mellan ”Winckelmann-Institut av Humboldt-Universität” och ”Excellence Cluster TOPOI”

Plattformen har varit belägen på Forum Romanum sedan 500-talet och användes flitigt under både Romerska republiken och kejsartiden. 44 f.Kr. flyttades rostran västerut på Forum p.g.a. de ombyggnader som skedde vid Comitium på den här tiden.

Talartribunens upphöjda plattform har sett olika ut under olika perioder. Under år 44 f.Kr. tros den ha varit svagt bågformad med en skulptur på varje kortsida och en framsida prydd med rammar från erövrade skepp. Under Augustus tid byggdes podiet ut och fick en rak framsida istället för rundad. Den största förändringen tros dock ha skett under 200-talet e.Kr. då podiet försågs med fristående kolonner dekorerade med skulpturer högst upp. Rammarna på framsidan blev successivt fler i samband med att romarna vann fler sjöslag, exempelvis lät Octavianus utvidga mängden rammar på framsidan av rostran följt slaget vid Actium. Under Septimius Severus tid gjordes mer betydande förändringar på Rostrans plattform, förmodligen i samband med uppförandet av Septimius Severusbågen norr om Rostra i form av ett monument som skulle ha täckt hela plattformens längd.

Rekonstruktion av den S.k. ”Rostra Augusta”, 29 f.Kr. Påbörjad 44 f.Kr. Av Julius Caesar , då under namnet ”Rostra Caesaris”.

Namnet "Rostra" kom att bli synonymt till talartribunen och bibehölls även efter Rostrans byggdes om. Ursprungligen syftade termen på en struktur belägen inom Comitium-utrymmet nära forumet och var vanligtvis associerad med senatens Curia Hostillia. Den gamla rostran började kallas Rostra Vetera ("äldre Rostra") under kejsartiden för att skilja den från senare plattformar. Talartribunen påbörjad av Julius Caesar kom att byggas om ett flertal gånger och senare Rostra behöll namnet Rostra tillsammans med ett epitet, oftast associerad till personer som byggde den. Den första ombyggnationen skedde under Caesar då den äldre Rostran kom att ersättas av en ny Rostra under Caesar som byggde om plattformen som en del av hans större omformning av Forum Romanum. Den nya rostran flyttades från den norra delen av Forumet till den västra sidan och kom att färdigställas under Caesars arvinge Augustus, då under namnet Rostra Augusta

Hålen på framsidan av det nya podiet antas ha varit till för att fästa rammarna. Talarpodiet har en rak framsida, medan baksidan bildar en kurva, som avspeglar formen på det tidigare podiet, vars ena sida följde Comitiums rundning. Rostra Augusta fick ytterligare tillägg runt 470 e.Kr. då en vinge i nordvästlig riktning byggdes till som ett minnesmärke över segrarna till sjöss mot Vandalerna.

Det som nu kan ses på platsen är till stor del en modern rekonstruktion.

Funktion

Rostran, som en talartribun, var en plats där magistrater och andra innehavare av viktiga ämbeten i antikens Rom kunde tilltala folkmassorna. Talen var en essentiell del av den romerska politiken och en lyckad politiker var per automatik tvungen att vara en duktig talare och retoriker. Under tidig- och mellanrepublik hölls de flesta talen vid Rosta med talaren vänd mot Comitium där Folkförsamlingen hölls. Under senrepubliken såga talarna däremot vända sig om och istället tilltala det större och mer tillgängliga Forum Romanum. Denna förändring gjorde att talen som tidigare kunde ha en publik på mellan 5000 och 6000 (tättpackat) i Comitium kunde nu potentiellt nå ut till en publik på upp till 20 000 på Forumet. Den här nya talformen var användbar för populares, de senatorer som förlitade sig på ett folkligt stöd i stället för elitens. Rostran behöll sin funktion som retorikernas främsta scen för att stärka sin folkliga och politiska ställning – och i vissa fall även som ett vapen för att få igenom sin politiska agenda.

Under senrepubliken blev Rostran en relativt farlig plats där vissa populares kunde bygga upp sådant folkligt missnöje mot andra politiker att de mer eller mindre inte längre kunde använda talartribunen eller hålla offentliga tal. Ett känt exempel är när folktribunen Tiberius Gracchus fick folkmassan att vända sig mot hans kollega Marcus Octavius som tvingades fly från Rostran för att senare även förlora sitt ämbete genom en omröstning i folkförsamlingen.

Rostran kunde också användas som en uppvisningsplats där kroppsdelar från politiska motståndare kunde komma att spikas upp under inbördeskrigen. Det mest omnämnda exemplet är Ciceros händer och huvud som Marcus Antonius lät spika upp under det andra triumviratet.

Rostran förblev under kejsartiden en viktig plats för politiska tal och presentationer, men blev också en plats där de avlidna kejsarna kunde visas upp för folket i samband med begravningstal. Under kejsartiden fick talarplattformen en symbolisk innebörd med koppling till den forna republiken men användes primärt av kejsaren.

En plats för folket?

Inom den historiska och arkeologiska forskningen finns det diskussionen och oenighet gällande vilka som egentligen lyssnade och deltog i talen som hölls vid Rostran. Vissa forskare menar att systemet i sin natur var starkt oligarkiskt och dominerat av den aristokratiska senaten, och att det enbart fanns en liten skara politiskt intresserade lyssnare som hade möjligheter att närvara vid dessa politiska tal. En annan grupp forskare följer till stor del den antika historikern Polybius tes gällande en "blandad konstitution" där folkets makt är betydligt större. Dessa forskare menar att det både fanns ett större intresse bland de lägre skikten för politik samt att de deltog i större antal vid tal och val inom folkförsamlingarna.

Historikern Robert Morstein-Marx lyfter fram contio som ett bra exempel där en stor folkmassa kunde påverka både legislativa beslut och det politiska livet i Rom. Historikern Henrik Mouritsen menar istället att de flesta medborgarna varken hade tid, möjlighet eller intresse att komma till Forum Romanum och Rostra för att delta i diskussioner eller contio. Istället skulle Forum vara en plats för eliten. En tredje röst i diskussionen, som ger stöd åt Mouritsen, är historikern Ramsay MacMullen som i sin artikel ‘How Many Romans Voted?’ skriver om möjligheten för vanliga medborgare i Rom att delta i politiken vid Forum och Rostra. Han menar att Rom vid den här tiden hade vuxit så stort att de flesta inte hade möjligheten att delta samt att de hellre höll sig till sina egna grannskap.

Historikern Alexander Yakobson har undersökt dessa teser och diskuterar dem i sin artikel The People’s Voice and the Speakers’ Platform: Popular Power, Persuasion and Manipulation in the Roman Forum från 2004. Han står mer på Morstein-Marx sida i diskussionen men menar att man måste ta den politiska manipulationen med i beräkningarna när man talar om den demokrati som fördes i Rom.

När den romerska ämbetsmannen vände sig mot folket på Rostran gav han dem möjlighet att påverka politiken då de genom att visa sitt missnöje kunde hindra att reformer ens föreslogs till senaten. Folket kunde på så vis indirekt påverka politiken.  Enligt Yakobsons mening togs folkets vilja på allvar av aristokratin eftersom folkligt missnöje kunde hota aristokratins ställning. Ett sådant exempel är hur Scipio (inte ännu tilldelad titeln Africanus) hotade senaten med att ta stöd av folket om han inte fick igenom sin vilja att invadera Africa.