Rosenfink (Carpodacus erythrinus), är en fågel som tillhör familjen finkar. Rosenfinken har sin största och individtätaste utbredning i Sibirien och Centralasien, men har på senare tid spridit sig till Östeuropa, Centraleuropa och Skandinavien. Den adulta hanen är karmosinröd på bröstet och huvudet, medan honor och hanar yngre än tredje kalenderåret är olivbruna och streckade. Rosenfinken har också en karaktäristisk sång som består av visslingar som liknar en busvissling.

Rosenfink
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Carpodacus erythrinus 20060623.jpg
Rosenfink, hane
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteCarpodacus
ArtRosenfink
C. erythrinus
Vetenskapligt namn
§ Carpodacus erythrinus
AuktorPallas, 1770
Utbredning
Common Rosefinch Distribution.png
Rosenfinken har ett stort utbredningsområde i Europa och Asien.
Synonymer
Erythrina erythrina
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utseende och läteRedigera

 
Honfärgad rosenfink.

Rosenfinken blir upp till 15 centimeter lång och väger ungefär 20 till 25 gram. De har en kort och kraftig och rundad mörk näbb och pepparkornsögon. I alla dräkter har den dubbla smala vingband som dock kan vara svåra att se när fjäderdräkten är sliten.[2] Honor och hanar yngre än tredje kalenderåret, är olivbruna och streckade och går inte att skilja åt. Därför talar man om honfärgade individer.

Hos den adulta hanen är huvudet karminrött med en bred mörkbrun tygel. Övre delen av bröstet och övergumpen är också röda medan den nedre delen, inklusive buk och undergump är vit eller ljusgrå. Ovansidan av vingarna, stjärten och ryggen är mörkbruna.

Locklätet låter ungefär "vy" eller "djy". Sången låter ungefär "vy vídjio", i styrka nästan som en busvissling. Inom engelskan har det hävdats att rosenfinkens läte låter som den säger "pleased to meet you" (trevligt att träffas).

Utbredning och systematikRedigera

Rosenfinken har sin största och individtätaste utbredning i Sibirien och Centralasien och har först senare brett ut sig västerut till Östeuropa, Centraleuropa och Skandinavien.[3] Den är en långflyttare som övervintrar i Indien, Iran sydöstra Pakistan, Nepal och Sydostasien[4]

UnderarterRedigera

Rosenfinken delas ofta upp i fem underarter med följande utbredning:[5]

  • Carpodacus erythrinus erythrinus – nominatformen häckar från norra Europa och västra Sibirien, österut till Jenisejfloden, och söderut till norra Turkiet.
  • Carpodacus erythrinus grebnitskii – häckar i östra Sibirien, norra Sachalin, Mongoliet och i Manchuriet.
  • Carpodacus erythrinus kubanensis – häckar i Kaukasus och i norra Iran
  • Carpodacus erythrinus ferghanensis – häckar från nordöstra Iran och österut till norra Afghanistan, norra Pakistan och Kashmir
  • Carpodacus erythrinus roseatus – häckar i Himalaya

De enda kännetecknande skillnaderna dem emellan är färgtoner och mängden streckning. I vinterkvarteren kan dessa underarter oftast inte särskiljas utifrån dessa kännetecken eftersom det också förekommer stora individuella skillnader[6]

 
Hane rosenfink fotograferad i Pakistan, med större inslag av rött än nominatformen.

Tillfälligt har rosenfinken påträffats i bland annat Färöarna, Jordanien, Taiwan och USA.[1]

SläktestillhörighetRedigera

Rosenfinken placeras traditionellt i släktet Carpodacus. Genetiska studier[7][8] visar dock att den är systerart till övriga rosenfinkar, där även de monotypiska släktena Kozlowia, Uragus, Pyrrhospiza, Propyrrhula, Haematospiza samt utdöda Chaunoproctus ingår. Eftersom typarten för Carpodacus, sibiriska rosenfinken, inte är särskilt närbesläktad har rosenfinken av vissa[9] lyfts ut i ett eget släkte, Erythrina. De allra flesta taxonomiska auktoriteter utvidgar dock Carpodacus till att omfatta hela komplexet, varvid rosenfinken behålls i Carpodacus.

Förekomst och status i SverigeRedigera

Rosenfinken kom till Sverige österifrån och första observationen gjordes 1839Gotland,[4] men först hundra år senare observerades det första häckande paret i Sverige, på Fårö 1938.[2] Under 1950-talet observerades den i södra Dalarna och i området kring Norrtälje för att från och med mitten av 1950-talet häcka årsvist i Sverige.[10]. Under 1960- och 1970-talen skedde en explosionsartad spridning i stora delar av landet, med tyngdpunkt på de östra delarna.

Fram till cirka 1995 ökade beståndet, men sedan dess har det minskat kraftigt.[4] Vid slutet av 1990-talet var den dock tämligen allmän till sparsamt förekommande i stora delar av Sverige förutom i de sydvästra delarna, i delar av Småland och i de inre delarna av Norrland, där den bara förekom sparsamt till sällsynt.[4]

Enligt Svensk häckfågeltaxering minskade den med ca 60% mellan åren 1993 och 2008[4] och idag beräknar man att det svenska beståndet består av cirka 17 000 par.[4] I 2010 och 2015 års upplagor av Artdatabankens rödlista anges rosenfinkens hotstatus i Sverige som sårbar, för att i 2020 års lista nedgraderades till den lägre kategorin nära hotad.[11]

Från Sverige påbörjar den sin höstflyttning under andra halvan av juli till mitten av augusti och den sträcker åt sydost och är den enda häckande finken i Sverige som övervintrar i området kring Indien.[3]

EkologiRedigera

Under häckningsperioden lever rosenfinken på fuktiga ängar, i parker, buskrika landskap, våtmarksskogar och fruktträdgårdar. Boet placeras lågt och väl gömt i tjockt buskage. Häckningstiden är kort, och infinner sig i juni i Sverige. Honan lägger i snitt fyra till sex mörkblå, mörkfläckiga ägg som hon ruvar under elva till 13 dagar. Under tiden försörjs hon av hanen med föda. Efter tolv till 14 dygn blir ungfåglarna flygga.

 
Ägg av rosenfink ur Muséum de Toulouses samling.

FödaRedigera

Rosenfinken livnär sig mest av blad- och blomknoppar från rönn, vinbär och äppelträd. Även honhängen av vide, maskrosfrön, mindre insekter och bladlöss är populär föda.

Status och hotRedigera

Rosenfinken har ett stort utbredningsområde och en stor global population. Utvecklingstrenden är negativ men trots det bedöms den inte vara hotad varför IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC). Populationen i Europa uppskattas till mellan drygt 7,8 och drygt 14,1 miljoner par. Extrapolerat på hela utbredningsområdet ger det en preliminärt uppskattad världspopulation på mellan 62 och 113 miljoner vuxna individer.[1]

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Karningimpel, 12 augusti 2005.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2016 Carpodacus erythrinus . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2019.3. Läst 6 januari 2020.
  2. ^ [a b] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 467-468. ISBN 91-1-913142-9 
  3. ^ [a b] Magnus Ullman (2007) Europas fågelliv - del.2, Vår Fågelvärld, nr.6, årg.66
  4. ^ [a b c d e f] Artfakta om rosenfink, ArtDatabanken.
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  6. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  7. ^ Zuccon, D., Prys-Jones, R., P.C. Rasmussen, and P.G.P. Ericson (2012), The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae), Mol. Phylogenet. Evol. 62, 581-596.
  8. ^ Tietze, D.T., M. Päckert, J. MArtens, H. Lehmann, and Y.-H. Sun (2013), Complete phylogeny and historical biogeography of true rosefinches (Aves: Carpodacus), Zool. J. Linn. Soc. 169, 215-234.
  9. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  10. ^ Wahlberg,T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 457 
  11. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF

Externa länkarRedigera