Rimkrönika betecknar en historisk berättelse skriven på knittelvers (jfr Prosaiska krönikan). Förebilderna är direkt tyska, indirekt franska chanson de geste, och genren förekommer under medeltiden både i Danmark och Sverige.

Den svenska rimkrönikesviten inleds med Erikskrönikan, som är skriven på 1320-talet och skildrar tiden ca 1230-1319. På 1430-talet skrevs först Engelbrektskrönikan och kort därefter Karlskrönikan (avslutad ca 1452), i vilken Engelbrektskrönikan samtidigt inarbetades. Karlskrönikan täcker åren 1389-1452 och den kopplades samman med Erikskrönikan genom den s.k. Förbindelsedikten vilken sannolikt skrevs samtidigt med en ny inledning till Erikskrönikan på 1450-talet. En fortsättning på Karlskrönikan blev Sturekrönikan som skildrade resten av 1400-talet fram till 1496. Dessa krönikor sammanfattades förr under begreppet Stora rimkrönikan.

Den på 1450-talet påbörjade Lilla rimkrönikan[1] skildrade Sveriges historia från tidernas gryning fram till krönikans egen tid. Lilla krönikan reviderades ett flertal gånger och den slutliga versionen täckte tiden fram till 1520.[2].

Ytterligare ett antal mindre rimkrönikor från svensk medeltid är kända, t.ex. biskopskrönikorna för Skara (från 1400-talets slut) och Linköping (från 1520-talet).

Källor redigera