Öppna huvudmenyn

Reumatoid artrit (RA), även kallad ledgångsreumatism, är en autoimmun sjukdom som kännetecknas av kronisk inflammation (artrit) och smärta (artralgi) i kroppens leder. Inflammationen har stark förmåga att bryta ned brosk, intilliggande ben, senor och artärer.

Reumatoid artrit
latin: arthritis rheumatoides, rheumarthritis
Hand med felställningar till följd av RA.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10M05-M06
ICD-9714
OMIM180300
DiseasesDB11506
Medlineplus000431
eMedicinemed/2024  emerg/48
MeSHsvensk engelsk

Orsaken är något oklar, men tros vara multifaktoriell. RA drabbar 0,5–1 % av befolkningen i västvärlden, är vanligare bland indianer och mindre vanlig i Östasien. 2–3 gånger fler kvinnor än män drabbas, och bland yngre med RA är kvinnor desto mer överrepresenterade.[1] Tre månader efter förlossning och under klimakteriet är risken för RA ökad.[2] Medianåldern för insjuknande för båda könen är 55–60 år.[1]

Genetiska faktorer och rökning ökar risken för RA. Rökning förvärrar dessutom sjukdomsförloppet. En studie visade en riskökning med 40 procent för de som rökt minst 25 cigaretter om dagen i över 20 år.[1]

Innehåll

Patofysiologi och symtomRedigera

 
Ledförändringen vid reumatoid artrit.

RA börjar med en inflammatorisk process, som bland annat inblandar vita blodkroppar, cytokiner, interleukiner och prostaglandiner. Det kan även bildas antikroppar som angriper den egna vävnaden (autoantikroppar). Inflammationen sprider sig, och börjar drabba vävnad som tidigare inte var drabbad, vilket gör att inflammationen blir långvarig och självunderhållande. När inflammationen pågått ett tag börjar brosk, ben och andra strukturer skada. Om inflammationen inte dämpas resulterar skadorna i ledfunktionsnedsättning och felställningar. Funktionsnedsättningen och felställningarna kan leda till att den drabbade använder musklerna i de drabbade områdena mindre, vilket kan leda till muskelförtvining.[1] RA kan även leda till usur (benförlust).

Vanligen börjar inflammationen i fötterna och händernas mindre leder. I början går ofta sjukdomen i skov, det vill säga att perioder med symtom varvas med mer eller mindre symtomfria perioder. Senare i sjukdomsförloppet kan även axelleder, armbågsleder, höftleder, knäleder, och halsryggsleder bli inflammerade. Inflammation i halsryggslederna kan leda till stundvis instabilitet i dessa leder, vilket kan ge andnings- och cirkulationssymtom till följd av påverkan på förlängda märgen.[1]

Symtom inkluderar svullna, ömma och stela leder. Svullnaden beror på att inflammationen ökar mängden vätska i lederna. Svullnaden är oftast värre efter lång inaktivitet, såsom på morgonen efter en natts sömn/inaktivitet. Personer med RA kan även ha en lätt förhöjd kroppstemperatur, känna sig allmänpåverkade och trötta. Dessa systematiska symtom orsakas av att inflammatoriska ämnen läckt ut i blodbanan.[1] De kan även drabbas av kroniskt torra slemhinnor (i bland annat mun, ögon och vagina). Personer vars RA drabbat knäleden kan få en vätskefylld utbuktning i knävecket, en så kallad bakercysta.[2]

Inflammationen kan även drabba andra delar av kroppen än leder, vilket benämns som extraartikulära manifestationer.[1] Exempel på sådana manifestationer är:[1]

RA ökar risken för kontrakturer, näringsbrist,[2] och hjärt- och kärlsjukdomar. Inflammatoriska ämnen som läcker ut i blodbanan kan förvärra redan existerande inflammation runt aterosklerosdrabbade hjärtkärl, vilket ökar risken för blodpropp (och därmed hjärtinfarkt).[1]

DiagnosRedigera

För att diagnos ska ställas måste personen uppfylla ett visst antal diagnostiska kriterier. Kriterierna berör storlek på lederna, förekomst av antikroppar, inflammationsparametrar (CRP och SR), samt hur länge personen haft symtom. Man måste inte ha alla symtom för att få diagnosen, och diagnosen avgörs såväl av antalet symtom/tecken som deras allvarlighetsgrad.[1]

BehandlingRedigera

Medicinsk behandling består av att så tidigt som möjligt sätta in inflammationshämmande läkemedel som bromsar sjukdomsförloppet, minskar lednedbrytning och funktionsnedsättning. Vanligast är behandling med så kallade DMARD-preparat ("disease modifying antirheumatic drugs"; sjukdomsmodifierande antireumatiska läkemedel). Kortison kan även användas, och ger ofta en snabbare effekt än DMARD. NSAID eller paracetamol kan användas för att lindra symtom. NSAID och paracetamol förebygger dock inte ledskada.[1] Förutom den medicinska behandlingen kan även fysioterapi ges.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Mandl, T. & Bala, V. (2016) s. 485–490
  2. ^ [a b c] Gregersen, A-G. (2011) s. 169–174
  3. ^ 1177 Vårdguiden - Ledgångsreumatism - RA. Hämtad 24 augusti 2018

KällhänvisningarRedigera

  • Mandl, T. & Bala, V. (2016) Reumatiska sjukdomar och osteoporos. I Ekwall, A. & Jansson, A. M. Omvårdnad & medicin (s. 483–533). Studentlitteratur: Lund. ISBN 978-91-44-07664-5
  • Gregersen, A-G (2011) Omvårdnad vid reumatiska sjukdomar. I Almås, H. (red.), Stubberud, D-G. (red.), Grønseth, R. (red.), Bolinder-Palmér, I. (översättning) & Olsson, K. (översättning) Klinisk omvårdnad 2 (s. 169–188). Liber: Stockholm. ISBN 978-91-47-09920-7

Externa länkarRedigera