Reino Palmroth

finländsk journalist

Reino Wilhelm Palmroth, född 2 april 1906 i Ruovesi, död 2 maj 1992 i Helsingfors, var en finländsk radiojournalist, författare, sångtextförfattare, sångare och major. Palmroth var mest känd under artistnamnen Palle och Reino Hirviseppä.[1]

Reino Palmroth
Kapteeni Reino Palmroth.jpg
Reino Palmroth 1938.
FödelsenamnReino Wilhelm Palmroth
Pseudonym(er)Palle, Reino Hirviseppä, Ville Ruusunen
Födelsedatum2 april 1906
FödelseortFinland Ruovesi, Storfurstendömet Finland
Dödsdatum2 maj 1992
DödsortFinland Helsingfors, Nyland
SläktingarToivo Palmroth (bror)
Känd förRadiorevyer och propagandamusik
Genrerschlager, kuplett
SkivbolagOdeon

BiografiRedigera

Militär och radiomanRedigera

Palmroth var son till kaplanen i Ruovesi, Wilhelm Palmroth och dennes hustru Olga Maria Mathilda, född Armfelt. Modern var släkt med generalen och friherren Carl Gustaf Armfeldt, vilket gjorde Palmroth av adlig börd. Några år efter Palmroths tillblivelse flyttade familjen till Rautalampi, där fadern blev kaplan.[1] Palmroth gick i skola i Kuopio och i Tavastehus. Han var gift första gången med sångerskan Aulikki Rautawaara och därefter omgift två gånger. I det tredje äktenskapet, med Kaija Lanekari, föddes dottern Inkeri.[2]

Till en början var Palmroth inriktad på en militär karriär och fick i kadettskolan smeknamnet Palle. Ett namn han senare kom att använda i rollen som sångare, sångtextförfattare och radioman. Redan i kadettskolan visade Palmroth intresse för dikt och sång; en av hans tidigaste dikter, Hiilimurskan kuningas ("Kolstybbens konung") författades 1924 och handlar om långdistanslöparen Paavo Nurmi. Dikten tonsattes senare av Harry Bergström. Palmroth kom senare att författa en annan känd idrottssång, Urheilijapoikien marssi ("Idrottspojkarnas marsch"), som upptogs i folkskolans sångbok.[1] Palmroth utexaminerades från kadettskolan 1928 och blev året därpå idrottsreporter för Rundradion.[3] Hans första publicerade texter var krönikor om de olympiska spelen i Chamonix 1924.[2]

Efter att ha utbildats till officer, blev Palmroth chef för bilkompaniet i Helsingfors och var mellan 1933 och 1945 intendent för Krigsmuseet.[2] Under andra världskriget organiserade han försvarsmaktens radiosändningar. Det var också då som han uppträdde som radiopropagandist och etablerade sig som Palle. Han blev major i reserven 1965.[3] Sammanlagt gjorde Palmroth 66 radiorevyer för Rundradion mellan 1935 och 1945. Utöver honom själv skådespelade i dessa Aapo Similä, Siiri Angerkoski och ingenjör Karl Löfström.[4]

SångtextförfattareRedigera

Utöver artistnamnen Reino Palmroth och Palle, figurerade sångtextförfattaren och kompositören Palmroth under pseudonymerna M. Turma, R.M och I. Lari. Orsakerna till variationen av pseudonymer var flera, bland annat att undvika att skivbolagen skulle kunna köpa rättigheterna till en melodi för att använda den i egna syften.[5]

Första gången Palmroth publicerade under namnet Reino Hirviseppä var 1927 i diktsamlingen Runoratsulla armeijassa. Diktsamlingen väckte stor uppmärksamhet inom armén. I förordet riktade sig författaren till finska folket med uppmaningen att denna skulle göra armén till "folkets kärleksbarn", med hänsyn till att de ju var armén som garanterade landets självständighet.[2] Under namnet Reino Hirviseppä författade han böcker, sånger, tyngre dikter samt gjorde några sångöversättningar. Förutom marsch- och propagandasånger, författade Palmroth åtskilliga alkoholrelaterade sånger och översatte flera av Carl Michael Bellmans visor till finska. Om alkoholen brukade Palmroth säga: "när man sjunger och dricker, hörs spriten mindre".[1]

Mellan 1929 och 1932 var Palmroths, eller Hirviseppäs, produktion fokuserad på den nyfödda finska schlagermusiken och han skrev ett stort antal sånger.[2] Palle, som Palmroth på 1930-talet introducerade i schlagermusiken, blev snabbt en av Finlands mest produktiva sångtextförfattare. Palmroth gjorde en smärre mängd skivinspelningar under grammofonfebern, men produktiviteten på Palles textskapande minskade under slutet av 1930-talet, då han övergick till att arbeta med radiorevyer.[6] Som textförfattare av schlager, vari Palmroth tidigare var den dominerande i Finland, utmanades han på 1950-talet av Reino Helismaa och Sauvo Puhtila. Rivaliteten drogs till sin spets när Helismaa och Palmroth tävlade mot varandra i att skriva kupletter och schlagrar i TV-programmet Palle vastaan Repe ("Palle mot Repe") 1963.[1]

Flera av Palmroths sånger har använts som filmmusik; bland annat förekommer Kuularuiskulaulu ("Kulsprutesången"), en satirisk ballad om den ökände jägarofficeren Antti Isotalo, i filmen Okänd soldat från 1955. Som författare medverkade Palmroth i tio filmatiseringar, däribland i filmatiseringen av Pasi Jääskeläinens pjäs Laivan kannella 1938.[7]

Politik och propagandaRedigera

 
Kapten Palmroth i radiosändning under andra världskriget.

Palmroth var under 1930- och 1940-talen en framstående politisk satiriker och textförfattare; bland annat författade han och brodern, kompositören Toivo Palmroth, på 1920-talet Akademiska Karelen-Sällskapets hedersmarsch Me tahdomme ("Vi skall"). Redan under skoltiden i Kuopio hade han använt en av den danske kompositören Robert Séholts melodier till den egna militärsången Sinäkö, äiti ("Är det du, mor"), vilken nådde stor popularitet under andra världskriget.[1]

När vinterkriget utbröt 1939 blev Palmroth chef för propagandasektionen vid arméns högkvarter.[8] Under andra världskriget var Reino Palmroth och Matti Jurva de främsta propagandaartisterna i Finland. Duon Palmroth och Georg Malmstén, kallad "Jorkka ja Palle", uppträdde med flera propagandasånger och radiorevyer. Till deras skivor hör Molotohvin koktaili ("Molotovcocktail") och skivserien Mottimatit marssilla 1–4. Palmroths kanske mest kända propagandasång var den hårt utskällda Silmien välliin ("In mellan ögonen"), som tillkom 1940. Radiooperatörerna vid fronten vägrade spela skivan och i Karhumäkis frontradiostation slog Tapio Rautavaara sönder skivan mot sitt eget knä eftersom ingen ville höra låten.[9] Reino Palmroth översatte också flera tyska krigsmarscher till finska, vilka fick titlar som Kaarina och Orvokki.[1]

Under fortsättningskriget lyckades Palmroth få Frans Eemil Sillanpääs dikt Marssilaulu, vilken hade publicerats i Suomen Kuvalehti, tonsatt genom att kontakta Rundradion och organisera en snabb musiktävling om vem som kunde göra den bästa kompositionen till sången. Vinnaren blev Aimo Mustonen och Sillanpääs dikt blev omsider känd som Sillanpää-marschen.[1] Palmroth låg också bakom namnet till Einari Ketolas populära propagandafigur korpral Möttönen. När Ketola efter kriget blev bojkottad av teatrarna på grund av sin propagandaverksamhet, gav Palmroth och Ossi Elstelä honom anställning vid Glada teatern och senare vid Punainen Mylly.[10]

1940 bildade Palmroth och Pekka Tiilikainen propagandaföreningen Propaganda-Aseveljet ("Propaganda-vapenbröderna") som hade den tyska propagandaapparaten som förebild. Propaganda-Aseveljet organiserade efter 1941 så kallade vapenbrödraaftnar.[3] Sammankomsterna hölls i Helsingfors mässhall och direktsändes i radio.[6] Fram till 1944 hölls 125 sådana aftnar.[11]

Efter krigetRedigera

 
Reino Palmroth på 1960-talet.

När Palmroth under kriget var intendent för Krigsmuseet, försökte kommunisterna utan framgång få honom avskedad.[12] På grund av sina uttalade högeråsikter under kriget, blev Palmroth dock efter freden sparkad från både armén och radion.[3] Anställningen vid radion upphörde efter en infekterad konflikt med radiochefen Hella Wuolijoki.[8]

1945 grundade Palmroth och Ossi Elstelä Glada teatern i Helsingfors, som erbjöd revyer och kuplettföreställningar, men av politiska skäl beslöt inrikesminister Yrjö Leino att stänga teatern redan 1946.[13] Palmroth och Elstelä grundade då en ny teater, Punainen Mylly, för vilken Elstelä blev chef och Palmroth skrev programmen.[13] Åren 1945–1949 var Palmroth social- och reklamchef vid Chymos Oy i Villmanstrand och var mellan 1950 och 1963 försäljningschef vid filmbolaget Suomi-Filmi. 1963 grundade han filmbolaget Opus Oy. Palmroth erhöll kammarråds titel 1983.[3]

Efter kriget fortsatte Palmroth alltjämt att dikta och skrev kritiskt om samtidens mode, långhåriga frisyrer och vänsterradikaler.[8] Under sin tid i Villmanstrand författade han bland annat pjäsen Villimiehenranta, vilken uppfördes vid stadens 300-årsjublieum.[14] Han medverkade i över sjuttio dokumentärer mellan 1937 och 1983, och producerade själv ett antal, bland annat om olympiska spelen i Helsingfors 1952.[7]

Palmroth författade flera musikhistoriska böcker. 1945 utgav han en översättning av Carl Michael Bellmans sånger på finska, 1947 publicerade han boken Kuolemattomat kupletit, som innehåller över hundra av J. Alfred Tanners sånger, och 1969 utkom Hupilaulun taitajia, i vilken Palmroth beskriver den finska populärmusikens utveckling från Pasi Jääskeläinen till Juha Vainio.

Palmroth gjorde sina första skivinspelningar 1937 och gjorde totalt 45 stycken under åren 1938, 1939, 1942, 1963 och 1986.[15] Den sista gjorde han som 80-åring, vilket gjorde honom till Finlands äldste skivartist.[16]

Bibliografi (urval)Redigera

Reino HirviseppäRedigera

  • 1928 – Käy rohkeena!: uudet "Vänrikki Ryynegreenin tarinat". Tavastehus. Karisto
  • 1935 – Tulen ja valon lauluja: isänmaallisia lauluja ja lausuntarunoja. Jyväskylä. Gymmerus
  • 1936 – Ateenasta Berliiniin: urheiluhullun runo-orhin ohjaksissa. K. J. Gummerus
  • 1936 – Ateenasta Roomaan: valikoima urheiluaiheisia runoja. Jyväskylä. Gummerus
  • 1940 – Isänmaa : runoja ja lauluja aseveljille ja kotirintamalle. Helsingfors. Kivi
  • 1945 – Laulava Bellman: kokoelma valittuja Fredmanin epistoloita ja lauluja / Carl Michael Bellman. Kirja-Könni
  • 1946 – Chymos 1906–1946: 40 vuotta Suomen marjanjalostusteollisuuden historiaa. Helsingfors. Chymos
  • 1947 – Kuolemattomat kupletit - Sata ja kolme humoristista ja muutakin laulua. Kanerva
  • 1964 – Viisikolmatta isänmaallista runoelmaa Talvisodan 25-vuotismuistoksi. Helsingfors. Opus
  • 1966 – Hämeenlinna. Tavastehus. Paperitaide
  • 1969 – Hupilaulun taitajia. Pasi Jääskeläisestä Juha Watt Vainioon. Borgå & Helsingfors. WSOY
  • 1973 – Iloisen laulajan kirja. Borgå & Helsingfors. WSOY
  • 1975 – Kuin vierivä virta. Jutelmia erään elämän varrelta. Borgå. WSOY
  • 1983 – Silmästä silmään. Tavastehus. Karisto

PalleRedigera

  • 1943 – Laulu kiertää pöytää: Satasen maljalaulua sepitellyt, sovitellut ja mukaellen suoment. Palle. Helsingfors. Kust. Päivämies Oy
  • 1966 – Imppa ja hänen ilmapiirinsä. Kuopio. Opus Oy

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h] ”R. W. Palmroth”. Pomus.net. https://pomus.net/001442. Läst 21 mars 2021. 
  2. ^ [a b c d e] Räisänen; Kolari (2014), sid. 7
  3. ^ [a b c d e] ”Reino Palmroth”. Uppslagsverket Finland. https://uppslagsverket.fi/sv/sok/view-170045-PalmrothReino. Läst 21 mars 2021. 
  4. ^ ”Pallen radiorevyyt”. Yle.fi. https://yle.fi/aihe/artikkeli/2006/09/08/pallen-radiorevyyt. Läst 21 mars 2021. 
  5. ^ Räisänen; Kolari (2014), sid. 6
  6. ^ [a b] Räisänen; Kolari (2014). sid. 8
  7. ^ [a b] ”Reino Palmroth”. IMDb. https://www.imdb.com/name/nm0658637/?ref_=fn_al_nm_2. Läst 21 oktober 2021. 
  8. ^ [a b c] ”Kuplettimestari Palle”. Yle.fi. https://yle.fi/aihe/artikkeli/2006/09/08/kuplettimestari-palle. Läst 21 mars 2021. 
  9. ^ ”Sota-ajan propagandalauluja”. Yle.fi. https://yle.fi/aihe/artikkeli/2006/12/13/sota-ajan-propagandalauluja. Läst 21 mars 2021. 
  10. ^ ”Einari Ketola”. Pomus.net. http://pomus.net/001769. Läst 21 mars 2021. 
  11. ^ Gronow; Lindfors; Nyman (2004), sid. 155-156
  12. ^ Räisänen; Kolari (2014), sid. 10
  13. ^ [a b] ”Populärunderhållning”. Uppslagsverket Finland. https://uppslagsverket.fi/sv/sok/view-170045-Populaerunderhaallning. Läst 22 mars 2021. 
  14. ^ Räisänen; Kolari (2014), sid. 14
  15. ^ ”Reino Palmroths skivinspelningar på Äänitearkisto”. Arkiverad från originalet den 21 augusti 2019. https://web.archive.org/web/20190821024832/http://www.aanitearkisto.fi/firs2/nimi.php?Id=Palmroth+Reino. Läst 23 januari 2016. 
  16. ^ Räisänen; Kolari (2014), sid. 15

Tryckta källorRedigera

  • Gronow, Pekka; Lindfors, Jukka; Nyman, Jake (2004) Suomi soi 1: Tanssilavoilta tankomarkkinoille. Helsingfors. Tammi