Reimers malmgård

malmgård på Kungsholmen i Stockholm

Reimers malmgård huvudfasad, 2020.

Reimers malmgård (även Reimersholm) är en före detta malmgård och säteriReimersholmes östra sida i Stockholm. Byggnaden är blåmärkt av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden".[1]

HistorikRedigera

 
Reimersholme och malmgården 1790.
 
Malmgården 1921.

Ön Reimersholme och malmgården har sina namn efter hattstofferaren (hattmakare) Anders Reimers. Reimers fick 1782 arrendera östra delen av ön och 1784 lät han uppföra den första byggnaden. Den västra delen, det blivande Charlottenburgsområdet, arrenderades på 1770-talet av bergsrådet Gustaf von Engeström som här hade en anläggning för tillverkning av så kallad skedvatten (salpetersyra). Holmen ägdes vid den tiden av Kronan, men 1786 friköpte Lithander och Reimer var sin del av ön.[2]

Anders Reimers var en duktig affärsman och snart blev han både rådman, riksdagsman och ledamot i diverse offentliga inrättningar. Han omtalades även som grosshandlare. År 1794 byggdes det ursprungligen timrade huset på med en våning och fick då ett brutet och valmat sadeltak täckt med taktegel samt troligen den kolonnburna entrén. Fasaderna reveterades. Från huvudbyggnaden gick en kort allé ner till Pålsundet. På norra sidan om huvudbyggnaden uppfördes stall, ladugård, ank- och hönshus. Söder om manbyggnaden fanns trädgård och växthus. Väster om huvudbyggnaden anordnades genom en omfattande arbetsinsats en engelsk park, som krävde sprängningar och stora utfyllnader samt många pråmlast med matjord. På ön finns idag cirka 270 olika växter och det är förmodligen ett arv från Reimers tid.

Anders Reimers bodde på sin malmgård till sin död 1816 då hade han gjort stället till fideikommiss. Familjen stannade fram till år 1859. Då upphävdes även fideikommisset och textilfabrikören Karl Johan Stenström köpte sex sjundedelar av den och anlade en yllefabrik, sedermera Stockholms Yllefabrik.[3]

MinnesstenenRedigera

Reimers var omtyckt och verksam på många områden. Hans vänner reste en minnessten över honom i samband med en fest den 24 juni 1798. Stenen finns fortfarande kvar och inskriptionen lyder:

 
Minnesstenen rest av Andres Reimers vänner den 24 juni 1798.
Vandringsman
Skåda Här
Den fordna
Räkenholmens Klippor
Till blomstrande
Fält och Trädgårdar
Förvandlade
Genom den Förtjente
Rådmannen i Stockholm
Herr Anders Rejmers
Flit och Kostnad
Från år 1784 till 1798
Har han här användt
Lediga Stunder
Att av Sjö och Berg
Tilldana frugtbart Land.
In uti Ålderdomen
Gagnade
Lärer Han Dig
Åt Nyttig Flit är Hvila
Vänner Reste Honom Stenen
Och Stället blef Kallat
Reimersholm
Den 24 Junii År 1798

Gårdens vidare ödenRedigera

Under 1800-talet gick gården genom många olika händer och egendomen styckades upp. Det kom industri till ön, trots att Reimers i sitt testamente uttryckligen sagd att “Reimersholm aldrig får utarrenderas till wärdshus eller näringsställe”. Här fanns bland annat fotogentillverkning och Stockholms Yllefabriks AB. Mest känd blev dock brännvinstillverkningen av Lars Olsson Smith. På somrarna bodde Smith på en annan malmgård i närheten, på Karlshälls gårdLångholmen, där han gjorde en stor insats.

Efter Smith tid vandrade gården igen genom flera ägare och när yllefabriken gick i konkurs 1934 köpte HSB området inklusive malmgården som då var rätt nedgången. På 1940-talet började HSB bygga bostäder på ön och malmgården reparerades och rustades upp och Reimers hus blev barndaghem. Alva Myrdal hjälpte HSB på 1930-talet att utveckla barnomsorg i form av barnstugor. Ett exempel är förskolan Malmgården som disponerar Reimers malmgård där Myrdal skapade ett mönsterbarndaghem som fortfarande finns kvar.[4]

Nutida bilderRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Stadsmuseets interaktiva karta för kulturmärkning av byggnader i Stockholm.
  2. ^ Reimersholme, Södermalm i tid och rum.
  3. ^ Stahre, Nils-Gustaf; Fogelström, Per Anders (1986). Stockholms gatunamn: innerstaden. Monografier utgivna av Stockholms stad (återtryck av del av 1:a upplagan). Stockholm: Liber/Allmänna förlaget. sid. 162. Libris länk. ISBN 91-38-90777-1 
  4. ^ Anita Lundin (redaktör) (2014). Brännkyrka 1913-2013, Socknen som blev 51 stadsdelar. Brännkyrka hembygdsförening. sid. 216. ISBN 978-91-8685329-7 

KällorRedigera

Externa länkarRedigera