Radikalkonservatism är en statsvetenskaplig och idéhistorisk term, som avser dels en politisk kultur i Tyskland under Weimarrepubliken (1919–1933) och dels en strömning inom svensk högerpolitik under 1900-talet.[1] Termen används också i övrigt om sådan konservatism som menar att tillståndet i samhället gått så snett, att radikala åtgärder måste vidtas för att inte bärande värden ska skadas och i slutändan hota civilisationsbygget.[2]

Tysk radikalkonservatismRedigera

Samlingsbeteckningen som avser den tyska radikalkonservatismen har primärt använts av idéhistorikern Conny Mithander och sociologen Göran Dahl. I sin forskning har de försökt att fånga det politiskt gemensamma hos en bred skala tyska teoretiker som åren efter första världskriget förespråkade en konservativ revolution, men även ge termen en vidare innebörd. De mest kända företrädarna för denna löst sammanhållna strömning är författaren Ernst Jünger, historiefilosofen Oswald Spengler, statsrättsteoretikern Carl Schmitt och filosofen Martin Heidegger. Viktigt att betona är att det inte handlar om någon sammanhållen rörelse eller ideologi, och de flesta av de tänkare som räknas till denna strömning var inte heller partipolitiskt organiserade.

BegreppshistorikRedigera

Begreppet konservativ revolution har gamla anor, men under Weimarrepublikens era var det diktaren Hugo von Hofmannsthal och teoretikern Edgar Julius Jung som introducerade det som ett politiskt gångbart begrepp i bredare kretsar.

De konservativa revolutionärerna stod för en esoterisk nationalism. De avvisade parlamentarism och kapitalism för att dessa satte kvantitet före kvalitet, vilket man ansåg hotade den tyska, eller preussiska, kulturen. Den politiska aspekten av den konservativa revolutionen framgår ur en mer omfattande världsbild och människosyn. De konservativa revolutionärerna var till exempel djupt påverkade av Nietzsches kritik av den liberala framstegstanken och den linjära tidsuppfattningen, vilket anknyter till en antik föreställningsvärld. Vissa avvisade utifrån denna position kristendomen, även om det inte är ett genomgående kännetecken.

En stridsfråga gäller om de konservativt revolutionära idéerna beredde vägen för den nationalsocialistiska regimen eller inte, och i så fall i vilken grad.

InriktningarRedigera

En av den konservativa revolutionens främste övergripande teoretiker, Armin Mohler, delade in rörelsen i tre löst grupperade huvudkategorier[3]:

  • Jungkonservative ("de ungkonservativa"), som hade en mer utpräglat politiskt teoretisk hållning och företrädare bland akademiska statsvetare, sociologer och nationalekonomer. De förespråkade politiska system som korporatism och ståndsväsen som radikalkonservativa alternativ till den moderna parlamentarismen och kapitalismen. Edgar Julius Jung hörde till denna kategori; en annan viktig teoretiker var Othmar Spann.
  • Die Nationalrevolutionären ("de nationalrevolutionära"), som var de kanske mest radikala och aktionsbenägna, ofta påverkade av den socialistiska rörelsen, och med en militär bakgrund som ett av de viktigare kännetecknen. Dessa var även de mest framträdande i protesterna mot Versaillesfreden. Man tänkte sig gärna ett socialistiskt samhälle ordnat enligt militärt hierarkiska principer: uttrycket Die totale Mobilmachung, den totala mobiliseringen, myntades av Ernst Jünger, som i sin ungdom kan sägas vara en av nationalrevolutionärernas huvudföreträdare. Hit räknas även nationalbolsjevikerna, exempelvis Ernst Niekisch.

Svensk radikalkonservatismRedigera

Svensk radikalkonservatism är ett begrepp inom svensk konservatism under och efter andra världskriget, myntat och använt av personer främst inom Föreningen Heimdal och Sveriges Konservativa Studentförbund. Dessa radikalkonservativa menade att den svenska högern borde verka för radikala (välfärds)reformer och på så sätt ta udden av socialdemokratin. Termen och dess anhängare försvann som en konsekvens bland annat av att Högerpartiet accepterande välfärdsstaten genom 1946 års handlingsprogram (Se Ljunggren, Folkhemskapitalismen, Tidens Förlag 1992).

Skrifter om radikalkonservatismRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Hultman, Fredrik, "Den radikalkonservative arvtagaren", Smedjan 4/12 2019 [1]
  2. ^ Dahl, Göran (2018). Folk och identitet : identitarismen och dess källor (Första utgåvan). sid. 16. ISBN 978-91-88383-37-2. OCLC 1101114629. https://www.worldcat.org/oclc/1101114629. Läst 20 april 2021 
  3. ^ Mohler, Armin, Die konservative Revolution in Deutschland 1918 - 1932: ein Handbuch, 5. Aufl., Stocker, Graz, 1999

Se ävenRedigera