Rörelsekultur

rörelsekonst och kulturella kroppsaktiviteter

Rörelsekultur är en övergripande term för rörelsekonst och kulturella kroppsaktiviteter. Begreppet har sedan 1980-talet, vid sidan av den äldre termen kroppskultur, fått ökad användning med avsikt att utveckla det fält som omfattar människors fysiska aktivitet och som inte nödvändigtvis, likt sport och idrott, avgränsas av en inriktning mot tävling och prestation.

Dans som träning, Somerset, England, 1943.
Dubrovnik, 2009.
Street football i Egypten 2017.
Yoga vid Wanderlust Festival, Vermont 2012.
Gymnastik på elitnivå. Jonna Adlerteg, VM 2011.

Begreppet rörelsekultur ger dessutom utrymme åt både yttre och inre rörelse. Kroppen är inte bara ett instrument med prestanda för att uppnå resultat. I stället står kroppsmedvetenhet och kroppsupplevelse i fokus: Först upplevelsen, därefter framgången. Självutveckling genom rörelse skiljer målen i rörelsekulturen från målen i tävlingsidrott och populäridrott.[1][2]

Rörelsekultur omfattar bland annat sport, idrott, gymnastik, kampsport, träning, fitness med mera, men också lek, dans, balett, vandring, processioner, parader, ridkonst, friluftsliv, bad, naturism, akrobatik, pantomim, yoga, meditation, avspänning etc. Rörelsekultur bärs av människor från olika grupper eller sociala klasser av båda könen och har alltid funnits och fick stor uppmärksamhet i livsreformförelsen början av 1900-talet, bland annat under namnet ”kroppskultur”.

I bredare mening är rörelsekultur ett antropologiskt begrepp, för att beskriva och förstå kroppslig rörelse i en kulturell, social och samhällelig kontext. Fokus i studier ligger ofta på komparativ undersökning av rörelsekulturer i flertal. På så sätt används begreppet vanligtvis i idrottsforskning, exempelvis i den danska bokserien Bevægelsesstudier.[3]

Enligt Katharina Fietze är rörelsekultur den praktiserade och organiserade rörelsen i kroppen som ett uttryck för social eller spirituell identitet. Det är en civiliserande condicio sine qua non.

Rörelsekultur bygger på en iscensättning av kroppen som inte uppstår ur ett ekonomiskt behov utan har personlig och social betydelse. Det kan övas både med målet om social avgränsning och med målet om social integration. Den kan styras av rytm och musik, medan verbal kommunikation spelar en underordnad roll. Språket reduceras vanligtvis till det väsentliga eller ersätts av signaler.

Dessa kroppens manifestationer har kreativa, konkurrerande, underhållande, njutbara, men också meningsfulla, moraliska och estetiska värden. Rörelsekulturen kan ha helig karaktär och utföras som en föreställning eller förening (kommunion) med makterna, som var fallet i forna tider. Detta gäller även exempelvis asiatiska kampsporter med rötter i religiös miljö.[4]

ReferenserRedigera

LitteraturRedigera

  • Knut Dietrich (Hrsg.): Bewegungskultur als Gegenstand der Sportwissenschaft. FB Sportwissenschaft der Universität Hamburg. Fachbereichsinterne Publikation 1995.
  • Knut Dietrich (Hrsg.): How Societies Create Movement Culture and Sport. Institute of Exercise and Sport Sciences, University of Copenhagen 2001.
  • Knut Dietrich (Hrsg.): Socialisation and the Social Change in Movement Culture and Sport. Institute of Exercise and Sport Sciences, University of Copenhagen 2002.
  • Henning Eichberg 1993: ”’Livsstil’ som indikator. Modernisering eller revolution i bevægelseskulturen.” In: Centring, nr.26, 6-46
  • Henning Eichberg: „Leisten, heilen, Feste feiern. Zur Anthropologie des Bewegungskultur.“ I: Herbert Anacker & Klaus Moegling (Hrsg.): Die menschliche Bewegung. Prolog, Kassel 1995.
  • Henning Eichberg, Jørn Hansen & Per Jørgensen 2010 (red.): Sundhedskultur og bevægelseskultur. (= Forum for Idræt. 2/2010) Odense: Syddansk Universitetsforlag
  • Christiane Eisenberg: „English Sports“ und deutsche Bürger. Eine Gesellschaftsgeschichte 1800–1939. Schöningh, Paderborn, München, Wien, Zürich 1999.
  • Katharina Fietze: "Alte und neue Bewegungskulte von Frauen." In: Dagmar von Hoff, Inge Stephan, Ulrike Vedder (Hrsg.): Frauen in der Literaturwissenschaft. Universität Hamburg, Rundbrief 47, Sport und Kult, April 1996, S. 4–6.
  • Katharina Fietze: "Definition von Sport und Bewegungskultur." In: Katharina Fietze: Im Gefolge Dianas. Frauen und höfische Jagd im Mittelalter (1200–1500). Böhlau, Köln, Weimar, Wien 2005, S. 7–10.
  • Katharina Fietze: "Sportgeschichtliche Frauenforschung." In: Norbert Gissel, Joachim K. Rühl, Hans Joachim Teichler (Hrsg.): Sport als Wissenschaft. (Schriften der Deutschen Vereinigung für Sportwissenschaft 90). Czwalina, Hamburg 1997, S. 121–132.
  • Eugen König und Ronald Lutz (Hrsg.): Bewegungskulturen. Ansätze zu einer kritischen Anthropologie des Körpers. Academia, Sankt Augustin 1995.
  • Knud Larsen 2003: Den tredje bølge. På vej mod en bevægelseskultur. København: Lokale- og Anlægsfonden
  • Bevægelsesstudier, Århus: Klim, senere Gerlev: Bavnebanke 2002-2010. University of Southern Denmark Studies in Movement and Sport, Odense: Syddansk Universitetsforlag.
  • Britt-MarieStyrke, ”Rörelse i tiden: Om rörelsekultur i ett gränsland mellan konst och nytta, i: Mångsysslare och gränsöverskridare: 13 uppsatser i idéhistoria / red. Bo Sundin & Maria Göransdotter, Umeå, 2008.
  • Meyers kleines Lexikon Sport. Hrsg. Meyers Lexikonredaktion in Zusammenarbeit mit Herbert Haag. Meyers, Mannheim, Wien, Zürich 1987.

Externa länkarRedigera